Här kommer 6 bilder från svenska städer. En ska bort. Varför? Kul att se om det blir några andra lösningar än min egen. Bilderna går att klicka större.
Såg att dagens namn var Gottfrid. Min gamla professor i Stockholm som jag spelade piano för i många år hette just det. Gottfrid Boon. Här kan man läsa ett inlägg som jag skrev om honom för några år sen.
Uppdatering: Ditte hade samma svar som jag tänkt mig. Alltså att Norrköping (nr 2) ska bort eftersom det inte är en residensstad.
Gårdagseftermiddagen tillbringade jag i Sankt Laurentii församlingshem i Söderköping. Det var SPF:s årliga julfest som gick av stapeln. Det var första gången på uppskattningsvis 15 år som jag satt nere bland medlemmarna och inte bakom flygeln. Innan jag för tre år sen blev körledare för Sankt Ragnhildskören, som är stående inslag på SPF:s jul- och vårfester, hade jag ackompanjerat kören i många år då den leddes av vännen Maj-Gret.
Yvonne dirigerar medan Kalle ackompanjerar. (Bilderna går att klicka större.)
Det var ganska skönt att slippa ha hela ansvaret för underhållningen och bara kunna luta sig tillbaka och njuta av sången. För kören sjöng lika bra som vanligt under min kollega Karl-Gunnars ledning. Kalle är en glad värmlänning med många historier och glada skämt i sin repertoar förutom att han är en duktig körledare. Jag är så glad att han ville ta över kören när jag kände att jag gjort mitt i våras.
Sankt Laurentii församlingshem var som vanligt fullsatt. På menyn stod risgrynsgröt med tillbehör och hemlagad skinksmörgås.
Här är kören på väg upp för att sjunga välkomstsången. Anna-Lisa går först och Elisabeth följer efter.
Mia och Åke förser sig av skinksmörgåsarna som flickorna i bakgrunden fixat till.
Till kaffet serverades pepparkakor och medan vi drack ställde kören upp sig för att sjunga några julsånger. Rudolf med röda mulen och Bjällerklang var sånger som jag inte sjungit tidigare med kören. Birger kompade med en riktig (?) hästbjällra. Stor var den i alla fall.
Kalle tittar ut över publiken för att se om det är dags för kören att börja sjunga.
En hel del körsångare fattas, ser jag. Som mest är det 29 stycken i kören.
På klippet nedan sjunger kören den gamla traditionella julvisan Sjung ut i hela världen att Jesus Kristus är född. Tror att det nästan är den enda gospeln med julmotiv.
Sankt Ragnhildskören i Söderköping sjunger "Sjung ut i hela världen" och publiken på SPF:s julfest klappar snällt med i refrängen.
Här är några länkar till tidigare framträdanden av Sankt Ragnhildskören:
Som väl är kom Kent hem med en utmärkt medicin förmin julallergi häromdagen - ett par flaskor god glögg. Så nu är allergin nästan borta helt och hållet. Det är bara reklamen i brevlådan som får det att klia lite på mig igen. Eftersom vi heller inte har huset upplyst med girlanger eller glittrande tomtar och renar i trädgården får jag också dåligt samvete av alla bilder på sådana från Clas Olsson och Ljus i hem.
Vadå reklam? Det går ju att skriva att man inte vill ha reklam på brevlådan! Men då får jag ju inte reklamhäften från Willys och Dollarstore eller små kataloger från Åshild och andra. Eller rabattkuponger från Dea-Axelssons eller Åhléns. Så reklamen får vara kvar.
Var kommer nu julstämningen in? Den kommer sig av att jag hittade några underbara tidningar på Tradera med just rubriken Julstämning. De är från 70- och 80-talet så bilderna är väldigt fina i motsats till bilderna i de gamla tidningarna från 20-talet.
Det lustiga med tidningarna äratt det bara är rubriken som skvallrar om att det är en jultidning. Alla omslagen är av kända konstnärer som också har fått var sin lång artikel inuti tidningen illustrerad med fler bilder från sitt måleri och sin verksamhet i övrigt. Dessutom fanns det med två stora konstplanscher i varje tidning.
Jag tycker det är ganska roligt att den här jultidningen har midsommarfirande som omslagsbild. Och tittar man på innehållsförteckningen på omslaget sista sida är det bara några få inslag som har julmotiv. en julberättelse av Sven Hedin, Tomten hos hökaren av H.C. Andersen och några små tecknade tomtar som vinjett till en sida med quiz. (Bilderna går att klicka större.)
