1255 Sankt Ragnhildskören på Wijkagården

Så har vi varit och sjungit igen, Sankt Ragnhildskören och jag. Visserligen bara drygt hälften av kören, men det lät bra ändå. Akustiken var god och flygeln välstämd. Inte så ofta som instrumenten på äldreboenden är det. Alla bilder är tagna av Kent som också var med.

Drygt hälften av Sankt Ragnhildskören i samlingssalen på Wijkagården. Själv sitter jag vid flygeln. (Bilderna går att klicka större.)

Wijkagården, där vi var och sjöng, ligger i Östra Husby på Vikbolandet. Det är både ett servicehus och ett vård - och omsorgsboende. Huset är stort med två våningar, 60 lägenheter och 7 olika avdelningar. Samlingssalen är år också stor med plats för ganska många personer och har något så unikt som en flygel att spela på.

I första raden från vänster: Asta, Marianne, Gun-Britt, Margareta, Ingegerd, Yvonne.

I andra raden från vänster: Gudrun, Catharina, Kurt, Gunnel S., Gunnar, Gunnel W., Åke, Elisabeth, Birger.

När vi kom vid halv tiotiden på måndagsmorgonen var kaffeborden redan dukade och kaffet klart. Därför började vi med att fika. Vi blev bjudna på hembakade bullar och en god mjuk kaka som uppskattades av alla. Efter att vi hade fikat - vilket inte tog någon särskilt lång stund - framförde vi vårt program, som som vanligt bestod av gamla visor som de gamla känner igen.

Roligt att så många kom och lyssnade på oss. 

Birger i kören presenterade sångerna och visade sig vara en superduktig allsångsledare. Hans framtid som sådan i kören är spikad efter detta. Han fick verkligen fart på allsången genom att röra sig bland publiken, själv sjunga och heja på dem. Tidigare har vi  mest bara pålyst allsångerna.

Birger i allsångstagen. Asta, klippan i kören, till höger i bild.

I kören har jag flera som gärna sjunger solo. Birger, Yvonne och Åke ställer ofta upp när det behövs.

I en röd liten stuga ner vid sjön ska vi bo. Yvonne och Åke sjunger verserna själva och refrängen tillsammans med de övriga.

På Wijkagården bor också min goda vän Maj-Gret som varit körledare för Sankt Ragnhildskören -  som då hette Sankt Ragnhilds- och Wijkakören -  under 44 år. För två år sedan fick hon en stroke och kunde därför inte fortsätta att vara körledare. Jag hade ackompanjerat kören under många år vid olika framträdanden så det var ganska naturligt att jag övertog den - jag kände ju de flesta körsångarna. Och det hade ju varit tråkigt om kören hade upphört när det var så många som tyckte det var roligt att sjunga.

Maj-Gret var alltid chic som körledare  och är fortfarande. Jag var alltid imponerad av de eleganta skorna som hon alltid uppträdde i. Olika vid varje tillfälle som jag kommer ihåg. 

Extra roligt för både mig och de körsångare som finns kvar från Maj-Grets tid att få träffa henne igen. G-klaven i guldkedjan och korset i pärlhalsbandet säger det mesta om denna fina och otroligt energiska kvinna i sin krafts dagar. .

Jag berättade för Maj-Gret att jag själv tänker att sluta som körledare till sommaren. Det är dags för nya krafter att ta över. Jag hoppas innerligt att en vän och kollega kommer att fortsätta med kören. Det är den värd!