Utflykt till Casimirsborg

MM hade ledigt i måndags och föreslog att vi skulle åka på utflykt till Casimirsborg. Lillmirren är nämligen döpt till Casimir och det kan ju vara bra för honom att veta när han blir stor hur andra Casimirrar har bott en gång i tiden. Man ser också slott och herresäten (som det var fråga om i det här fallet) bättre när det inte finns löv på träden. Vädret var väl inte det allra bästa, men det var i alla fall inte snöstorm och det slutade precis regna när vi åkte iväg efter lunch.

Jag kan inte påstå att jag var särskilt entusiastisk från början men den lilla vägen till Västervik som vi åkte, som går parallellt med E22:an, fast på andra sidan viken, var mycket intressant. Jag upptäckte att jag sett Casimirsborg många gånger förut när vi åkte till Öland för att hälsa på gammelfarfar, då tvärs över viken - ett stort, vitt och ståtligt slott utan att veta vad det hette.

Så här ser slottet ut på nära håll.

Någon kilometer efter slottet var vi tvungna att stanna igen. Vid vägen växte enorma majestätiska ekar som vi bara måste ut och fotografera. Tänka sig att de kanske växt här alltsedan Gustav Vasas tid eller ännu längre tillbaka.

En bit därifrån fanns det ett monument i betong med ett kors nära vattnet. Vi var givetsvis nyfikna på vem som kunde ha begravts där. På ena sidan mnoumentet kunde vi läsa: "Till minne av Carl Ringqvist som seglade å Wiken där skeppet gick i kwav. Wågen döljer hans ben". På andra sidan är det inristat "Fosterfadren reste monumentet till minne av yngligen". Året är 1848.

Vem var han. Och vem var fosterfadern som så älskade sin fosterson så mycket att han reste en minnessten till minnet av honom. Hade man varit författare kunde man säkert här fått stoff till en roman. På tal om sjömän och äventyr under flera generationer vill jag rekommendera en fantastisk roman skriven av Carsten Jensen. "Vi de drunknade ". Det är en underbar bok som verkligen berör. Den är samtidigt väldigt spännande. Den handlar också om starka kvinnor. Länk till recension i DN i nästa inlägg.