onsdag 4 januari 2012

Nya ord och gamla


Så här i början på det nya eller hellre i slutet av det gamla görs det ofta sammanställningar av diverse ting. Som t.ex. vilka nya ord i modersmålet som mer eller mindre positivt välkomnats av svenskarna. Håkan Juholt har gått till den svenska språkhistorien med sin förlåtturné och juholtare som enligt Språkrådet betyder ett  förhastat uttalande som man tvingas ta tillbaka.

Dejting eller som Språkrådet vill att vi ska skriva, dejtning, vet vi ju vad det är. Nu har det tillkommit otrohetsdejtning, pensionärsdejtning, hunddejtning, fuldejtning (?) och bondedejtning. Restdejtning är då man dejtar någon med samma rester hemma i sitt kylskåp. Då kan man ha en anledning att träffas och laga mat tillsammans…

Det som jag är mer intresserad av är dock vart alla gamla ord tagit vägen som jag och mina kamrater (kompisar var inte uppfunnet då) använde under min barn- och ungdomstid under slutet av 40- och början på femtiotalet. Vi gick inte på party utan var bjudna på skutt på lördagskvällarna. Det var skojigt och inte kul, det var möjligen stockholmarna som använde det ordet på den tiden. Man dansade i salongen eller finrummet efter den varma chokladen med vispgrädde, bullar och tårta. Ordet godis fanns inte heller, man köpte gott i kiosken.

Tyckte man något var extra bra eller roligt var det kalasigt. ”Va äkta” sa man då och då ungefär med samma innebörd som man nu säger: ”Va häftigt”.  Och var något väldigt tråkigt var det träligt. Jag minns att min pappa ofta använde det ordet när han var tvungen att åka på tre-fyra sjukbesök efter att ha jobbat hela dagen på sin mottagning.
Min själs älskade på den tiden och jag spisade ofta skivor – åt inte upp dom utan lyssnade på dom.  Skivorna kostade ungefär fem spänn – en låt på två och en halv minut på varje sida. Med tanke på att en industriarbetarlön låg på omkring 750 kronor då, var det ganska dyrt. (Jag säger spänn fortfarande ibland, något som Mirren har roligt åt och påpekar varje gång.)


Bilden från nätet.

Färgerna har också förändrats. I en av mina älsklingsböcker från den tiden – Två kissar med färg – blandar kissarna vit och röd färg och får en skär ( inte rosa.) När de blandar rött med blått blir det gredelint och rött och gult blir brandgult.  


Ett ord som inte ingick i min vokabulär från den tiden men som MM fortfarande använder är karuschaband. Någon som vet utan att googla vad det betyder J?
Eftersom det har varit en diskussion om de, dem eller dom på FB initierat av Bloggblad, och en viss irritation över att folk inte kan skilja på orden, förordade jag själv att det var lika bra att alltid använda dom i stället. Ingen säger i alla fall något annat än möjligen sydlänningarna, som säger di.  Jag får väl leva som jag lär då, trots att datorn anmärker på dom när jag skriver detta ord varje gång.

Roligt om jag skulle få fler förslag till min lilla sammanställning av gamla ord som har gått ur tiden från mina bloggvänner!

44 kommentarer:

em sa...

Tänk om man använde både de gamla och nya orden - vilket enormt ordförråd vi då skulle ha!
Jag vågar inte börja räkna upp alla fina gamla ord - risken är att jag blir sittande här då..
Ordet kompis har man förresten använt se'n 1892.
Margaretha

Miss Gillette sa...

Skulle det vara nåt konstigt med spänn? Que? Det är många som säger det, i alla åldrar. (Fast jag bor förstås inte i Mälarhöjden, det är kanske annorlunda där. ;-)) Träligt är också en vardagsglosa i det här hemmet.

em: Jomen det är väl klart att man ska göra! Jag jobbar stenhårt på det (men betraktar inte spänn som ett daterat ord. Bagare och bagis, möjligen.)

-isorden verkar ha varit väldigt vanliga när mormor och morfar var unga. Vart och vartannat ord slutade på -is, har jag förstått. Sen var det lite lugnare ett par decennier, men nu är det ju värsta -isiseringen av allt möjligt igen. Och det är onekligen en ganska behändig ändelse.

em sa...

