Memories of Menton

Mamma, moster Ulla, bror Göran och jag i Hälsingborg i maj 1950 innan vi ska åka ombord på färjan till Danmark. (Bilderna går att klicka större.)

1950 åkte min familj för första gången till franska Rivieran och Menton. Vi stuvade in oss - fem personer - i en liten folkvagn. Det var min pappa och mamma, min älskade moster Ulla, som ska fylla 99 år på Luciadagen, och min bror Göran och jag, som snart skulle fylla 15 år. Vi åkte ”när äppelträden blommade” som jag så lyriskt hade skrivit i fotoalbumet, så det måste väl ha varit någon gång i slutet på maj.

Resan ner till Menton tog fem dagar. Bagaget fick vi inte plats med i det lilla bagageutrymmet, så det var fastspänt på taket. Varje kväll, som vi övernattade på något hotell fick vi ta ner alla väskorna från takräcket och ta med oss in i hotellet. När vi kom ner till södra Frankrike fick vi ofta stanna och ta paus så bilen fick svalka sig – den var ju luftkyld…

Gamla stan i Menton ser exakt likadan ut som för sextio år sedan - på utsidan... Vår "terass" rakt ovanför den stora masten mitt i bilden.

Motorvägar fanns det bara i Tyskland på den tiden, så att färden gick genom små byar och städer i tättbebyggda Holland, Belgien och Frankrike. Hastigheten pendlade mellan 80 och 60 km/h. I Paris stannade vi två dagar från vilka jag bara minns alla underbara caféer och franska studenter – vi bodde på ett hotell vid Boule Mich i närheten av Sorbonne.

I Menton hade familjen hyrt en lägenhet i ett litet hotell i närheten av den nuvarande bussterminalen, och döm om min förvåning när jag återfann detta hotell exakt likadant som för sextio år sedan. Till och med namnet Flandria fanns kvar! Uppfräschat och ommålat var det visserligen men f.ö. såg huset likadant ut. Vi bodde i lägenheten med balkong högst upp.

Hotell Flandria nära Gare Routiére i Menton.

Fanns kvar gjorde även det angränsande huset, där Maurice bodde, en yngling som jag blev våldsamt förälskad i under den resan. Han var några år äldre än jag och studerade piano vid musikkonservatoriet i Menton. Han satt hela dagarna och övade skalor för öppet fönster.

Jag blev god vän med hans syster Liliane och blev t.o.m. inbjuden till hans familj på middag några gånger. Jag fick också använda deras gamla svarta piano för att öva på när Maurice var i skolan. Han och jag var ute och drack Coca Cola – som var helt nytt för mig – några gånger, det var allt. Och jag var upp över öronen kär när vi åkte hem till Sverige.

Min vän Liliane, som året därpå fick jobb i en skofabrik i Monte Carlo. Efter ett halvår var hon gift med ägaren till denna fabrik!

Två år senare var jag åter i Menton med familjen. Liliane och jag åkte då tillsammans till Cannes med tåg draget av ett ånglok – kommer ihåg att det var noga med att dra upp fönstren i tunnlarna - för att hälsa på Maurice. Han hade under dessa år avancerat till orkesterledare och ändrat efternamnet till Paulin. Han hette Ciampolini innan, ett namn som klasskompisarna hemma tyckte var väldigt roligt och retade mig för. Orkestern spelade på en scen på plagen nära Casinot. Efter att ha bjudit oss på lunch i en paus hade han inte tid med oss mer. Så den sagan tog snabbt slut…

Jag på gatan i Menton 1950. Lägg märke till skorna som var högst moderna då. Jag var klädd i en röd montydress*  från Algots, också det högsta modet i Sverige efter kriget.  Kort hår med snedlugg, solglasögon och enorm solhatt fullbordade utstyrseln.

När MM och jag var tillbaka i Menton nu i slutet av september ville jag naturligtvis hälsa på igen i La vielle ville, där vi bodde två månader 1952. Utåt sett ser gamla stan ut precis som sextio år tidigare – vår ”terrass” är t.ex. inte svår att upptäcka – två gluggar i huset i ungefär i mitten av fotot av Menton ovan. Men Rue Longue, där vi bodde, är numera helt avfolkad och tyst.

Rue Longue i Menton i september 2011.

Då var det liv och rörelse hela dagarna, vi hade en liten livsmedelsbutik närmast vår uppgång där vi också köpte vin. För övrigt fanns det andra små affärer längs hela den långa gatan. Gamla tanter och farbröder satt på trapporna eller på en stol, som de hade tagit ut och pratade med varandra hela dagarna och kvällarna och rökte Gauloises.  Det doftade nybakat bröd från bagaren i portgången på morgonen.

Utsikten från kyrktorget är dock lika hänförande som tidigare...

Nu var här öde och tyst. De förmögna sommargästerna som under årens lopp köpt upp alla lägenheterna här, hade väl bommat igen för vintern och åkt tillbaka till sina vanliga lägenheter eller hus i Paris eller annorstädes. De många kodlåsen och gallren på dörrarna och fönstren vittnade om detta.  

MM på väg ner från kyrkan i La vielle ville.

Eftersom jag inte har lagt in några bilder än i min nya lilla laptop blir det bloggpaus tills på lördag. Jag åker nämligen upp till Mälarhöjden i morgon för att hälsa på Mirrfamiljen. Så jag hoppar antagligen över fredagstemat. Vi ses och hörs igen så småningom! Ha en skön vecka alla bloggvänner och alla andra som är här och läser min blogg ibland.

* En efterapning av den ökenuniform general Montgomerys armé bar under andra världskriget.