Stina Sunesson föddes i Insjön i Dalarna och dog i Tällberg 1998. Hon blev uppmuntrad att måla och teckna av sin far, berättar Kjell Broberg, som har gjort den långa intervjun i tidningen med henne. Fadern lärde henne att måla skuggor och att teckna ansikten. Hon tog också en NKI-kurs i teckning och "målade flitigt i nybörjarglädjen". Så småningom åkte hon hemifrån och började på Åke Pernbys målarskola i Stockholm. På nätet står det också att hon studerade hos Otte Sköld i hans målarskola och att hon där träffade sin blivande man, Kalle Sunesson. I artikeln nämns ingenting om detta. Hon berättar att hon fann idén till sitt måleri 1957 när hon en tid bodde i Spanien och målade. "Det är konstigt att man ska behöva åka hemifrån för att inse hur mycket vackert man har här hemma. Allt det underbara fanns ju hemma i Dalarna - allt det som bymålarna målat och skildrat i långa tider".
Blommorna i hennes måleri kom in på allvar när hon flyttade till gården i Tällberg. Man kan jämföra hennes tavlor med de gamla dalmålningarna där kurbitsarna ramade in bilderna. Här är det istället blommorna som växer sig höga, högre än människorna. Hon berättar att hon alltid börjar med blommorna i en tavla, sen får det övriga motivet komma efter. Hon tar in blommorna i ateljén från trädgården där de växer och försöker måla av dem så detaljerat som möjligt.
På grund av att många av hennes konstverk trycktes upp som bland annat som vykort, reproduktioner, omslag till skivor, chokladkartonger och brevpapper behövde hon aldrig sälja sina originalmålningar. Hon älskar sina blommor och de blommande fruktträden som ofta återkommer i målningarna.
I trädgården finns solrosor, prästkragar, libbsticka och krusmynta. Hon gillar maskrosor bättre än rosor, berättar hon.
Även dalarnas landskap finns med i tavlorna - ofta med Siljan i förgrunden och de blånande bergen i bakgrunden. Hon berättar att varje tavla är en exakt minnesbild av något hon sett. Bilden bär hon med sig och omsätter sedan i en målning. Det är inget hon är född med utan som hon har övat upp så småningom. Det kan vara barn på en sommaräng eller en spelmansstämma.
En häst är också oftast med på bilderna -motivet är hennes egen häst , den norska fjordhästen Gulle-Marie,som vid detta tillfälle var 22 år gammal.
Stina med hästen Gulle-Marie.
Den här gouachen av en spelmansstämma målade Stina Sunesson 1973-74. Allt som allt är det 96 personer med på bilden. Allt är exakt återgivet, sockendräkter likväl som instrument.
Här poserar Stina framför en av sina målningar som hon är glad över att kunna behålla.
Här är det vår med blommande gullvivor och körsbärsträd.
Det här året 1979 accepterade hon med glädje att man ville väva gobelänger med motiv från hennes tavlor. Intressant är artikelförfattarens egen kommentar om konstnären. "Vissa har har kallat Stina Sunesson kommersiell för att hennes bilder sprids i så stora upplagor världen över. Det är en dom som ofta drabbar den som skapar något som blir populärt." Hur väl stämmer inte den här kommentaren in på många av våra duktiga illustratörer?
Stina Sunesson i sin ateljé med gobelängen som är hela 2x3 meter.
Jag har upptäckt att jag är julallergiker. Har känt av
symtomen tidigare men inte så kraftigt som i år. På grund av Kents och mitt
gemensamma intresse att lösa korsord, prenumererar jag på Allers som för det
mesta har drygt trettio korsord att lösa i varje nummer. De är av olika
svårighetsgrad. Jag brukar lösa de lätta och medelsvåra och Kent de svåra. (Bilderna i inlägget går att klicka större.)
Sedan fyra veckor tillbaka har Allers haft jultema i
tidningen. Det har varit julbak och julgodis, julklappar – både som man kan
göra själv och såna man kan köpa – och diverse julpyssel och juldekorationer i
varje nummer hittills. Jag blir så trött och jag funderade allvarligt på vad de
här sista numren då skulle kunna tänkas innehålla.
I det nummer som kom i måndags var det julbordet med gamla
och nya klassiker som var på tapeten. Plus att man kunde sticka en vacker julig
pläd och pyssla med julblommor. Och när jag läste sista sidan där det står vad
som händer i nästa nummer, fick jag förklaringen till att det redan nu skrevs
om julbordet. Det blir nämligen ett dubbelnummer, så där har man även tagit upp
nyårsmenyerna. Lite positivt i det hela var att det skulle bli mer kryss än
vanligt och att de skulle räcka hela helgen enligt tidningen.