Slang blir väl ännu snabbare omodernt än "vårdat" språk. Och slang är ju ofta lokalt - i Stockolm sa' vi nog både spänn och stålar. Just pengar finns nog massor med olika ord för.
Är någon skiraburrig nu för tiden? Smarra på slumpen har jag inte heller hört se'n jag var barn.
Vi använde nog is-ändelse på de flesta orden när jag var i tonåren, och jag tycker nog att det låter rätt infantilt när vuxna människor gör det.
Margaretha
som har insett
att alla inte
förstår vad hon
säger och skriver

Musikanta sa...

Margaretha:
Rätt kul att höra att kompis är så gammalt. Vi använde aldrig det när jag var barn eller ung.

Vore tacksam om jag fick reda på vad "skiraburrig" betydde och "smarra på slumpen". Har aldrig hört uttrycken, men så är jag ju inte från Eken heller...

Lustigt är också att läskigt och lipa i betydelsen grimasera, var ord som bara förekom i barn- och ungdomsböckerna när jag var liten. Vi använde aldrig ordet läskig själva och lipa hade bara betydelsen av gråta.

Musikanta sa...

Miss Gillette:
Spänn är definitivt ett åldersrelaterat ord. Jag tror ingen under 25 någonsin skulle använda det. Stålar däremot är vanligt i alla åldrar. Kanske för att det används så flitigt i filmer typ "hit med stålarna!" etc.

Tacksam om jag fick några exempel på -is ord mer än godis och dagis. Jag kommer inte ihåg några själv från den tiden. Frälsis förstås...

Mirren har inte bott mer än fyra (?) år i Mälarhöjden så jag tror nog att hon är mer påverkad av sitt hemlands tungomål än det områdets.

Trevligt att höra att träligt används även hos er - ett utmärkt ord som verkligen täcker in det som det betyder. Ska helst uttalas med ett mycket långt ä och tjockt l för att uppnå hela effekten.

Annika sa...

Vilket KUL inlägg! Skutt för fest har jag nog aldrig hört...
Spisa skivor var utdött när jag var ung.
Spänn tror jag alla använder, i alla åldrar. Hela tiden.
OCh jag är från de västra förorterna av huvudstaden :-)
Kompis har jag använt under hela min uppväxt och gör så än idag. Vår lärare i lågstadiet brukade tala om kamrater :-)
Gott istället för godis är det nog ingen som änvänder längre.

Absolut går det lika bra att använda dom istället för de och dem.
Det stör inte mig alls om jag ser "dom" i skrift. Däremot stör det mig när folk inte kan skilja på de och dem, gaahhh!!
-is ändelser tycker jag mest är gulliga.

Roligt detta med språket och dess förvandling.
Använde ni inte HIPPA som ord på fester också? Och skiva?
Vi sa alltid party på 70 och 80-talet. Numera säger man nog fest.

Kram på dig!!!

em sa...

Mellis, tandis, julisar, kramis, hemlis - det räcker va? Jag ryser när jag skriver dem.
Skiraburrig = skitbussig
Smarra på slumpen = smaka på slutet. Något som ungarna sa’ till någon som hade köpt godis (snarr=snask), och de tiggde att få sista biten av kolan, klubban eller vad det nu var.
Läskig blev nog ofta läbbig.
Och vem frågar i dag “va’ dinkan e”.

Skriver man dom, tycker jag nog att man ska skriva mej och sej också. Hur i all världen det kommer sig att vuxna människor inte kan skilja på de och dem begriper jag inte - usla lärare?
Margaretha
som använder
både karuschaband
och karuscha

Musikanta sa...

Annika:
Visst sa vi "hippa" också. Precis lika vanligt som "skutt". Lever väl endast kvar i dag som "möhippa". Bra att du påminde mig! "Skiva" kom lite längre fram när jag var vuxen. Lever ju kvar i "kräftskiva".
Kram tillbaka!

Musikanta sa...

Margaretha:
Inte något av de ord som du skriver på -is fanns när jag växte upp. Det hette ju inte "dagis" heller utan "barnkrubba" t.ex. Men du är yngre än jag så det är väl därför de inte fanns i min ungdom.

Nej, jag tänker inte skriva "dej" och "sej" än på ett tag. Det är svårt om man ska skriva dikt t.ex. Då kan man inte rimma på "stig"...

