I ett - som vanligt -fåfängt försök att städa bokhyllorna i mitt rum hittade jag den gamla boken med Einar Nermans illustrationer. Den hade jag vid något tillfälle inhandlat på ett antikvariat i Stockholm. Jag slutar aldrig att förvåna mig över eller njuta av hans otroligt skickliga karikatyrer.
(Bilderna går att klicka större.)
Boken gavs ut 1958. I första stycket av det långa förordet i boken skriver Einar Nerman så här:
"100 gubbar är ett urplock ur min nära femtioåriga produktion som karikatyrtecknare. Det var min kärlek till teatern som kom mej att rita teatergubbar. Redan 1910 kom mina första teaterkarikatyrer i de svenska tidningarna. Det var i Hasse Z:s Söndagsnisse och boulevardbladet Figaro mina första karikatyrförsök såg dagens ljus. Men det var när jag 1921 lockades över till London som jag framför allt kom att teckna scenens och estradens barn. I tio år fick den engelska publiken i tidningen Tatlers till livs mina teaterteckningar."
I boken finns många engelska och amerikanska artister som jag aldrig hört talas om. Men även några som jag fortfarande minns och som jag har tagit med här. Men de flesta svenska artister i inlägget har jag i gott minne. Här kommer ett axplock.
Ernst Rolf var mycket populär i Sverige i början på 1900-talet och fortfarande lever några av hans många melodier kvar, som t.ex. "Bättre och bättre dag för dag" och "Det är grabben med chokla i". Här kan man läsa om honom och hans historia.
Gösta Ekman (den äldre) var den store skådespelaren och charmören på 1920-30 talet. Här kan man läsa mer om honom.
Här dansar han med Zarah Leander i operetten "Glada änkan" 1931. När jag läste i Lund i mitten av 1950-talet såg och hörde jag Zarah när hon uppträdde en kväll på Akademiska Föreningen. Det var smockfullt med studenter och hennes framträdande var mycket uppskattat. Hon gjorde come back i Malmö 1949 och arbetade sedan bl.a. tillsammans med Karl Gerhard på 50-talet.
Själv har jag aldrig sett Karl Gerhard uppträda, men när jag åkte båt till London för att gå på University College en termin 1956, såg jag honom och hans dotter Fatima i matsalen på Patricia. (Det hade blivit hastigt bestämt att jag skulle åka dit och det fanns bara förstaklass-hytter kvar.) Det var dåligt väder och det var bara ett fåtal i matsalen. Han och dottern satt vid kaptenens bord bara någon meter från mig. Han var imponerande stor, tyckte jag och ganska allvarlig. Numera kommer man nog mest ihåg honom för hans hårda motstånd mot nazismen som kulminerade i "Den ökända hästen från Troja".
Den mest kända kvinnliga musikalartisten på 1950-talet var Ulla Sallert. På premiären i Norden av My Fair Lady sjöng och spelade hon tillsammans med Jarl Kulle
