Mamma, moster Ulla, bror Göran och jag i Hälsingborg i maj 1950 innan vi ska åka ombord på färjan till Danmark. (Bilderna går att klicka större.)
1950 åkte min familj för första gången till franska Rivieran och Menton. Vi stuvade in oss - fem personer - i en liten folkvagn. Det var min pappa och mamma, min älskade moster Ulla, som ska fylla 99 år på Luciadagen, och min bror Göran och jag, som snart skulle fylla 15 år. Vi åkte ”när äppelträden blommade” som jag så lyriskt hade skrivit i fotoalbumet, så det måste väl ha varit någon gång i slutet på maj.
Resan ner till Menton tog fem dagar. Bagaget fick vi inte plats med i det lilla bagageutrymmet, så det var fastspänt på taket. Varje kväll, som vi övernattade på något hotell fick vi ta ner alla väskorna från takräcket och ta med oss in i hotellet. När vi kom ner till södra Frankrike fick vi ofta stanna och ta paus så bilen fick svalka sig – den var ju luftkyld…
Gamla stan i Menton ser exakt likadan ut som för sextio år sedan - på utsidan... Vår "terass" rakt ovanför den stora masten mitt i bilden.
Motorvägar fanns det bara i Tyskland på den tiden, så att färden gick genom små byar och städer i tättbebyggda Holland, Belgien och Frankrike. Hastigheten pendlade mellan 80 och 60 km/h . I Paris stannade vi två dagar från vilka jag bara minns alla underbara caféer och franska studenter – vi bodde på ett hotell vid Boule Mich i närheten av Sorbonne.
I Menton hade familjen hyrt en lägenhet i ett litet hotell i närheten av den nuvarande bussterminalen, och döm om min förvåning när jag återfann detta hotell exakt likadant som för sextio år sedan. Till och med namnet Flandria fanns kvar! Uppfräschat och ommålat var det visserligen men f.ö. såg huset likadant ut. Vi bodde i lägenheten med balkong högst upp.
Hotell Flandria nära Gare Routiére i Menton.
Fanns kvar gjorde även det angränsande huset, där Maurice bodde, en yngling som jag blev våldsamt förälskad i under den resan. Han var några år äldre än jag och studerade piano vid musikkonservatoriet i Menton. Han satt hela dagarna och övade skalor för öppet fönster.
Jag blev god vän med hans syster Liliane och blev t.o.m. inbjuden till hans familj på middag några gånger. Jag fick också använda deras gamla svarta piano för att öva på när Maurice var i skolan. Han och jag var ute och drack Coca Cola – som var helt nytt för mig – några gånger, det var allt. Och jag var upp över öronen kär när vi åkte hem till Sverige.
Min vän Liliane, som året därpå fick jobb i en skofabrik i Monte Carlo. Efter ett halvår var hon gift med ägaren till denna fabrik!
Jag på gatan i Menton 1950. Lägg märke till skorna som var högst moderna då. Jag var klädd i en röd montydress* från Algots, också det högsta modet i Sverige efter kriget. Kort hår med snedlugg, solglasögon och enorm solhatt fullbordade utstyrseln.
Rue Longue i Menton i september 2011.
Utsikten från kyrktorget är dock lika hänförande som tidigare...
MM på väg ner från kyrkan i La vielle ville.
Eftersom jag inte har lagt in några bilder än i min nya lilla laptop blir det bloggpaus tills på lördag. Jag åker nämligen upp till Mälarhöjden i morgon för att hälsa på Mirrfamiljen. Så jag hoppar antagligen över fredagstemat. Vi ses och hörs igen så småningom! Ha en skön vecka alla bloggvänner och alla andra som är här och läser min blogg ibland.
* En efterapning av den ökenuniform general Montgomerys armé bar under andra världskriget.
20 kommentarer:
Vilket släkttycke mellan moster Ulla och dig!
Roligt att få se lite från Menton, en stad som jag är sugen på att besöka. Det ser väldigt fint ut och jag hoppas att det blir fler postningar från Menton.
Ha det bra i Stan!
Åter en fin resa tillsammans med dig Musikanta. Och vilken kalaspingla du du var 1950! Fast tjusig är du nu också, något mognare bara!
Ha det gott !
Karinkram!
Har du fortfarande kontakt med Liliane?
Så'na sandaler hade jag också - fast långt senare - fnasksandaler kallades de. Det tog inte många dagar förrän jag flätat remmarna så att jag inte behövde snöra upp dem på benen varje gång, där de förresten alltid hasade ner.
Margaretha
Miss Gillette:
Anledningen till att jag hade fotot med solhatten med var att jag hade tänkt att skriva ett inlägg om min försvunna solhatt. Jag kom aldrig dit, så jag får skriva ett inlägg till om detta så småningom med fler bilder från Menton. Men det dröjer en stund eftersom jag just nu strax ska ge mig iväg till Mälarhöjden med Swebus!
Ha det gott så länge
Ingrid
Pettaskarin!
Det var DÅ det - då var det inte så vanligt med unga ljusa svenskor, så jag var rätt uppvaktad.
Jag är både mognare och tyngre nuförtiden :-)!
Kramar från Ingrid som... (se ovanstående kommentar)
Margaretha:
Tack för ditt fina brev idag. Jag försökte skicka ett svar men fick tillbaka det omedelbart. Är din mailbox full?