Fast då motsäger jag mig själv förstås eftersom det är lättare att rimma på "de" och "dem" än på "dom". Jag ville bara få slut på drevet mot dem/de/dom som inte riktigt vet när man ska använda vilket ord. T.ex. gotlänningar...

Ingrid som också använder karuschaband ibland men aldrig hade hört det tidigare.

Bloggblad sa...

Karutscha säger jag fortfarande om gummiband av olika slag. Senast när jag kom i mina gamla löparbyxor som satt åt för 20 kg sen, nu finns det ingen karutscha i dem längre!

När jag kom loss från Frälsis i början av 60-talet, hade mina kompisar hippa, skutt sa kompisens mamma och hon var ju uråldrig med sina 30 år.

Om jag hade fått ha hippa hemma, hade vi dansat (vojne!) i salen.

Min gamla morbror sa att saker och ting var äkta ända tills han dog år 2000. Det lät så "äkta"... Dessutom sa han att det som var bra var "kalas".

Många av orden har vi dock gemensamma minnen av. Jag säger också "spänn" och "träligt" fortfarande, tror att det är mer dialekt än tidstypiskt.

Brorsan lärde mig att det var alla tajders när nåt var bra.

Förresten, i boken "Janne, min vän" (den bästa ungdomsbok jag läst) av ... äsch, orkar inte googla... kryllar det av uttryck från 50-talet. Härlig läsning.

Som jag skrev på fb - ta ut svängarna och skriv "ja" i stället för "jag" och "vart" rakt över och hans/hennes i st f sin/sina. Varför stanna vid "dom"?

Förresten är det otroligt svårt att skriva talspråk, som nån myndighet hade som slogan för länge sen; Skriv som du talar! Stora delar av det vi säger är ju kroppsspråk och halva ord. Var skulle man dra gränsen? Ja ba undrar asså.

Miss Gillette sa...

Nu blev det mycket.

*Mormors och morfars -is-ord är inte desamma som dagens. Jag kommer inte på så många just nu, men det är faktiskt inte ovanligt att man stöter på såna ord i texter från 30-, 40- och 50-talet. Ett exempel är i alla fall att morfar kallade laboratoriet där han hade jobbat för labbis. Alla kallade det så och det var ju vuxna mänskor. Men jag hörde det som sagt emellanåt för andra ord också.

*Jo, jag hävdar med eftertryck att spänn används av yngre också. Jag skulle faktiskt gå så långt som att säga att det är ett slangord som knappt ses som slang längre. (Stålar och spänn kan väl inte användas synonymt? I min värld betyder stålar pengar och spänn kronor.) Herregud, skolbarnen kör ju med det gamla "Vill du ha tio spänn av mig?" och så spänner man armmusklerna.

*Smarra = smaka kände jag inte till, men i slutet av sjuttitalet betydde smarrig fortfarande smaskig. Har dock inte hör det på länge

*till skillnad från slumpen, som lever i högönsklig välmåga. Kanske fick det en renässans (som varar än!) i och med Robert Gustavssons "Kan jag få schlumpen?"

*Varför skulle bruk av dom medföra att man måste stava mig mej? De tu har inget med varann att göra. Jag är förvisso inte rätt person att resonera kring de/dem kontra dom, men jag rekommenderar intresserade att läsa kollega Swedenmarks kloka tankar i ämnet här. Själv har jag sagt tillräckligt just nu! ;-)

http://lotidningen.se/2011/11/30/tillat-%E2%80%9Ddom%E2%80%9D-i-skriftsprak/

Musikanta sa...

Bloggblad:
Jag har kopierat kommentaren som jag skrev till dig på FB som du ser.

Jag höll faktiskt på skriva "var tar orden vägen" i stället för "vart tar orden vägen" i mitt senaste inlägg, så det kan ju inte vara så lätt för barn eller folk som inte gått i skolan i över femtio år som jag att förstå skillnaden.

Att "hans/hennes" och "sin" förväxlas ibland beror naturligtvis på engelskan som inte gör någon skillnad härvidlag. Inte heller alldeles enkelt i en del fall. I meningen "Hon undrade om hennes mamma förstod vad hon menade" kan det ju tolkas på två sätt. Men man kan definitivt inte skriva "sin mamma"...So what!!!

