(Inlägget och bilderna är publicerat efter Idas mammas godkännande.)
När jag redigerade bilderna jag tog när Mirrfamiljen var och hälsade på oss i september, slogs jag av hur lätt barn har att få kontakt med varandra och bli vänner. När barnen träffade Ida, grannens lilla femåriga flicka, första gången i våras ute på gatan tog det inte många minuter innan hon och Casimir, som då snart skulle fylla fyra, fann varandra.
Ida och Casimir på väg till lekplatsen inbegripna i en intressant diskussion.
Under de två dagar som Mirrfamiljen stannade i Mogata, höll barnen ihop och lekte hela dagarna och båda sörjde när Casimir och lillebror skulle åka vidare till Öland. Nästa gång Casimir och Caspar kom tillbaka till Mogata hann de knappt stiga ur bilen innan de var tvärsöver gatan och knackade på hos grannen.
Casimir låter sig villigt hjälpas på med skon av Ida trots att han mycket väl kan ta på sig den själv...
Så där ja, nu sitter den som den ska!
Casimir, som i vanliga fall inte gärna kramar någon annan än sin mamma, hade inget emot att hålla Ida i handen. Ida, som har en storebror och två mindre tvillingbröder, tog sig även an lillebror Caspar, som också fick vara med och leka.
Ida hjälper Caspar att gunga.
Kom ska jag visa dig nåt...
Tänk om det hade varit lika enkelt för oss vuxna att bli vänner. Bara knacka på hos grannen och fråga om det passade att komma över på en fika, så fort man flyttat in i sitt nya hus eller sin nya lägenhet…
Nu går vi hem till dig och leker...
18 kommentarer:
Fina talande bilder!
Vi har mycket att lära oss av barnen och behöver kanske lyssna mera till barnet inom oss själva också!
Kramar
Karin
Vilket härligt inlägg. Helt klart är att allt inte blir själv-klarare med åren... barn är definitivt mer okomplicerade innan de har insett att kanske borde man falla in i mönster av olika slag.
Gulligt!
Fast bloggvänner har lätt att knacka på hos varandra när vägarna går förbi! Alltid nåt.
Små pojkar gillar att leka med lite äldre flickor som strukturerar lekar och inte bara brottas, har jag förstått.
Nu har jag röjt undan och är klar för besök i em. Men först ska jag gå lilla svängen runt prästgårdsparken.
Pettaskarin:
Roligt att du tyckte om bilderna. Visst talar de för sig själva! Om man inte tog allting så förfärligt allvarligt när man blev vuxen, skulle nog livet var lite lättare.
Kramar från Ingrid, som strax ska till Bloggblad på bloggträff med Miss Gillette.
Ingela:
Tack för rar kommentar. Kommentaren ovan till Karin tycker jag också kan passa bra till din! Det är ju ungefär så du menar, uppfattar jag det.
Kramar från Ingrid.
Bloggblad:
Där har du en poäng, det tänkte jag inte på.
Det är säkert som du tror, men samtidigt är både Casimir och Caspar oerhört svaga för söta flickor - både små och de stora yngre, som finns på deras förskola. Det ska böjas i tid...
Ska bli trevligt att träffas om en stund!
Ja, tänk om vi vore lite mer som barnen!
DET hade underlättat i tillvaron!
Men bloggblad har en SANN poäng, som du säger.
SÅ SANT!!!
Kram!!
Nu har jag bott så länge på samma ställe att jag inte längre vet hur det går till i den stora världen - men nog var det så förr att den nyinflyttade förväntades knacka på hos grannarna och presentera sig. Det gav ju ofta anledning till en pratstund som ofta renderade i en inbjudan. Att vuxna se'n kanske är mer grättna och har större krav på nästan är en annan femma.
Själv har jag fått en hel del vänner på det viset.
Margaretha
Annika:
Ja, du har rätt i att man skulle vara lite mer som barn ibland :-) !
Men man är ju samtidigt rädd för att störa, att hänga sig på etc.etc.
Kram tillbaka!
