onsdag 26 maj 2010

Från mitt liv som kantor 19

I måndags var det både en sorgens och en glädjens dag för mig. Glädjens, eftersom Ringarums församling bjöd alla som fyllt jämnt och halvjämnt över åttio och anhöriga på fin lunch och underhållning. Denna bestod av min lilla VIS-kör som framförde en liten konsert med allsångsinslag.

Många hade samlats till god lunch i Ringarums församlingshem på måndagen (Bilderna går att klicka större)

Sorgens, eftersom dagen innebar ett farväl till VIS-kören, som till hösten ska tas över av nya kantorn i Ringarum. Vi har sjungit tillsammans nu i ett och ett halvt år, varannan måndag höst, vinter och vår. Vi har haft en härlig gemenskap och nästan alla i kören har varit närvarande varje gång!

VIS-kören och jag på trappan till församlingshemmet.

Mest har vi sjungit vår ungdoms sånger – de flesta i kören har nått pensionsåldern eller över. Men sångglädjen har det inte varit något fel på och inte på rösterna heller. Vi har låtit förvånansvärt bra tycker många - och inte bara jag - som kommit fram och tackat kören efteråt.

Kyrkoherde Peter öppnade med ett fint tal till de församlade och en presentation av våra låtar som blev till en liten historia i sig. Efter att vi sjungit Vi gratulera på din födelsedag i kanon inleddes lunchen med en tartelett fylld med skagenröra toppad med färsk dill och citron.

VIS-kören vid lunchbordet

Aina och Mari som stod för lunchen är fenor på matlagning. Deras ugnsbakade lax i sås gjord på hummerfond, crème fraiche och mycket grädde, toppad med stenbitsrom och dill, var nästan det godaste jag ätit. Till det färskpotatis. Tårta till efterrätt.

Ugnsbakad laxfilé i hummersås

När förrätten var uppäten framförde vi resten av vår lilla konsert med bl.a. gamla örhängen som När det vårast ibland bergen (inte bara refrängen), En dörr på glänt och Man ska leva för varandra, som vi fick god hjälp av publiken med. Vi sjöng också välkända sånger som Ute blåser sommarvind och Fjäril vingad.

Mari och Aina får beröm och tack för sin fantastiskt goda lunch

Innan vi skildes åt och alla jubilarer fått var sin ros, fick jag och kören ett varmt tacktal av Peter. Solveig i kören höll också ett litet tal och tackade för den gångna tiden och överlämnade en ståtlig tibouchino.

Solveig överlämnar en tibouchina från kören till mig

6 kommentarer:

Bloggblad sa...

Ser himla trevligt ut! Jag känner igen matlagarna, tror jag, och så Solveig förstås. Ska tipsa hennes dotter om de fina bilderna.

Musikanta sa...

Bloggblad:
Ja, jag tycker att bilderna blev bra. Hälsa dottern och tala om att vi har haft det så trevligt, hennes mamma och jag!

Marianne sa...

Så trist att säga adjö till kören! Hoppas att ni får ses mycket i alla fall.

Kram!

Musikanta sa...

Marianne:
Vi kan inte undgå att träffas på Willys i Söderköping. Dit går man både för att handla och om man känner sig ensam...

Men det har varit något speciellt med den här lilla kören, och jag kommer att sakna våra sångstunder tillsammans!
Kramar!

Pettas sa...

Att mötas och skiljas ...
Det brukar kännas rejält när man tar avsked från något som har varit så fint,men också bra för att det har varit just så.
Kram från Geta

Musikanta sa...

Karin:
Man ska ju sluta när det känns som allra bäst, heter det ju. Och då slutar jag verkligen i rätt tid...
Kram tillbaka/M