Det heter tydligen inte karuschERband som jag trodde, eller karuTschaband, som du skriver utan KARUSCHABAND. Jag har googlat och MM har tittat i SAOL. Var 17 nu det ordet har kommit ifrån - hade aldrig hört det innan det dök upp tillsammans med MM.

Jag ska fortsätta att skriva dom. Alltid retar det någon språkpolis! Tack för "salen" det hade jag glömt.

Musikanta sa...

Miss Gillette:
Tack för länken. Har aldrig hört "labbis" trots att jag bodde på ett sjukhus och min pappa ofta var på just "labb" eller "labbet". Aldrig "labbis".

Hoppas att Mirren läser det här med "spänn" så att jag kan säga det utan att skämmas när vi träffas nästa gång. Jag ska passa på att spänna de få armmuskler jag har kvar samtidigt! I min värld är heller inte "spänn" och "stålar" synonomer faktiskt - jag inser skillnaden :-)!

Eftersom jag aldrig tittat på RG har jag heller inte hört "schlumpen". Fanns INTE när jag växte upp. Smarrig tror jag inte kom förrän på 70-talet, smaskig något tidigare. Däremot fick vi ofta höra vid matbordet när vi var små att vi inte skulle smaska. Smaskigt fanns bara i negativ betydelse d.v.s. äckligt.

Miss Gillette sa...

musikanta: Mycket intressant med betydelseglidningen av smaskig. Det är ju helt logiskt nu när du beskriver det.

Och ännu intressantare är det exemplet som övning i språkets egensinnighet. Jag kan -- trots att jag gör mitt bästa att låta bli -- reta mig på förändringar av ords betydelser och tycka att "egentligen" heter det si, medan de unga inte alls fattar att deras sätt att uttrycka sig inte är det enda. Samtidigt är jag själv en sån där obildad ungdom för äldre, som vet att _mina_ uttryckssätt "egentligen" borde vara ... Ja, du fattar.

Musikanta sa...

Bloggblad:
Jag ska försöka få tag i Janne min vän på bibblan. Vore kul att läsa om det inte bara är stockholmsslang. Som jag skrev var det ju många ord i den tidens barn-och ungdomsböcker som vi inte kände till eller använde.

Bloggblad sa...

© Svenska Akademien. SAOB spalt: K646; tryckår: 1935
(Observera att webbversionen av SAOB inte är slutkorrigerad (senaste uppdatering: 31/8 2010). Text i rött är tillägg till den ursprungliga tryckta texten, t.ex. moderniserade stavningformer av uppslagsorden.)
KARUTSCHA karut³ʃa², äv, ⁰⁴⁰ r. l. f.; best. -an; pl. (om enskilda stycken) -or. ( -utsch- 1834 osv. -utj- 1898 (: smällkarutja))
[sannol. i skolpojksslang l. dyl. uppkommen ombildning av KAUT- SCHUK; jfr KAUTSCHA (se anm. under KAUTSCHUK)]
(starkt vard.) kautschuk, gummi; särsk. om
[KARUTSCHA 0]
enskilt stycke kautschuk, användt att radera med, radergummi. ALMQVIST DrJ 26 (1834). LINDGREN Läkem. (1902). FLYGARE Kipling Puck 105 (1906). ÖSTERGREN 4: 1004 (1929; angivet ss. starkt vard.), jfr SMÄLL-, TUGG-KARUTSCHA.
Ssgr (starkt vard.) : – KARUTSCHA-BOLL. LAU-
RENT ResNY 124 (1923).
– KARUTSCHA-GALOSCH. (†) gummi- galosch. ALMQVIST AMay 82 (1838).

Bloggblad sa...

Här gick tydligen min karutscha in!

Visst är det himla intressant det här med ord. Alla använder språket och alla har synpunkter och liksom jag vill alla andra ha det på sitt sätt. Det sköna i kråksången är att vi faktiskt FÅR både prata och skriva som vi vill. Markera vilka vi är med våra ordval och vår grammatik.

Och som WV fick jag ett ganska modernt ord: Pervo!

olgakatt sa...

