onsdag 16 november 2011

Grottbesök

Mirren har en förträfflig guidebok för familjer med barn om vad man kan hitta på att göra med dem på fritiden. Berghuset i Mörkö söder om Järna rekommenderades att besöka. En trevlig utmärkt naturstig genom ett vackert urskogslandskap med skvattramsdoftande kärr bredvid stigen utlovades.


Glada miner innan vi anträder promenaden till Berghuset

Efter mycket letande hittade vi äntligen vägen till naturstigen. Casimir och jag hade då redan promenerat en halv kilometer men blev upphämtade av Mirren med bil och fick åka den återstående halva kilometern till naturstigens början.

Mirrmaken, som börjat dra barnvagnen uppför den lilla stigen fick efter en liten stund ge upp allt hopp om att kunna ta den med sig till grottan. Mirren hade som väl var sjalen i beredskap och knöt den vant runt lilla Clarissa.
Vi insåg snabbt att det var bäst att omedelbart äta den medhavda matsäcken bestående av varm korv i termos, korvbröd och ketchup. Ett nytt tips från Mirren, som hämtat det från nätet. Man stoppar wienerkorvar i en termos och häller på kokhett vatten. Efter någon timme är de färdiga och framför allt hela! I Mirrens termos hade hon stoppat sojakorvar, vilka dock smakade bättre stekta, påpekade hon.


Mirren i färd med att packa upp matsäcken


Caspar har just ätit två och en halv wienerkorv med bröd


Casimir på gott humör efter "lunchen"

Mätta och belåtna anträdde vi sedan promenaden till Berghuset med fyraåringen och tvååringen vid handen och lilla Clarissa i sjalen. Redan efter hundra meter insåg vi att det här skulle komma att ta tid. Över de skvattramsdoftande kärren, som man ibland var tvungen att klafsa igenom och inte bredvid, hade man här och där lagt smala stockar, som i novembervädret var mycket hala. Det dröjde inte länge förrän samtliga var ganska blöta både om byxor och fötter.


Urskogen i Mörkö i november
På ett ganska vidsträckt område hade man fällt sly men låtit grenarna ligga kvar på stigen. Små stubbar på 20 – 30 cm stack också upp överallt, vilket gjorde att man snubblade titt som tätt. En kilometer, som avståndet var till grottan, är inte så lång om man går på en trottoar, men här i urskogen med tre små barn verkade den oändlig.


Promenaden genom det risiga området var nog den jobbigaste...

Den här söndagseftermiddagen för en och en halv vecka sedan var ganska varm, så ingen behövde i alla fall frysa. Efter någon timmes promenad var vi äntligen framme vid grottan, som hade uppkommit genom att ett stort stenblock hade lagt sig ovanpå ett hål i berget som ett tak.



Berghuset i Mörkö


Ingången till grottan

Öppningen var mycket trång och jag avböjde förslag från de övriga att försöka krypa in där, trots att de största pojkarna försäkrade mig om att man kunde stå rak i grottan så fort man kommit in i den. Jag såg i andanom Nalle Puh när han fastnat i dörröppningen till Nasses hus…


Pojkarna på väg in i grottan med hjälmar och ficklampor


Pojkarna på upptäcktsfärd inne i grottan. (Mirrens foto.)


Clarissa får en styrketår innan hemfärden

Efter det att Casimir krupit in och ut ur grottan fyra gånger och även Mirren och Mirrmaken hade varit inne och Caspar tyckte att det var läskigt, vände vi tillbaka hem. Jag upplevde att hemvägen gick något fortare, kanske beroende på att vi var beredda på strapatserna på ett annat sätt. Mirrpappan bar också de båda pojkarna omväxlande på axlarna. Man kunde till och med stanna upp och beundra den vackra naturen och alla de gula lärkträden.


Mirren med Clarissa i sjalen


Höstliga lärkträd


Mjuk vitmossa överallt


Snart hemma...

8 kommentarer:

olgakatt sa...

Vilket äventyr för små knattar! Guideboken skulle kanske rekommenderat sjöstövlar för utfärden.

De otäcka småstubbarna är ett gissel för både människor och djur och tyder på slarviga avverkare! Vi har varit tvungna att överge beteshagar helt för hästarna när det lämnats sådana stickande upp överallt; livsfarligt för en häst att trampa på. Liksom för t ex en älg. Det blir fruktansvärda skador om man har otur.

Musikanta sa...

Olgakatt:
Kanske hade den som skrivit guideboken gått naturstigen på våren eller sommaren när det inte var så blött och innan man avverkat. Sjöstövlar hade varit toppen, även fast det inte regnade.

Tur var att ingen av oss råkade ut för någon olycka. Det kunde ju lätt hänt, som du skriver, om någon hade ramlat och fått en sådan stubbe i ansiktet. Mirrpappan bar den minste på hemvägen och brodern är till sin natur väldigt försiktig, så det gick bra. Men långsamt...

Äventyret framtiden sa...

Ett härligt äventyr för er alla! Pojkarna kommer antagligen att minnas det livet ut:).

Karinkram!

Grekland nu sa...

Mysig utflykt! Och kul tips det där med korv i termos, det skulle ha varit bra att veta när mina barn var små.

Annika sa...

Vilket ställe!
OCh vilken toppenide att åka dit!
Ser riktigt spännande ut i den urskogen. fint minne för er alla!
Kram!

Musikanta sa...

Pettaskarin:
Om pojkarna kommer att minnas det kan jag inte säga säkert - bara att JAG aldrig kommer att glömma det :-)!
Kram tillbaka!

Ingabritt:
Korv i termos praktiserade jag själv häromdagen - den blev alldeles utmärkt god! Men den måste nog vara tinad när man lägger i den.
Kram!

Annika:
Ja, nu så här efteråt är det bara det positiva man kommer ihåg. Det var ju så vackert i skogen med alla höstfärger!
Kram tillbaka!

Suss sa...

Det var en härlig utflykt, du skriver så det känns som jag var med dit till grottan.
Det där med korv i termos praktiserade vi redan på 70-talet. Jättesmart sätt att få god matsäck när man är ute. Kram!

Musikanta sa...

Suss:
Tänk att jag aldrig har hört talas om det! Bättre sent än aldrig i alla fall. Jag "kokar" numera själv min korv på det sättet. MM är ju vegetarian så det blir ju inte så många...
Kram!