Några av väskorna som kommit bort och tillbaka igen genom åren (bilden går att klicka större)
Jag har en ofta återkommande mardröm som gör att jag vaknar med en viss panikkänsla. Så oerhört tacksam jag är sen att det bara var en dröm...
Det är min handväska som spökar. Jag är ute på de mest skiftande äventyr, jag åker tåg eller flyger, är på restaurang (något som är mycket sällsynt utom i drömmen), ute i något varuhus någonstans eller - ve och fasa - i någon skola...
Den gemensamma nämnaren för alla dessa drömmar är att jag inte hittar min väska någonstans. Det är inte så att någon har tagit den ifrån mig – jag själv har lagt den någonstans men vet inte var. Jag står således utan pengar att betala på tåget, restaurangen eller var jag nu befinner mig.
Inte heller kan jag ringa någon för att bli hämtad eftersom mobilen ligger i väskan. Bilnycklarna finns ju också där, så jag kan inte komma in i bilen för att köra hem. Dessutom brukar jag inte veta var jag har ställt bilen i drömmen så det spelar ingen roll. Någon hjälpsam människa i närheten finns aldrig - jag är alltid helt ensam...
Det finns förstås lite verklighetsunderlag till denna dröm, annars hade den väl inte varit så envis. För något år sedan hade jag t.ex. just kommit hem från stormarknaden i Söderköping där jag inhandlar det mesta av livets nödtorft. När jag hade burit in alla matkassarna som jag hade i bagaget på bilen saknades handväskan. Denna gång hade jag haft bilnycklarna i fickan och inte i väskan så det gick bra att köra hem ändå ...
Blixtsnabbt flög det igenom hjärnan allt vad som måste göras – spärra Visa-kortet och mobilen omedelbart, nytt körkort och nya dyra hörapparater som jag borde ha i öronen och inte i väskan för tolvtusen kronor (apparaterna alltså, inte väskan) så småningom…
Nycklarna till huset hade jag i en kedja i jeansen så att jag kunde låsa upp ytterdörren. Det slog mig då att jag måste ha glömt väskan i kundvagnen.
Varför i hela friden tog jag inte ut den och la den i bilen när jag packade in i stället för att dra den med mig när jag ställde tillbaka vagnen? En vädjande och enträgen bön till Vår Herre om att det fortfarande skulle finnas ärliga människor hann jag med innan jag med darrande händer slog numret till stormarknaden.
Jodå, väskan fanns att hämta i kassan. En snäll och ärlig medmänniska hade lämnat in den. Det var en oerhörd lättnad när jag fick igen den och kassörskan fick en kram av bara farten.
Andra väskor tidigare under åren har också blivit efterlämnade (som P-O Enquist skriver många hundra gånger i Kapten Nemos Bibliotek som jag nyss läst ut, inte om väskor men om den lille pojken och annat).
En på soptunnan hemma som jag kom ihåg att den stod där när vi hade parkerat i Norrköping två mil hemifrån. MM, som var med, sa inte ett ett enda hårt ord utan vände bara och åkte hem med mig och hämtade väskan, som stod kvar på soptunnan där jag lämnat den - något som jag aldrig kommer att glömma...
En blev efterlämnad på gatan utanför dagis när Mirren var liten. Då hann jag bara några kilometer innan jag kom ihåg det. En har jag hämtat på spårvagnskontoret på den tiden jag var enastående mamma och inte hade bil…
Det värsta i den vägen var kanske bara för några år sedan då jag studerade i Linköping ca 60 km hemifrån. Fast då gällde det min portfölj. Jag skulle hålla mitt enda föredrag den terminen på ett seminarium i engelska och hade ordentligt packat ner alla anteckningar och OH-blad i portföljen.
Jag vill minnas att föredraget skulle handla om Frederic Douglas, den stridbare slaven, fallen efter vit far och färgad mor. Som alltid var jag i god tid en halvtimme före utsatt tid. Tyvärr fanns det ingen portfölj i bilen. Jag hade glömt att lägga in den, det kom jag faktiskt ihåg…
Jag haffade raskt en studentkompis och bad henne meddela att jag skulle bli lite sen p.g.a. detta missöde. Vände och åkte hem de 60 kilometerna, la portföljen i bilen och åkte tillbaka samma väg. Jag kom till Linköping en halvtimme innan seminariet var slut och fick hålla mitt föredrag som tog exakt 7 minuter.
