Bilden från nätetOm man bortser från jullovsjobb i Hemslöjdens affär och en veckas handdiskning av bestick på Grand Hotell i Norrköping (de nya snabbgående diskmaskinerna var ännu inte uppfunna för 58 år sen) fick jag som tjugotreåring mitt första riktiga jobb som vaktmästare på Skandinaviska Banken i Eslöv.
Dit blev jag kommenderad av min dåvarande man och svärmor, som inte hade några större förväntningar på att jag någonsin skulle bli färdig med den akademiska examen jag hade börjat på. Trots att jag hade tagit studenten med höga betyg några år tidigare...
Det var viktigare för både honom och henne att HAN blev färdig med sin juristexamen så fort som möjligt och någon var ju tvungen att försörja familjen under tiden…
Med en baby hemma och en studentmake som ägnade sig helt åt sina juridikstudier och det intensiva studentlivet i stället för det tråkiga hemlivet med småbarn, var det heller inte så lätt att få någon ro att studera. Det blev dagmamma, cykel till stationen och därefter tåg till Eslöv från Lund varje dag och sen allt hemarbete när man kom hem. Jag gjorde t.ex. alla blöjor själv av cellstoff och gasväv.
Efter någon månad avancerade jag från vaktmästare med ansvar att bära alla värdepapper i en stor väska till posten varje eftermiddag – ingen säkerhetsvakt där inte – till att sitta i banklokalen och räkna ihop alla allegat som kommit in under dagen. Det var långt innan datorerna hade gjort sitt intåg och man fick räkna ihop alla lappar på räknemaskin. Ibland kunde det hända att någon papperslapp förirrade sig och då fick man leta och leta efter den med hjärtat i halsgropen.
Stämde inte avräkningen för dagen fick man jobba över – utan ersättning naturligtvis. Man hade ju varit slarvig när man räknade ihop högen med allegat. Även om det bara rörde sig om några ören var man tvungen att hitta felet. Det vanligaste var att man vänt på ett par siffror…
Hur all denna övertid gick ihop sig med babyn hemma och min frånvarande make, kommer jag inte ihåg. Han gick inte att räkna med som barnvakt, och jag antar väl att farmor, som bodde i Malmö, fick ställa upp många kvällar. Äldsta dottern överlevde i alla fall…
Jag tjänade 760 kronor i månaden för allt detta slit. Efter skatt hade jag 450 kr över. Månadskortet på tåget kostade 95 kronor tror jag. Men resten räckte till hyran i alla fall. Socialbidrag fick vi inte eftersom vi levde på studielån och mina föräldrar dessutom hade det gott ställt. Jag fick också ett visst månatligt underhåll av dem, som maken gärna satte sprätt på…
Några kvällar i veckan jobbade jag som barpianist på restaurang Stäket i Lund, som då var alldeles nyöppnat. Jag fick betalt i matkuponger som maken köpte öl för när han satt där och lyssnade. Så det lönade sig inte något vidare, utan jag slutade med det efter ett tag.
Bilden från nätetÄven om jag inte gillade jobbet på banken särskilt mycket, var det en nyttig lärdom för framtiden. Jag är inte säker på att jag hade värdesatt att vara lärare lika mycket om jag inte hade haft så tråkigt arbete tidigare…
18 kommentarer:
Flådigt ställe. Barpianist visste jag ju om, men vaktmästarjobbet har jag aldrig hört talas om. Intressant.
Jag har försökt ringa dig två gånger för ett gig jag har på gång, men nu har jag tryckt på 5:an så jag hoppas få tag i dig.
Det låter som en tuff tid på alla sätt! Skönt att du kunde förändra ditt liv sen. Men alla erfarenheter man gör lär man sej ju något av.
Jag jobbade tre hela långa år på bank. Sista året på huvudkontoret i Göteborg på rembursavdelningen där. Inte visste jag vad "remburs" var för något då, och inte vet jag det nu heller.
Jag fick skriva ut tråkiga, långa brev på maskin som jag fick skriva om många gånger innan de blev godkända. Man fick inte ens tippexa felen - bara kasta...
Tänk om man haft en dator då i stället! Det var ett hemskt jobb.
Fascinerande!
Grekland nu:
Ja, jag tror att jag hade det ovanligt tufft mellan mina 22 år och 40. Helt ensam familjeförsörjare var jag i sex år innan jag träffade MM och gifte om mig när jag fyllt 40.
Sen dess har livet flutit på i lugn och ro med mycket lite av stora sorger och bekymmer och med många lyckliga tilldragelser och mycket glädje.
Kanske bra att ha de jobbiga upplevelserna och stora sorgerna i början av sitt liv - när man är ung och kan tackla det på ett annat sätt än när man är äldre.
Man sätter också större värde på en lugn och trygg tillvaro, även om den inte alltid är så spännande. Som du mycket riktigt skriver: Man lär sig av sina erfarenheter...
Varm kram/M
Miss Gillette:
Haha - trodde du inte det om mig, eller...
