Den här begravningen var lite annorlunda genom att en säckpipblåsare, iklädd den traditionella kilten, spelade ingångs- och utgångsmusiken. En verklig upplevelse p.g.a. den mäktiga akustiken i kyrkan!
Psalm 249 (Blott en dag…) var också utbytt mot psalm 199 (Den blomstertid nu kommer…). Annars var det sig ganska likt. Psalm 297 ”Härlig är jorden…” som andrapsalm. Den brukar förekomma på åtta begravningar av tio liksom ”Blott en dag...”, som brukar önskas som förstapsalm.
AE, min älsklingssolist som sjunger lika bra som han är trevlig och rar (d.v.s. väldigt, väldigt bra, förkl. anm. som annars kanske kunde missuppfattas) , sjöng ”Som en bro över mörka vatten” och ”Amazing Grace” (fast på svenska) till mitt ackompanjemang på orgeln. Här hjälpte säckpipekillen till med två egna verser i början. Jag själv spelade ”Time to Say Goodbye” och några melodier av Evert Taube under avskedet. ”Så skimrande var aldrig havet…”, ”Nocturne” och till sist ”Byssan Lull…”.
Det här var en ganska sorglig begravning. Det finns mycket sorgliga, ganska sorgliga och mindre sorgliga begravningar, faktiskt. Om den avlidna är mycket gammal är den inte fullt så sorglig som när den avlidna är yngre. Hon som låg framme i koret i den vackra vita kistan, överhöljd med blommor, var fem år yngre än jag; något att tänka på när man ibland tycker att det mesta är trist här i livet.
”Var dag är en sällsam gåva…”
Uttåg ur kyrkan
13 kommentarer:
Din mammas begravning var en av de första inläggen jag gjorde i min blogg. Det var en av de trevligare jag varit på.
Håller med om den stora skillnaden... när jag var i din kyrka på begravning av min kompis slets hjärtat sönder.
Bloggblad:
Finns det kvar, det inlägget? Jag vill gärna läsa det i så fall.
Ja, begravningar kan verkligen vara vackra trots sorgen, i alla fall i Sverige. Och då blir de ett ljust minne att ha kvar för de närmaste. Här i Grekland sker begravningen alltid dagen efter dödsfallet, det blir lätt kaotiskt eftersom många fortfarande är chockade och väldigt ledsna. Kan inte kalla begravningarna här vackra, men ändå finns det nåt fint i att den döde natten före begravningen ligger i öppen kista i hemmet och folk kommer och går och stöder de anhöriga bara genom att finnas där. Den här typen av dödsvaka hade man väl även i Sverige förr, och på nåt sätt kommer man närmare döden på så sätt.
Sant som du säger att det blir ändå lite mindre sorgligt om personen är riktigt gammal och har haft ett bra liv. Personen kanske till och med känner att det är dags, att allt är färdigt och att det är dags att gå vidare. Jag hade en sådan väninna som var 93 när hon gick bort. Hon var färdig här på jorden. När det är någon yngre är det så mycket som borde ha varit, borde ha fått hända, borde ha fått upplevas ...
Så ljust och fint det är i kyrkan.
Oh så fint du skriver om livets sista farväl. Instinktivt vill jag att du spelar när jag ligger där i den vita kistan, men ...
Bröllop och dop måste "pigga upp" antar jag men alla högtider kräver ju sin speciella musik, så man får inte förkasta det ena för det andra.
Kramis till dig kära vän
Ingabritt:
En begravning är ju ofta här hos oss en anledning för släkten att återsamlas. Många kanske bor långt borta och inte träffas så ofta.
Själv var jag på en anhörigs begravning för några år sedan och träffade en kusin som jag inte sett på ca 40 år. Vi hade många minnen att prata om.
Det kan inte vara lätt att anordna en begravningsfest med en dags varsel.Eller kanske man inte har samma traditioner som i Sverige.
Marianne:
Visst känner man särskilt starkt när det är fråga om unga människor i början av sitt vuxna liv som kanske råkat ut för någon olyckshändelse. Sådana begravningar glömmer man aldrig.
Eleonora:
Jag vet inte hur jag skulle reagera om det var en mycket god vän som hade dött. Det är inte säkert att jag hade orkat spela då.
Dop och bröllop är underbara tillställningar - så mycket lycka och glädje, så visst piggar de upp!
En tillbakakram till dig från vännen Ingrid.
Det ligger här:
http://bloggblad.blogspot.com/2005_06_01_archive.html
Om inte länken funkar, så gå in på bloggarkiv - längst ner under "juni (6)" ligger det som första inlägg.
M-mm, så är det. Jag har en tung en i dag. Utan Guds hjälp går det inte. Men den litar jag på, så trots allt kommer det att gå.
Du skriver så vackert och ödmjukt om det svåraste i livet... att ta farväl.
Så att välkomna varje dag med att försöka se dess skimrande möjligheter är något att träna på!
Jag försöker göra det nu...!
Varm kram..
Ps. Att "du är viktig här och nu"... det är du!
Bloggblad:
Jag har taigt fram inlägget och sparat det som minne. Det var jättefint skrivet som vanligt. Tack!
Annebelle:
Även om man har rutin så är det alltid pirrigt varje gång när man ska spela och man vet att varje fel som man eventuellt spelar på orgeln förevigas på video för evärderlig tid.
Då är det skönt att be Gud om hjälp. Han hör för det mesta. I alla fall känner man sig omedelbart lugnare till mods.
Elisabeth:
Tack för dina snälla och fina ord. De värmer. Det är också skönt att veta att det jag skriver till dig kanske kan hjälpa dig lite i din sorg.
Varm kram tillbaka
Bloggblad:
Jag har taigt fram inlägget och sparat det som minne. Det var jättefint skrivet som vanligt. Tack!
Annebelle:
Även om man har rutin så är det alltid pirrigt varje gång när man ska spela och man vet att varje fel som man eventuellt spelar på orgeln förevigas på video för evärdlig tid.
Då är det skönt att be Gud om hjälp. Han hör för det mesta. I alla fall känner man sig omedelbart lugnare till mods.
Elisabeth:
Tack för dina snälla och fina ord. De värmer. Det är också skönt att veta att det jag skriver till dig kanske kan hjälpa dig lite i din sorg.
Varm kram tillbaka
Hej! Jättefina bilder på Söderköping,jag visar mina bilder på Söderköping på min hemsida http://www.christersfoto.se
Ha det så bra.
Med Vänlig Hälsning
Christer.
Skicka en kommentar