Allergin yttrar sig så att det börjar klia och krypa i
skinnet när jag ser alla tomtar och allt glitter i affärerna. För att inte tala
om alla julsånger som man ständigt hör där. Det är roligt att ackompanjera
”mitt” lilla Luciatåg som ska framträda i Rönö kyrka på Luciadagen och höra barnen
sjunga de gamla sångerna, men jag blir väldigt trött när jag lyssnar på samma
sånger hos andra luciatåg. Ett i morgon i Mogata kyrka, ett på fredag när Sankt Ragnhilds gille ska ha
julfest och ännu ett när SPF ska ha sin på måndag.
Kent är vegetarian och jag gillar inte att laga mat. Han lagar alltid maten till sig så
det räcker åt mig också. Jag stöter till med lite kycklingnuggets eller
fiskpinnar ibland eller ett par skinkbitar jag köpt som pålägg.Därför faller det mesta på julbordet bort för vår del. Jag
är således helt ointresserad av hur man lagar Janssons frestelse eller
griljerar skinkan. I veckans nummer var
det 43 ”unika recept” man kunde laga till julbordet. Tur att det fanns extra
många kryss.
Eftersom jag brukar spela i kyrkan på jularna är vi också
ensamma så vi har inga andra att ta hänsyn till än oss själva. Jag är heller
inte mycket för städning så några extra grejor att damma än de som redan finns sätter
jag inte fram. Jag har också blivit allergisk mot julrosor som brukar vara vackra
några dagar och sen vissnar ner. Det blir inte någon sådan i år heller. Jag har
mina pålitliga orkidéer som brukar hålla sig fina i några månader. Gran har vi bara haft några år när Mirren var liten.
Julklappar? Sedan Kent vägrade ta på sig en (dyr) tröja som
jag (honom ovetande) köpte åt honom i 40-årspresent har jag aldrig köpt honom någon
present. Jag köper det jag vill ha när jag vill ha och han köper det han vill
ha när han vill ha det. Den ratade tröjan har dock kommit till stor användning
på senare år till min glädje. Det är en islandströja som han numera gärna
sätter på sig eftersom den är i hundraprocentig ull och varm och go.
Barnbarnen som inte leker särskilt mycket med leksaker längre,
får var sin slant som de – efter julafton – kan gå och handla vad de vill
för. Det brukar vara uppskattat. Så även om själva julallergin kan vara lite
besvärande ibland så upplever jag ingen som helst julstress som man läser att
många har ont av. Fast jag kanske ska våga ta fram mina röda IKEA-servetter till pizzan
på julafton trots allergin…
På tisdagen sov jag ända tills klockan 8 då lilla Clarissa kom in och väckte mig med en kram innan hon skulle gå iväg till förskolan med sin pappa. Jag tog det lugnt på förmiddagen, packade och städade upp lite efter mig innan jag själv gav mig iväg till tunnelbanan för att träffa bloggvännen Eleonora.
Clarissa fyllde fem år i somras och älskar enhörningar. Här har jag förärats en sådan. Blomman som enhörningen ska äta på har Caspar gjort och satt dit. (Bilderna går att klicka större.)
Eleonora, som egentligen heter Kerstin, har jag känt sedan 2007 då jag började blogga. Vi har träffats flera gånger och har alltid lika trevligt och alltid lika mycket att prata om. Vi känner ju varandra väl efter alla år av bloggande. Som vanligt skulle vi träffas i NK:s foyé där det finns en soffa som man kan sitta och vänta i.
Jag kom i god tid så jag hann fotografera fönstren med NK:s julskyltning innan. Det är alltid lika spännande att se vad de hittat på. Jag blev inte besviken, tyckte att julskyltningen var bland de bästa jag sett. Det råder tydligen lite delade meningar om det, men eftersom flera fönster gick i musikens tecken med tomteorkestrar så slog det ju an en extra sträng hos mig. Det första fönstret hann jag inte fota eftersom det stod så mycket folk framför och tittade.
Här är tomteorkestern i full gång. Det är så många detaljer att det nästan är nödvändigt att klicka upp bilderna för att se allt.
Många tomtar har tagit sig upp från lägenheten i granens rot och klättrat upp på grenarna.
Snögubbarna bor tydligen i pepparkakshuset.
Den här bilden har jag snott som header. Jag är särskilt imponerad av istappslampan.
Underbart fönster med dansande snöflingor.
Vi hade inga särskilda planer för dagen utan tyckte att det bara var trevligt att göra sällskap i några affärer tillsammans. Jag skulle köpa lite smink på Åhléns och Kerstin skulle ha tag på lakan i grönt. Hon hittade fina på Hemtex och efter det hade vi tänkt gå och fika på Åhléns. Det visade sig vara helt knökfullt med folk på alla restaurangerna så vi fortsatte till Dea Axelssons där jag bara skulle "titta lite."