Margaretha:
Jag har inte varit med om att någon som flyttat in i vårt lilla villaområde någonsin kommit och knackat på och presenterat sig. Vi gjorde inte det själva heller.
Vi har god grannkontakt på sommaren, när många är ute i trädgården eller står på gatan och pratar. Men inte mycket under vintrarna. Det blir mest lite prat vid postlådorna. Jag hade mycket mer grannkontakt med andra småbarnsmammor när jag hade småbarn hemma.
Ingrid, som just har kommit hem efter att ha träffat en bloggvän hos gamla vännen Bloggblad och haft en mycket trevlig eftermiddag!
musikanta: Ja, få saker värmer så mycket som när man ser sina barn hitta människor de trivs med. Mina tjejer är sådär gulliga mot mindre barn också -- det har de definitivt inte från mig, för som liten tyckte jag att småbarn var pest. Men jag är glad att de är annorlunda!
Kul att ses -- nu får du ta dig en titt i kartboken så du får kläm på var jag bor. ;-) (Jag har förresten också bott i Skövde ett tag, fast troligen inte samtidigt som du.)
Miss Gillette:
Det beror väl på i vilken miljö de vistas och i vilken atmosfär...
Jättefina små tjejer - du kan vara en stolt mamma!
MM, som alltid är lika road av att läsa kartor, har redan visat mig det. Och dessutom alla intilliggande tätorter. Och var länsgränsen går, hur långt det ligger från Sjötorp etc.etc.
När jag bodde i Skövde var du inte född, så vi kunde omöjligtvis ha träffats. Visst hade vi trevligt hos Bloggblad - tiden gick alldeles för fort bara!
musikanta: Kartor är kul, och inte blir de mindre roliga när gåggel mapps finns. Det har döttrarna upptäckt nu. Maken och jag får knappt ha våra datorer i fred ...
Döttrarna ja: nån gång när du får se och höra mer av dem än de minuter det tar dem att käka en bulle kan du få möjlighet att bilda dig en uppfattning om deras underbarhet. De var ju praktiskt taget osynliga i flera timmar idag, faktiskt ganska okarakteristiskt. Klart: mer spännande än andras leksaker kan det inte bli, så det var kanske inte så konstigt att de var tillfreds.
Helt underbara bilder och det riktigt lyser vänskap om varenda en. Så ljuvligt och vilka söta barn! Håller med dig om att det kunde få vara så där enkelt för oss vuxna också, men det är oftast så mycket måsten tyvärr. Kram!
Så härliga bilder! De värmer hjärta. Kram!
Miss Gillette:
Jag tror dig, men att leka med andras leksaker ett tag är ett osvikligt medel att få barn sysselsatta en stund.
Jag hade faktiskt tagit med mig lite ritmaterial: rita igelkott, gris etc. om det skulle blivit kris. (Bra julklappsrim f.ö.)
Brukar tycka det är väl så roligt som barnen med sånt pyssel, men det blev ju inget tillfälle att ta fram.
Jag åker upp till Mälarhöjden tidigt på lördag morgon, så min inbjudan till Mogata var något obetänksam! Men nästa gång ni åker till Öland kanske ni kan komma hit - här finns ett helt rum med gamla leksaker och dagisets lekplats ligger några meter härifrån som du kan se på bilderna ovan.
Ha det gott och hälsa tjejerna.
Suss:
Tack för bildberöm! Bilderna talar verkligen för sig själv, som Pettaskarin skrev i sin kommentar ovan.
Jag vet inte om det är för mycket måsten, snarare är vi väl lite för försiktiga många gånger. Tror att vi tränger oss på etc.etc.
Sen har du ju rätt i att för att man ska kunna bjuda in någon så MÅSTE man ha städat och nytvättade fönster etc. Åtminstone känner jag det så många gånger.
Kram tillbaka!
Västmanländskan:
Ja, det är ljuvliga bilder både för en småbarnsmamma och en farmor eller mormor i alla fall!
Många kramar från Ingrid
Skicka en kommentar