Första gången jag träffade Bo*man var kort efter min pensionering 2001. Det var på äldreboendet i den närbelägna grannförsamlingen. En liten senig gubbe med glimten i ögat.
- Är du den nya kantorn? frågar han.
- Nej, men jag ska vikariera då och då framöver, svarar jag.
- Var kommer du ifrån?
- Från Mogata.
- Där har jag bott många år för länge sen. Känner du Ivan?
Ivan är den gamla pensionerade kyrkvaktmästaren i Mogata.
- Visst känner jag Ivan. Jag vinkar till honom nästan varje dag - han är ute i trädgården och jobbar hela dagarna. Han bor inte så långt från oss.
- Är hans fru lika grann?
- Elsy! Ja hon är jättesnygg.
Elsy är årsbarn med mig, lång och smal med svart hår utan en tillstymmelse till grått.
- Hälsa dom från mig, Bo*man, säger han.
- Ja, det lovar jag, säger jag.
Nästa gång jag åker förbi Ivan stannar jag till och hälsar från Bo*man.
- Jaså, han lever än, Bo*man, säger Ivan.
Under de följande åren upprepas samma konversation varje gång jag vikarierar på äldreboendet i grannförsamlingen. Det är ungefär en gång varannan månad. Det kommer nya ”gäster” och gamla faller ifrån. Bo*man är densamme och är alltid med på andakterna.
Han lyser upp varje gång han ser mig.
- Hej, Mogata, säger han. Hur mår Ivan…
Jag försäkrar honom att Ivan mår bra och att Elsy fortfarande är lika grann som när hon var ung.
I somras var det första gången han inte kände igen mig direkt.
- Hej Bo*man, hälsar jag. Känner du inte igen mig – Mogata.
Han tittar lite forskande på mig för några sekunder och brister sedan ut i ett stort leende.
- Det är klart jag känner igen dig, du är ju från Mogata vet ja. Hur mår Ivan etc.etc.
I går ringde telefonen. Min goda vän den kvinnliga prästen i grannförsamlingen på tråden. Hon som jag har haft andakterna på äldreboende tillsammans med vid många tillfällen de senaste åren.
- Kan du ta den begravning den 2 oktober. En torsdag. Ordinarie kantorn är ledig då.
Jag tittar i almanackan. Blankt den dagen.
- Det går bra. Kl. 11 sa du, i kyrkan.
En liten stunds paus, sen säger hon:
- Det är Bo*man…
Jag ska spela så fint jag kan för dig, Bo*man, jag lovar…
9 kommentarer:
Å, så fint och så sorgligt. Nu blev jag alldeles rörd och tårögd. Jag ska tänka på honom den 2 oktober kl 11. Han känns i hjärtat på mig också, tack vare dina fina ord.
Marianne:
Det här inlägget var faktiskt meningen som en liten hyllning till honom. Skönt att du förstod det...
Tänk, när det är någon som dör som jag inte känner så väl, och inte har någon relation till, då kan jag bli så himla ledsen - som om sorgen blir en allmän "Weltschmerz" och jag kan gråta hejdlöst över livet och döden. När det är någon närståendes begravning är känslorna och sorgen av ett annat slag.
Bloggblad:
Du uttrycker det så fint...Jag känner någonting liknande. Men visst är det konstigt att man kan sakna människor som man inte hade någon verkligt nära relation till...
T.ex. en gammal kär körmedlem som jag tänker på varje gång jag åker förbi hennes hus. Jag hör t.o.m. hennes röst i huvudet...
Vilken fint berättad historia. Jag blev också rörd när jag läste den. Kanske man kan identifiera mer direkt med känslor och sorg när det handlar om en människa som man inte har någon historia ihop med. Det blir mindre komplicerat på nått sätt. Hoppas han har det bra nu, Bo¤man, var han än är.
Anita:
Det är så konstigt, tycker jag, att man kan sakna en människa som man känner så lite...
Men han kanske betydde mer för mig än jag förstod genom att han alltid blev så glad när jag kom...
Så underbart vackert förmedlat och skrivet! Även jag får tårar i ögonen...
Kanske är det så, att vi inte inser hur betydelsefullt det minsta lilla leende eller ord betyder förrän leendet eller ordet inte längre finns där?
Varm kram..
Jag tror nog att jag insåg vad det betydde att B. var så glad att jag kom... Det är därför jag saknar honom fast jag egentligen inte kände honom alls.
Kommentaren ovan är givetvis till dig, Elisabeth! Jag glömde bara att skriva det som vanligt...
Varm kram
Skicka en kommentar