Hade tänkt mig en stickad tunika men det fanns inte. Däremot tyckte Kerstin jag skulle prova en tunika som jag själv inte tyckte var särskilt snygg. Men det visade sig att jag passade väldigt bra i den, så den köpte jag.
Tunikan är snygg till mina svarta byxor. Fast den ser inte så kul ut när den hänger på galgen. Men av vad jag såg i affären är det tydligen inne med lite folklore.
Vi gick vidare till Kafferepet på Klarabergsgatan där det fanns gott om plats nu när den värsta lunchrusningen var över. Kerstin tog en smörgås och jag en bakelse dagen till ära.
Min bloggvän Eleonora, alias Kerstin, är alltid lika piffig.
Efter att vi suttit en dryg timme och pratat åkte vi tunnelbanan hem var och en till sitt. Jag hann öva piano en dryg timme innan barnen kom hem. Mirren skjutsade mig till tunnelbanestationen i Mälarhöjden vid sextiden, där jag tog tåget till Cityterminalen. Resan med Swebus gick som alltid helt planenligt och jag var hemma i Norrköping före nio där Kent stod och väntade med bilen för vidarebefordran till Mogata. Så nu är allting sig likt igen.
Tidigare inlägg om adventshelgen i Mälarhöjden kan man läsa här:
På tisdagsmorgonen ringde mobilen klockan 5.30 och väckte mig eftersom jag skulle följa med Caspar och Casimir till Lilla Akademien, där jag skulle vara med Caspar hela dagen. Klockan sju på morgonen var vi iväg och var framme på skolan med bara några minuter till godo.
Caspars lektion började med en gomorronsång och sen fick alla barnen, var och en, läsa några sidor ur en liten bok för fröken. Man kan lätt tänka sig hur det blir i ett klassrum med 28 barn som ska stå i kö för att läsa. I synnerhet som fröken Margit var ensam lärare denna dag. Jag ryckte naturligtvis in omedelbart och agerade extrafröken - barnen fann sig med jämnmod i detta. Alla i klassen kan läsa bra så det var inte så svårt och det gick ganska fort.
Caspar läser sin läxa för fröken Margit. (Bilderna går att klicka större.)
Sen berättade barnen om vad de gjort under helgen och många hade varit på adventsbasaren på skolan som jag berättat om här. Skillnaden mot en vanlig skolklass och denna är att alla barnen försvinner med jämna mellanrum för att ha spellektioner. Fröken förväntas hålla reda på alla dessa tillfällen.
Barnen berättar om vad de varit med om under helgen som gått.
Caspar var bara glad över att mormor var med i skolan. Han var inte det minsta generad.
Timmen gick fort och rätt som det var, var det rast. Jag kikade ut som hastigast och tog några foton men återvände snart till den sköna värmen inomhus. Jag kunde dock hålla ett öga på barnen genom fönstret.
Lärarna är ute på rasten och vaktar.
Efter rasten var det bildlektion. Uppgiften var att rita av en gran på två kartongbitar och sätta ihop dessa. På grund av all musik på skolan har barnen bara 40 minuter bild i veckan. Alla hann inte med att få sin gran färdig på denna korta tid. På fritids i källaren på skolan kompenserar man som väl är denna brist - det såg jag på de många teckningar som hängde på väggarna där.
Bildfröken tittar på när Caspar klipper ut sin gran.
Så här fin blev den färdiga granen.
Klockan ett hade Caspar en oboelektion som jag fick vara med på. Det var mycket trevligt och Caspar kunde sin läxa ordentligt. När den var slut var jag med en liten stund på fritids dit Casimir hade anslutit sig. Det var bara att gå en trappa ner från entrén så var man där. En del av barnen var i mysrummet, en del pysslade i ett rum och Caspar och Casimir och några kompisar spelade spel.
Barnen spelar ett för mig helt obekant spel.
Eftersom Casimir skulle spela på avdelningskonserten för gitarr på kvällen, var vi tvungna att gå och äta på en pizzarestaurang i närheten före konserten. De fick var sin pizza som gick åt så när som på var sin liten tårtbit som jag glatt åt upp. Kände mig inte sugen på en hel pizza själv.
Konserten skulle gå av stapeln i Träsalen, i samma sal som Caspar hade sin oboekonsertförra veckan.Som vanligt blev salen full av föräldrar och anhöriga som bistod solisterna med kraftiga applåder och hejarop.
