Minimirren behövde nya skor, och det visade sig inte vara det lättaste, eftersom han har mycket knubbiga ben och höga vrister. Till slut och efter mycket provande fann den kunniga expediten ett par som inte skar in i vecket mellan fot och ben.
Mycket noga med mätningen av den lilla foten (Bilderna går att klicka större)
Nej, den här skon passade inte...Väl ute på gatan igen ringde man från dagis och meddelade att Lillmirren hade feber och att vi var tvungna att åka och hämta hem honom med detsamma. Det blev alltså ingen shoppingtur och caférunda för oss som vi räknat med den dagen. Som väl är hade vi hunnit med att äta lunch…
Det var inget större fel på Lillmirren, utan han hoppade och sprang omkring som vanligt. Så på tisdagen gjorde vi en utflykt till Djurgården med djurgårdsfärjan. Målet var Galärparken, där det enligt uppgift på nätet, skulle vara fullt med aktiviteter för barn. Bl.a. ett sagotält. Där såldes det mest böcker, och någon sagotant såg vi inte till.
Vackert väder i Galärparken på tisdagenDäremot tillbringade vi en trevlig timme tillsammans med TRAMS, en jazzig trio av duktiga musiker som specialiserat sig på sånger för barn. Det svängde bra och uppskattades livligt av barnen, som tillsammans med föräldrar och dagisfröknar hade slagit sig ner på utlagda filtar på gräset.
Tramsgänget med Dan Bornemark i spetsen var populärt bland barnen
Minimirren, Mirren och Lillmirren på den röda filtenDet var när vi kom hem från denna utflykt, som Minimirren tog sina allra första steg, som jag berättat om i mitt tidigare inlägg. Kvällen tillbringades hos farmor och farfar, som fyllde år och alla beundrade förstås den nyvunna färdigheten hos Minimirren, som han glatt visade upp under hela kvällen.
Minimirren tar sina allra första steg på egen handPå onsdagen stod Mirren för matlagningen på sitt dagis, som ju är ett kooperativt sådant och där föräldrarna står för maten en dag i veckan. Eftersom vi skulle vara där redan kl. 8 ringde min väckarklocka 5.45. Först gick vi och handlade, sen skalade vi 53 st. potatisar. Menyn bestod av dillquorn i en sås av créme fraîche som alla barnen åt med god aptit – vilket säger en hel del! Till det morots- och gurkstavar.
Jag var mest behjälplig som barnvakt åt Lillmirren, som hela tiden ville klättra uppför rutschkanan eller trappan till denna. Sen vidtog disken, som tog hela eftermiddagen och städning av köket. Vi halvfyratiden var vi äntligen färdiga och kunde promenera hemåt. Sen var det dags för Mirren att börja laga mat igen hemma till familjen…
Kul att klättre uppför rutschkanan
Jag kan minsann gå och stå själv...På torsdagsmorgonen åkte Mirren, barnen och jag hem till Norrköping och Mogata för att ta emot Isabelle, näst äldsta barnbarnet som skulle ta studenten denna dag. Mer om det senare.
8 kommentarer:
Men så roligt att Lillmirren kan gå nu! Han börjar bli stor!
Men hur funkar det sedan när man jobbar? Jag menar, måste man då ta ledigt en dag i veckan för att laga mat på dagis?
Dan Bornemark, är han barn till Gullan och för traditionen vidare?
Kram!
Marianne:
Kooperativet funkar så att föräldrarna städar lokalerna (ungefär en kväll var tredje vecka) och lagar mat en dag i veckan. Då gäller det att ta semester för dem som jobbar eller ta tjänstledigt...
Denna dag friställs den personal som är i köket och är tillsammans med barnen i stället.
Reglerna är hårda - man får INTE anlita extern hjälp till detta! Men det har fungerat bra hittills, även om några klagar på att man inte får köpa städhjälp när man har hemma! Inte ens mormor går för sig...
Dan Bornemark är mycket riktigt son till Gullan :-) Han var en mycket skicklig musiker och väldigt trevlig tyckte jag.
Varma kramar/M
Jag skulle aldrig orka ha barn på ett sånt dagis... jag som knappt orkar ta hand om egen städning och matlagning.
Fast... å andra sidan skulle jag inte orka ha några småbarn nu heller. Det är mig en gåta hur jag klarade två stycken en gång i tiden. Kan jag ha varit yngre?
Bloggblad:
Förvisso var du yngre...
Fördelen med ett sådant dagis är engagemanget från föräldrarna och sammanhållningen. De har ju ett helt annat inflytande över verksamheten än i ett kommunalt dagis.
Men visst är det jobbigt - har städat där en kväll när Mirrmaken var utomlands. Åsa var med och passade barnen. Annars är det han som städar...
Hahahaha, Bloggblad är så rolig! Men jag håller med, jag skulle aldrig orka med småbarn nu! Det finns en mening med att inte kunna bli gravid längre.
Marianne:
Jag håller med dig! Visst är det tur att man inte kan bli gravid längre, haha!
Det räcker helt med att pyssla om sig själv och MM, och att vara med barnbarnen några dagar då och då...
Kramar!
Hejsan! Vilket trevligt inlägg och fina bilder! Tack för hjälp och sällskap när det begav sig också.
Vad gäller arbetet så är det så att i och med att föräldrarna städar och lagar mat en gång i veckan så får vi en hel extra personal med barnen. Det gör förstås en enorm skillnad på en barngrupp med 15 barn. På detta sätt har vi fyra vuxna på 15 barn, medan man i kommunal verksamhet har tre eller i värsta fall två. I praktiken innebär det att våra förskolebarn får fler utflykter, fler teaterbesök, fler tillfällen att leka med modellera, möjligheter att kladda med fingerfärg, baka bullar osv. Baksidan är förstås det extra arbetet, där städningen var tredje vecka är det mest betungande. I och med att föräldrarna bara lagar mat en gång i veckan så blir det bara en (eller högst) två gånger per termin. Jag har lagat mat oftare än så eftersom jag fått hoppa in när det varit svårt att få tag på vikarie.
I vilket fall som helst är jag väldigt glad åt vår fina förskola och ser fram emot att skola in Caspar där.
Många kramar till er alla!
Mirren:
Tack för den upplysande kommentaren. Kan vara bra att veta för dem som funderar på att låta sin barn gå på en kooperativ förskola.
Jag håller med dig om att det är en fantastisk förskola med så många engagerade föräldrar och så kunnig och engagerad personal!
M&P
Skicka en kommentar