I min kinesiska låda hittar jag några små skolböcker, som tycks vara ämnade för ganska små barn. Jag inköpte dem under någon av de första gångerna vi besökte Kina, då jag fortfarande jobbade som speciallärare. En liten mattebok, en läsebok, målarböcker och några böcker där man skulle träna teckenskrift.
Den här lilla läseboken handlar om en fattig pojke som ger sig ut i världen för att bli rik. Efter många öden och äventyr återvänder han med sin rikedom hem till sina gamla föräldrar, som tar emot honom med stor tacksamhet och glädje. (Jag kan naturligtvis inte läsa texten, men bilderna är tydliga…)
Bilderna går att klicka större så att man ser detaljerna bättre.Boken måste vara avsedd för yngre elever. Det ser man eftersom tecknen är översatta till pinyin under. Barnen lär sig detta alfabet från början så att de vet hur de ska uttala teckenordet och vilken betydelse det då har. När de blir äldre saknas pinyinöversättningen i läroböckerna.
För mig är det en fullständig gåta att även små barn lär sig både att läsa och skriva dessa krångliga och svåra kinesiska tecken så pass bra och så fort. Men ser man deras läroböcker förstår man att det är förenat med ett enormt arbete. Påminner lite om Sverige förr i tiden där barn kunde få skriva samma meningar hundra gånger – i synnerhet om de hade gjort något dumt.
När man övar tecknen måste strecken skrivas exakt i samma ordning varje gång. Därför får barnen i Kina skriva samma tecken sida upp och sida ner redan från skolstarten tills det sitter i ryggmärgen. De har små böcker med rutade fyrkanter som de kan träna i.
Här finns det rutor med förtryckta tecken som är ofullständiga ibland. Barnen förväntas väl att fylla i de streck som saknas och sedan själva skriva färdigt rutorna.
I min kinesiska pärm hittade jag papper med tecken som Mirren skrivit när hon läste kinesiska. Mirren satt flitigt och skrev rutade A4-sidor uppifrån och ner även hon.
MM och jag gick på kinesisk kurs en termin men vi gav upp ganska snart eftersom – åtminstone jag – glömde bort allting jag lärt mig mellan gångerna. Jag försökte också skriva samma tecken hundra gånger, men mina blev olika för varje gång och alls inte lika vackra som Mirrens. Dessutom glömde jag bort det föregående när jag började med nästa…
I målarböckerna finns det bilder som barnen antagligen förmodas rita av och inte bara fylla i med färg. Vissa bilder lär ut enkla knep för att rita apor, elefanter, tigrar, bilar, bussar och även pistoler…
På många av de vackra bilderna som finns att köpa på marknader finns det figurer av tryckta schabloner. Här är en sida där barnen får lära sig att skära ut en schablon.
Familjen har en framträdande plats i målarböckerna. Pojkar och flickor har olika uppgifter, som hos oss på femtiotalet. Någon tvätt- eller diskmaskin finns inte att måla av…
Matteboken påminner lite om våra nybörjarböcker, med undantag av de kinesiska tecknen. Barnen börjar inte skolan förrän de är sju år, och då kan de naturligtvis inte heller läsa texten till uppgifterna. Fröken får väl förklara som hos oss. Även om det finns kinesiska tecken för siffrorna, använder man arabiska siffror i läroboken och även i affärerna, tack och lov!
11 kommentarer:
Ibland är man extra tacksam att man bara behövde lära sig vårt alfabete. Man har ju svårt att tänka sig att kunna klara av det kinesiska.
Kram Eva
Det är ju det där man hamnar i, när man städar lådorna och hittar allt intressant. Då måste det få ta tid att minnas och känna efter. Egentligen är det väldigt skönt att städa på det sättet.
Jag städar ur så pass att det knappast blir någonting kvar, tar avsked helt enkelt och vinkar glatt när sakerna far hit och dit till villiga mottagare.
Tack för ett väldigt intressant inlägg. Man blir ju nästan trött på kuppen med tanke på alla tecken de måste kunna.:)
Hoppas att alla saker du hittar vid städningen är lika intressanta som dessa böcker -- och att du bloggar om allihop!
Så intressant! Vad roligt att du delar med dig av den här skatten!
Är det Mirren som har skrivit den där sidan full med tecken? Vad duktig hon är! De ser ju exakt likadana ut allihop och ser i alla fall i mina ögon ut att vara perfekta!
Kram!
Eva:
Det är träning, träning och åter träning som gäller - som i de flesta andra fall. Men med den pedagogiken vi har i Sverige idag vore det nog omöjligt för svenska barn att lära sig dessa tecken om vi hade sådana... En del har nog med att lära sig läsa ihop våra 28 bokstäver till olika ord!
Kramar!
Karin:
Tyvärr blir det ofta så att när jag "städar" kommer det alltid fram intressanta saker som gör att tiden rinner iväg. Jag är jättedålig på att kasta bort saker, i synnerhet böcker och noter. Har massor av körnoter som jag förmodligen aldrig mer får någon användning av. Men man vet aldrig...
Roligt att du uppskattade mitt inlägg. Jag är helt fascinerad av tecknen och tycker att det är fantastiskt att de kan skrivas på så många tusen sätt! Och att folk kan lära sig dem överhuvudtaget.
Många kramar!
Miss Gillette:
Tack för dina vänliga ord - det blir snart mer som jag hittar, tror jag. Åtminstone en till liten uppsats som jag älskar kommer snart!
Marianne:
Jag blir så glad när jag hör att du tycker att inlägget var intressant. Jag själv är ju så fascinerad av Kina och kalligrafi överhuvudtaget - även om jag är jättedålig på att skriva vackra och JÄMNA tecken.
Men Mirren hon kan hon! Hur hon bär sig åt för att få dem att se ut som om de vore tryckta begriper jag inte. Men hon har kanske det efter MM som har en mycket vacker handstil. Tyvärr kan jag inte säga detsamma om min egen.
Varm kram tillbaka!
Intressant att se vad de använder för litteratur och hjälpmedel i Kinas skolor!
Anna, Fair and True:
Kul att du tyckte det!
Kram!
Mitt barnbarn har svårt med bokstäver. Jag funderade på hur kinesiska barn lär sig och hittade hit. Jag undrar hur man hjälper barn med dyslexi i Kina och Japan? Eller förekommer det inte där?
Skicka en kommentar