Utflykt till Tegelängsgatan på Söder

Söderkåkar (bilden går att klicka större)

MM och jag var förra helgen och hälsade på Mirrfamiljen i Stockholm. Kom upp på lördagen lagom till lunch och blev som vanligt bjudna på mycket god sådan. Mirren tycker, i motsats till sin mor, att det är roligt att laga mat…

När vi ätit färdigt meddelade hon högtidligt att vi skulle åka på utflykt. Jag blev nyfiken och förväntansfull – kanske något nyöppnat varuhus eller så? Nej, vi skulle åka till Spårvägsmuséet på Söder, berättade hon.

Mina förväntningar sjönk omedelbart. Jag såg framför mig någon stor sorts lada där några dammiga gamla spårvagnar trängdes med varandra. Men, OK, hade de bestämt sig för att åka dit, så skulle jag väl visa upp ett glatt ansikte i alla fall.

När vi klivit in genom den anspråkslösa ingången möttes vi av ett öronbedövande oväsen från de minst tvåhundra barnen i åldrarna ett till tolv år, samt deras föräldrar eller mor-och farföräldrar, som befann sig en halvtrappa upp. Jag tror aldrig att jag sett så många barnvagnar på ett och samma ställe förut…

Lillmirren och Mirren framför treans spårvagn

Spårvägsmuséet visade sig vara ett eldorado för Lillmirren och för alla andra ungar. De klättrade in och ut genom dörrarna och upp och ner på trappstegen till de gamla spårvagnarna och bussarna, för det fanns sådana också. De kunde också pröva att köra spårvagnen eller bussen själva – en film framför framrutan visade routen, stannade till vid hållplatserna och släppte av och på folk.

Mirrmaken och Lillmirren framför och i det gamla tåget

Lillmirren är intresserad av allt...

Lillmirren som älskar att klättra var fullständigt salig. Dessutom fanns det leksakståg som gick på banor att leka med. Mirren hade också köpt biljetter till minitunnelbanan som gick runt i muséet – men just som hon och Lillmirren väntade på sin åktur meddelades det att loket hade gått sönder. Första gången på åtta år! Mirren fick en ny entrebiljett till museet i stället.

Spännande att leka med tågbanan

Det var fantastiskt att återuppleva sin barn-och ungdom på 40-talet, där många av dessa gamla fordon ingick. Bussen, som jag åkte i till min farfar och farmor, fanns där och även spårvagnarna som jag åkte till och från skolan i under hela min skoltid. Visserligen var inte spårvagnarna i Norrköping blå utan gula, men annars såg de likadana ut…

Riktigt så gammal var inte bussen som jag åkte till farmor och farfar i...

Och det gamla loket där barnen kunde pröva på att vara lokförare, såg ju precis ut som det som vi åkte ut till sommarstället med. Ja, vi åkte förstås i sittvagnarna, de som hade en liten plattform i början och i slutet där man steg av och på. Träbänkar överallt, inget konstigt med det.

Caféet var välbesökt minst sagt...

För dem som blev trötta och hungriga fanns ett café. Men efter två och en halv timme hade t.o.m. Lillmirren fått nog – han skrek inte när vi skulle gå hem i alla fall. Tilläggas kan att Leksaksmuséet också är inrymt i en del av lokalen. Men där fanns inga leksaker att leka med, bara att titta på, så Lillmirren tyckte inte att det var intressant.

Mirren och Lillmirren framför den stora apotekarkissen

För den som inte fick nog av alla spårvagnarna fanns leksaksmuséet att uforska i ena änden av lokalen