Grottbesök

Mirren har en förträfflig guidebok för familjer med barn om vad man kan hitta på att göra med dem på fritiden. Berghuset i Mörkö söder om Järna rekommenderades att besöka. En trevlig utmärkt naturstig genom ett vackert urskogslandskap med skvattramsdoftande kärr bredvid stigen utlovades.

Glada miner innan vi anträder promenaden till Berghuset

Efter mycket letande hittade vi äntligen vägen till naturstigen. Casimir och jag hade då redan promenerat en halv kilometer men blev upphämtade av Mirren med bil och fick åka den återstående halva kilometern till naturstigens början.

Mirrmaken, som börjat dra barnvagnen uppför den lilla stigen fick efter en liten stund ge upp allt hopp om att kunna ta den med sig till grottan. Mirren hade som väl var sjalen i beredskap och knöt den vant runt lilla Clarissa.

Vi insåg snabbt att det var bäst att omedelbart äta den medhavda matsäcken bestående av varm korv i termos, korvbröd och ketchup. Ett nytt tips från Mirren, som hämtat det från nätet. Man stoppar wienerkorvar i en termos och häller på kokhett vatten. Efter någon timme är de färdiga och framför allt hela! I Mirrens termos hade hon stoppat sojakorvar, vilka dock smakade bättre stekta, påpekade hon.

Mirren i färd med att packa upp matsäcken

Caspar har just ätit två och en halv wienerkorv med bröd

Casimir på gott humör efter "lunchen"

Mätta och belåtna anträdde vi sedan promenaden till Berghuset med fyraåringen och tvååringen vid handen och lilla Clarissa i sjalen. Redan efter hundra meter insåg vi att det här skulle komma att ta tid. Över de skvattramsdoftande kärren, som man ibland var tvungen att klafsa igenom och inte bredvid, hade man här och där lagt smala stockar, som i novembervädret var mycket hala. Det dröjde inte länge förrän samtliga var ganska blöta både om byxor och fötter.

Urskogen i Mörkö i november

På ett ganska vidsträckt område hade man fällt sly men låtit grenarna ligga kvar på stigen. Små stubbar på 20 – 30 cm stack också upp överallt, vilket gjorde att man snubblade titt som tätt. En kilometer, som avståndet var till grottan, är inte så lång om man går på en trottoar, men här i urskogen med tre små barn verkade den oändlig.

Promenaden genom det risiga området var nog den jobbigaste...

Den här söndagseftermiddagen för en och en halv vecka sedan var ganska varm, så ingen behövde i alla fall frysa. Efter någon timmes promenad var vi äntligen framme vid grottan, som hade uppkommit genom att ett stort stenblock hade lagt sig ovanpå ett hål i berget som ett tak.

Berghuset i Mörkö

Ingången till grottan

Öppningen var mycket trång och jag avböjde förslag från de övriga att försöka krypa in där, trots att de största pojkarna försäkrade mig om att man kunde stå rak i grottan så fort man kommit in i den. Jag såg i andanom Nalle Puh när han fastnat i dörröppningen till Nasses hus…

Pojkarna på väg in i grottan med hjälmar och ficklampor

Pojkarna på upptäcktsfärd inne i grottan. (Mirrens foto.)

Clarissa får en styrketår innan hemfärden

Efter det att Casimir krupit in och ut ur grottan fyra gånger och även Mirren och Mirrmaken hade varit inne och Caspar tyckte att det var läskigt, vände vi tillbaka hem. Jag upplevde att hemvägen gick något fortare, kanske beroende på att vi var beredda på strapatserna på ett annat sätt. Mirrpappan bar också de båda pojkarna omväxlande på axlarna. Man kunde till och med stanna upp och beundra den vackra naturen och alla de gula lärkträden.

Mirren med Clarissa i sjalen

Höstliga lärkträd

Mjuk vitmossa överallt

Snart hemma...