Oj, vilken diskussion du satte igång, Ingrid!
Min far, som fö växte upp just i Mälarhöjden, sa alltid kautschuk om det vi kallar suddgummi. Det var ingen av mina kamrater som begrep.
Det kommer alltid att finnas sånt i språket som olika människor retar sig på och anser vara fel. Jag tycker om att lyssna på radioprogrammet Språket i P1 där detta ofta illustreras.

Musikanta sa...

Bloggblad:
Jag ska konsultera dig i fortsättningen innan jag ger mig in på hur ord stavas - jag lovar! Har bara tillgång till SAOL inte till SAOB. Men den kanske finns på nätet. Står det något om stavningen "karuscha" där? Det var ju det enda alternativet som gavs i SAOL! Tänker man efter etymologiskt är det ju inte så konstigt. Kul att få veta vad det kommer ifrån i alla fall.

Är det riktigt sant att vi FÅR skriva och låta som vi vill. Det här med att jag tänker skriva "dom" i fortsättningen har i alla fall inte fallit alla på läppen...

Det är så lätt att placera de/dem/dom som inte kan skilja på de och dem i skrift i facket "obildade". Jag menar att man undviker det genom att ge dem/dom en chans att slippa göra det genom att göra det lovligt att skriva "dom" genomgående.

Apropå "var" och "vart" skiljer man ju inte på det i engelskan heller. Det vore väl bättre att skippa "vart" helt och hållet och bara använda var, om nu ungdomar inte kan skilja på ordet. Men "vart" har nog kommit för att stanna i betydelsen befintlighet tror jag. Det börjar bli så vanligt!

Musikanta sa...

Olgakatt:
L.G Andersson påpekar ju alltid att språket förändras och att vi måste acceptera det vare sig vi vill eller inte.

Kautschuk sa också mina lärarinnor (som det hette på den tiden) i flickskolan. Tror att det ansågs lite finare än "gummi", som vi barn alltid sa.

"Suddgummi" kom senare, kanske när det tidigare ordet fick mera oficiell betydelse :-)! Men det där med "var" och "vart" tror jag blir en svår nöt för L-G A. att knäcka. Få se vad det lider...

Miss Gillette sa...

musikanta: Visst finns SAOB på nätet. Det räcker med att söka på det så kommer du direkt dit.

Enastående tjänst egentligen -- gratis!

Bloggblad sa...

Jag har förstås inte SAOB (många hyllmeter det!) utan hittade på nätet. SAOL ligger dock alltid bredvid mig, och med åren slår jag allt oftare i den. Är inte så tvärsäker längre som när jag var ung.

Det finns skrivregler, ja. Men det finns varken böter eller fängelsestraff för den som inte följer dem.

Talregler finns det däremot inga alls. Du får kalla saker och ting precis vad du vill, men risken finns att ingen förstår.

Sen är ju både tal- och skriftspråk starka markörer för vem vi är och hur vi vill bli sedda/ansedda. Jag hade en gång en kollega (hade du med!) som alltid ville vara förmer än andra och använde språket till att visa det. Hon drog sig inte heller för att tillrättavisa minsta lilla fel som någon sa, vilket gjorde att jag fortfarande får tunghäfta när vi ses om hon säger mer än "hej". Bara en enda gång fann jag mig när hon sa att jag använde fel ord: Oj, jag glömde att det var dig jag pratade med... (Sen har hon inte mästrat mig längre.)

Jag är starkt påverkad av Patricia T-S när hon säger "be your age!" så jag skulle aldrig drömma om att försöka skriva som en tonåring, om jag inte vill skämta förstås. Ibland har jag använt för mig fel ord på fb och reaktionen uteblir inte... så det funkar!

När jag pratar är jag inte så värst noga - fast det hänger lite på vem jag pratar med. Skulle aldrig svänga mig med "fina" ord inför dem som inte nyttjar såna själva.

Miss Gillette sa...

bloggblad: Men sicken outhärdlig mänska. (Antagligen för sig själv också.)