Casimirs supporters på andra raden. Casimir hade dagen till ära låtit håret falla fritt, i vanliga fall är det knutet till en hästsvans.
Casimir, 9 år, spelar Bourrée av J.S.Bach på avdelningskonserten för gitarr på Lilla Akademien den 28 november 2016.
På söndagen skulle Mirrens vän Johan, jag och alla barnen åka till Gnesta för att höra kören Cantate sjunga tillsammans med en barnkör i Frustuna kyrka. Musikgudstjänsten började inte förrän klockan fem så jag hade gott om tid att vara tillsammans med barnbarnen eftersom Mirren åkte hemifrån redan klockan ett.
Lissan, som fyllde fem i somras, har upptäck att man kan läsa ihop bokstäver, så det sysslade vi med en liten stund. Hon kunde alla bokstäverna utom å och ä som hon blandade ihop, men hon lärde sig snabbt dem också. Så jag klippte ut lite lappar med bokstäver som hon fick lägga ut och försöka läsa. Hon hade också fattat att man bara skulle ljuda när man läste, så det funkade fint.
Lissan och jag leker med bokstäverna vid köksbordet hemma i Mälarhöjden. Mirren tog bilden. (De går att klicka större.)
Spännande var också att titta på det lilla rådjuret som hade förskansat sig till ett hörn i trädgården. Det stod kvar länge innan det skuttade iväg. Jag vågade inte öppna fönstret för att jag var rädd att skrämma bort det, men bilden blev ganska bra ändå.
Det var nästan svårt att upptäcka rådjuret när det låg nere på marken.
Sen gav vi oss iväg, Johan, jag och barnen vid fyratiden vilket visade sig vara ganska sent eftersom det var svårt att hitta till kyrkan. Vi hann dock komma fram precis innan klockorna började ringa. Mirren hade reserverat platser åt oss längst fram så alla såg och hörde bra. Det gick också bra att fota därifrån. Alla tre barnbarnen skötte sig exemplariskt under hela gudstjänsten - det var ju roligt när barnkören sjöng också.
Här sitter barnen i kyrkans barnkör tillsammans med kören Cantate strax innan musikgudstjänsten ska börja.
Det gamla fina altarskåpet är tillverkat omkring 1510 i Antwerpen.
Dags för kören att sjunga sin första sång. Mirren står som nummer två från höger.
Frustuna kyrka i Gnesta. Fotot från broschyren som låg i kyrkan.
Här kan man läsa om det gamla fina altarskåpet. Tror att det ska gå bra att läsa om man klickar upp bilden.
Jag gjorde flera inspelningar av körsångerna men fastnade för sången Tomorrow shall be my dancing day i arrangemang av Malcolm Pearce. Jag tycker den är underbar och man får ha överseende med att det är lite strul med noterna i början.
Kören Cantate sjunger Tomorrow shall be my dancing day i Frustuna kyrka i Gnesta första advent.
Även adventshelgen tillbringade jag i Mälarhöjden med Mirrfamiljen. Det var ju bara en vecka sedan jag var däruppe eftersom jag då ville vara med på Caspars oboekonsert påLilla Akademien Den har jag berättat om här. Den här gången var det tre evenemang som drog.
På lördagen var det julbasar på Lilla Akademien och dessutom skulle jag få vara med på Casimirs orgellektion. På söndagen skulle Mirrens kör sjunga på en adventskonsert i Frustuna kyrka i Gnesta och på måndagen var det dags för Casimir att ha gitarrkonsert på Lilla Akademien. Jag skulle också passa på att träffa min bloggvän Eleonora på tisdagen innan jag åkte hem.
Mirrens goda vän Johan kom och hämtade mig på City-terminalen och tillsammans åkte vi till skolan för att sammanstråla med Mirren och barnen. Man serverade fika i matsalen med hembakat bröd och hembakade kakor som föräldrarna hade tagit med sig till basaren. Även utomhus hade man ett litet stånd med försäljning av diverse julsaker.
Massor av godsaker till försäljning i matsalen på Lilla Akademien. (Bilderna går att klicka större.)
Även utomhus var det full kommers.
Pojkarna hade fullt upp med att jämföra sina pokémonfigurer med varandra medan vi väntade. Klockan ett var det dags för Casimirs orgellektion som jag skulle få vara med på. Som lärare har han en av Sveriges förnämsta diplomorganister och jag lärde mig en hel del bara på den korta stunden jag var med. Mathias är även en duktig pedagog och dessutom mycket rar och trevlig. Jag gratulerar Casimir till att ha fått en sådan lärare.
Casimir, Vilgot och Caspar jämför sina pokémonfigurer.
Mathias visar Casimir hur man ska spela ett stycke.