Jag kan försäkra dig att mitt liv upp till 34 år innan jag rymde och tog barnen med mig hem till min hemstad, var allt annat än fascinerande!
:-) Jag vet ingenting om dig förutom det jag läst här, vilket säger mig att du är en mänska med en rent sällsam uthållighet och ork. Vad jag menade mest var inblicken i hur det gick till där på banken. Men nu antyds ju stora mörka djup i din historia -- säkerligen fascinerande de med.
Miss Gillette:
Ja, när man tänker efter är det ju inte klokt att skicka iväg en liten (vägde 49 kg på den tiden) tjugotreårig tjej tre kvarter till posten med en stor väska full med pengar och värdepapper.
Jag tror kamrern fick backning från högre ort eftersom jag ersattes med en kille med body-guardsutseende efter en månad...
Som väl var slapp jag sitta i kassan på banken. Kamrern (högste chefen) hade väl insett att jag inte var helt lämplig för det jobbet, eftersom jag aldrig kunde hålla reda på mina olika papper...
Jag tror det finns mörka djup hos alla människor - en del skriver av sig om dessa medan en del håller sånt för sig själva. Ibland kan man dock inte hjälpa att vissa minnen poppar upp.
Det som slår mig nu med fasa är egentligen hur jag lyckades få ihop mitt liv med omhändertagandet av min lilla dotter. Det var ju långa dagar, åtta till halv sex varje dag...
Stackars mamma - du har verkligen inte haft det lätt. Jag brukar fascineras över hur glad du är med tanke på allt elände du upplevt. (Jämför med min far som alltid tror det värsta om allt). Men, men du har i alla fall haft ett omväxlande liv. M&P
mirren: Klyschigt kanske, men: när man vet hur det är att ha det jävligt är det lättare att fatta att man har det bra. Och om jag hade varit stark nog att rymma! från en vedervärdig tillvaro tror jag att jag skulle kunna hämta kraft resten av livet i vetskapen om att jag klarade det.
Hurra för alla som orkar ta sig loss -- ur vad det vara månde.
Mirren:
Det var inte min mening att gnälla...
Men de här åren på banken var ganska prövande med tanke på hur svårt jag har att hålla reda på saker och ting för att inte tala om att jag är urusel på att räkna!
Jag lärde mig i alla fall att skriva på maskin, vilket jag har haft mycket nytta av i livet, som du märker...
Sen jag träffade din far har ju livet varit ganska angenämt ;-)
M&P
Miss Gillette:
Du har nog gissat av vilken anledning jag rymde, antar jag. Det var INTE misshandel i alla fall.
Men som du påpekar, man sätter mer värde på en lugn och trygg tillvaro när man levt i ett stormigt äktenskap. Även om det kanske inte alltid är så spännande, haha! Och man kanske får mer förståelse för att allt inte alltid är som det ser ut bakom den putsade fasaden...
musikanta: Jag har inte gissat, jag vill inte spekulera. Det räcker med att du har beskrivit situationen -- den kan man känna igen sig i oavsett vad det är som skaver. De specifika omständigheterna är inte särskilt intressanta. Det intressanta är hur man hanterar situationen. Och i det fallet bugar jag mig djupt för dig.
Miss Gillette:
Jag håller med dig om att det är ointressant vilka skälen var att jag bröt upp. Men någon fysisk misshandel var det dock aldrig fråga om som väl var...
När jag väl hade bestämt mig var det inte så svårt! Men visst fick jag sex tuffa år som ensam familjeförsörjare samtidigt som jag var student på lärarhögskolan.
Vad som fortfarande förvånar mig är att ingen någonsin tyckte att jag behövde någon hjälp med mina två barn. Eller tyckte det minsta synd om mig eller barnen. En mamma klarar allt - skillnad är det om mannen blir ensam...
Bra gjort att du rymde! Och även om mannen var "dum" så tycker jag att svärmodern var dummare, som kvinna borde hon insett vad du fick gå igenom och inte tvingat dig till banken.
Nå, slutet gott allting gott heter det ju. SKÖNT att du träffade MM! Hälsa honom så gott att vi alla är glada för att han finns i ditt liv.
Stora kramar!
Marianne:
Felet med mig var att jag inte visste vad jag ville göra egentligen. Så jag kunde ju lika gärna pröva på det där med bank som något annat. Men vem som helst kunde ju ha begripit att för en sådan bohem som jag var det inte ett särskilt passande jobb, haha!
Jag ska hälsa MM vad du skrev - han blir säkert glad!
Många varma kramar/M
Intressant att läsa om ditt första jobb. Vad gjorde du efter banken? Låter inte som det var den bästa situationen med maken heller, men som du skrev, lärdomsrikt var det på olika sätt i alla fall.
Anna Fair and True:
Jag vikarierade i sju år som högstadielärare innan min skilsmässa. Efter den läste jag in mellanstadielärarexamen på lärarhögskolan och blev så småningom speciallärare och även kantor. Min fil.kand. tog jag sedan jag blev pensionär...
Skicka en kommentar