Jag förstår hur du menar med att uttrycka sig i enlighet med sin ålder. Men det handlar nog mer om att uttrycka sig så att man känner sig hemmastadd -- bekväm, som man säger idag -- för annars avslöjar man sig ohjälpligt. Jag tänker på den patetiskt brådmogna tonårsprosan med alla de svåra orden som blir så krystade. Jag tänker på insändarna i lokalpressen, där språkbruket obönhörligt avslöjar när skribenten missförstått ord som hen själv använder i en styltig omskrivning (istället för att helt sonika säga vad hen menar). Naturligtvis också på gubbs och tants som försöker hänga med (Hasse Alfredsson har en så himla rolig sång om det på Blommig falukorv! Swinge-linge-hopplaha!). Men gubbs och tants som faktiskt är ute på klubbar jämt och använder en massa trendig teknik och vad det nu kan vara för ämne, i deras mun låter ju jargongen inte töntig. Och det finns en del unga mänskor som faktiskt uttrycker sig som om de vore betydligt äldre. Det handlar väl om att ha på sig en språkdräkt som inte stränar (på tal om gammelord -- begriper nån det ordet?) eller sitter illa på andra sätt. Man ska kunna röra sig naturligt i den liksom.

Musikanta sa...

Bloggblad:
Det var faktiskt hon bl.a. som gjorde att jag sökte in på kantorslinjen. Jag tänkte, kan hon kan jag, eftersom jag spelar så mycket bättre, haha! Så något gott förde hon i alla fall med sig. Mig var hon aldrig på när det gällde språket dock...

Det är väl bäst att jag återgår till de och dem då, så att jag inte blir beskylld för att skriva som en tonåring :-)!

Musikanta sa...

Miss Gillette:
Har inte hört ordet "stränar" men det kanske hör ihop lite med "stramar" i alla fall.

Håller helt med dig. Ska försöka gå in och hitta H. A:s sång - som du rekommenderar.

Ha det gott och tack för den långa och intressanta kommentaren! Men jag väntar fortfarande på ord som jag har glömt från min ungdomstid men som jag kommer ihåg att vi använde när jag hör dem. "Stränar" sa vi aldrig.
Ingrid som ska åka iväg till stan och se på GAN.

Musikanta sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Miss Gillette sa...

musikanta: Helt rätt -- det betyder stramar.

Nej, strunta i den där låten, så viktigt är det ju inte. Men ha ett trevligt musikbesök -- jag skulle gärna se GAN-utställningen igen!

Musikanta sa...

Miss Gillette:
Det var en jättestor och intressant utställning och en mycket kunnig och engagerande intendent som berättade och visade saker på tavlorna som man inte hade upptäckt själv. Timmen som det tog bara rann iväg...

Jag får se om jag hinner med att skriva något inlägg om utställningen, Mirrfamiljen kommer i morgon och jag ska baka muffins till kyrkkaffet (blir nog inte mer än 10-15 själar i kyrkan)eftersom ordinarie värdinna har gäster hemma. Men jag tog en del bilder i alla fall på tavlor som jag aldrig sett i något galleri förut.

Trevlig helg önskar jag dig och familjen.

Grekland nu sa...

Oj, vilken spännande språkdiskussion som pågår här! Skrattade när jag läste ditt ord "träligt", så sa vi alltid när jag var liten. Och spänn säger jag fortfarande, så det så (fast bara om kronor, inte om euro). Och jag köpte också gott, och färgerna hette skär och brandgul. Men "va äkta" känner jag inte alls igen!

Miss Gillette sa...

musikanta: Jag hade velat gå på en visning förstås, det brukar alltid vara mest givande när man ser på konst, men vi fick nöja oss med att läsa skyltar och att tjuvlyssna lite på en privat visning som pågick. Dessutom hade vi lämnat barnen ensamma i lägenheten vi hyrde, så vi ville inte vara borta så länge. (Det var spännande för alla. Vi hade lämnat en telefon så att de kunde ringa om det var nåt, och museet låg kanske tvåhundra meter bort, men det var ju ändå i en främmande stad. De ringde en gång, men det var nog mer för att det är kul att ringa i mobil. Vi har inte gett dem några egna så det är nyhetens behag för dem.)

Eleonora sa...

Hjärtat lilla - oj vad kul du skrivet!! Jag blir så glad att höra alla dessa gamla ord. Kunde säkert bidra med åtskilliga, men hjärnan just nu går inte på högvarv- Kommer jag på något så hör jag av mig.

Bara en liten kommentar: jag hatar när inte folk kan skilja på lukt och doft!!! Det kan dom INTE på TV. Där luktar det alltid, oavsett om det är bajs eller blommor!!