Jag fullkomligt älskade de skorna, trots att de var både besvärliga att ta på och av och att man fick sand och grus mellan tårna. Varför de kallades fnasksandaler förstår jag inte - de var ju platta... Man förknippar väl annars det ordet med skyhöga klackar...
Tyvärr slutade våra resor till Menton efter den sommaren. Liliane och jag skrev några brev, men jag var inte så haj på franska och hon kunde ingen engelska, så de upphörde till slut. Men hon och hennes bror är för alltid förknippade med Menton för mig.
Ingrid som...(se kommentar till Miss Gillette).
Vad kul att du kunde återse de där platserna igen - och att hotellet fanns kvar nästan oförändrat! Ser ut som en jättefin plats. Vad romantiskt det låter med din "kärlekshistoria", den pianisten hade nog jag också blivit kär i om jag varit 15 år...
O så mycket jag kände igen från det här inlägget. Först, din kappa ser precis ut som den jag hade. Min var mörkblå. Sedan de sk Jesus-sandalerna. Hade jag me´.
Besök i Menton gjorde jag också 1952, men så fina bilder som dina hade jag aldrig kunnat pressa fram med min lilla lådkamera. Men visst kände jag igen mig.
Tack min vän för ännu ett toppenfint reportage och ha det så gott hos Mirren. Vid nästa besök hoppas jag att du ska kunna få tid till att pressa in ett möte med eller hos mig. Kramisar
Tack för att vi fick följa med på denna otroliga resa från minnena och i nutid!
Det var ett fantastiskt inlägg, intressant och nostalgiskt.
Jag tänker på mina föräldrar som tog med mig, min bror och vår kusin på en resa till Italien 1957. Vi åkte tåg dessutom, först till Venedig och sedan till Rom. Det var väldigt annorlunda då, för att inte tala om er resa i en folkvagn - 5 personer och så långt. Visst är det roliga minnen!
Vilka fina fotón!!! Och vad roligt att få läsa!
Måste även säga att jag tycker din för mig nya header är sååå fin!!!! Härligt med barnbarnen och värmen! :-)
Hoppas nu ni får en fin helg!
Kramar!!
Ingabritt:
Ja, visst var det romantiskt! Men, som sagt, hans intresse för mig var inte så stort nästa gång jag kom dit...
Kram!
Elonora:
Jag hade också en mörkblå gabardinkappa, kommer jag ihåg. Väldigt modernt just då och praktiskt!
Jag hade ju också en lådkamera, så fotot av mig var nog taget med den. Pappa däremot hade en bättre kamera som synes av det första fotot. Han tog också många diabilder, som tyvärr har förlorat färgen - är mer eller mindre lila alla.
Den här gången var det fullt upp med Mirren och alla barnen hela vistelsen. Jag tänker åka upp en vecka i mitten på november, och då kanske vi kan ses i alla fall.
Många kramar från Ingrid
Bejla:
Tack för din rara kommentar - sådana ger inspiration till att skriva mer!
Kramar från Ingrid
Suss:
Tack för rar kommentar du också! Vi åkte också tåg hem från en resa till Menton - min mamma, bror och jag. Pappa hade åkt i förväg hem med bilen. En mycket trevlig upplevelse eftersom jag träffade många intressanta människor på tåget. Många amerikanska soldater var ju förlagda i Västtyskland vid den tiden ;-)! Jag var 17 år den gången.
Fantastiska minnen - man såg ju så mycket mer än nu när man bara flyger några timmar.
Saltistjejen:
Tack för rar kommentar! Och roligt att du uppskattar min header. Jag själv har inte långt till tårarna varje gång jag ser den. Men så känner jag ju personerna som stövlar iväg också...
Jag har haft en härlig vecka tillsammans med Mirren och barnbarnen i Mälarhöjden. Önskar bara att vi bott lite närmare! Det känns tomt nu när man kommit hem igen, även om det är lugnt och fridfullt, vilket man inte alltid kunde säga att det var däruppe!
Varm kram från Ingrid
Hej! Har missat detta inlägg om Menton. Kul att läsa. Vi reser dit en gång om året, ibland två. Nu tar Hjo-Hjo all vår tid och det känns inte så nödvändigt att resa. Inte just nu i alla fall.
Hans:
Roligt att du hittade mitt inlägg om Menton. Det är ju fortfarande min favoritstad på Rivieran, även om den gamla delen är så förändrad.
Vi brukar bo i Nice och därifrån göra utflykter med lokalbuss till Menton och till andra orter vid kusten.
Nästa gång hade vi däremot tänkt ligga över några nätter i Menton. Har du något bra hotell att rekommendera till humant pris? På den tiden det begav sig hyrde mina föräldrar lägenhet för några månader, så jag vet bara vilka hotell som var allra finast och dyrast.
Ingrid
Vi har bott på hotell ett par gånger - inget speciellt att rekommendera. Vi hyr lägenheter via Blocket eller bara googlar. Brukar bli bra. Sist mycket bra i Roquebrune, men det är inte Menton förstås. Men man går ju där emellan på en kvart 20 minuter. Promenad du Soleil är fin. Fin!
Skicka en kommentar