Trevlig helg min söta vän och stor kramis från
Eleonora

Karin sa...

Lite i sista minuten kastar jag mig in i språkdebatten med en fråga: Jag ser att wordfeud-spelare undrar vad åga är för ett konstigt ord. Men, tänker jag, det är väl inget konstigt med det. Åga, som att ligga på åga, dvs lite på spänn för att man ska upp tidigt. Eller ha åga i något, dvs känna ansvar (och lite oro) för något. Eller för den delen, att vara ågsam, dvs att ha åga, dvs att bry sig. Är det vanligt eller är det dialektalt, undrar jag, som har det med mig hemifrån Dalarna.

olgakatt sa...

LGA i Språket hade just var och vart uppe för ett tag sedan. Han menade, om jag minns rätt, att det finns rätt och fel i användandet men att det även är dialektala skillnader.
Kan fö rekommendera denna länk om man är intresserad av gamla/glömda ord eller uttryck:
http://glomdaord.wordpress.com/

Musikanta sa...

Ingabritt:
Lustigt att du känner igen så många ord eftersom du ju är många år yngre än jag. Men "träligt" verkar ju fortfarande vara gångbart. Det finns väl knappast något ord som bättre passar för det som är så där extra trist och jobbigt.

Nej, "spänn" är helt förbehållet "kronor" :-).
Kramar från Ingrid som väntar på Mirrfamiljen.

Musikanta sa...

Miss Gillette:
Det var därför vi har väntat så länge med att se utställningen - det var näst sista gången det var visning. Man får lite andra perspektiv på målningarna när man har med en kunnig ciceron att göra.

Kul det du berättar om barnen. Jag tror aldrig vi lämnade Mirren ensam innan hon blev tonåring, men så var hon ju ensamt barn förstås. Det fanns ju heller inga mobiltelefoner på den tiden. Det är ju så här som välsignelsen är med dessa, eller när man står och har fått motorstopp mitt i skogen.

Musikanta sa...

Eleonora:
Det där med "doft" och "lukt" har jag faktiskt aldrig tänkt på. Men visst kan man säga "du luktar så gott"? Jag tror aldrig jag skulle säga: "Så gott du doftar..."

Men "bajs" doftar definitivt inte, så där håller jag med dig.

Kram från din vän Ingrid som tänker åka till Stockholm på måndag. Kanske jag kunde få bjuda dig på lunch någonstans onsdag eller torsdag? Jag är hemma tills på måndag morgon, så du kan höra av dig per mejl om du vill.

Musikanta sa...

Olgakatt:
TACK snälla du för länken. Jag har lagt till den till mina favoriter och jag ska läsa igenom vad det står där när jag får tid.

Säger folk "vart ä' han" tillräckligt många gånger så blir det vedertaget så småningom. Man vänjer sig vid allt med tiden., även språkförändringar har jag märkt!

Miss Gillette sa...

Det finns ett annat bra ord för träligt: drygt. Det ingår inte i vokabulären i den här dialekten, utan jag har lärt mig det för längesen av en kompis från Dalarna. Och i hennes mun blev det verkligen ett beskrivande ord! Dryyygt ... Så det säger jag med förtjusning om det passar.

Musikanta sa...

Karin:
Min kommentar försvann tydligen. Jag har aldrig någonsin hört åga tidigare men MM hade helt klart för sig att det betydde ångest för någonting.Vi har ju Ågren ibland, i synnerhet efter blöta fester och det är ju ganska likt. Han är en hängiven korsordslösare...

Musikanta sa...

Miss Gillette:
Jag har en historia ur livet om just "drygt". Min ingifta morbror var kyrkoherde och vid ett tillfälle när familjen åkte bil frågade min lilla kusin hur långt det var kvar hem.
- Ungefär lika lång tid som pappa brukar predika, sa moster.
- Oj, är det såååå drygt...

Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Dorothea Lückner sa...

Apropå att störa sig på språkfel - jag blir irriterad (bland så mycket annat) på folk som använder verbet dofta som synonym till lukta. Grr!! Man luktar på en ros! Det är rosen som doftar! (Eller luktar gott. Luktar är i sig inte negatvt. Stinka däremot är alltid negativt!)