måndag 8 mars 2010

Den Internationella Kvinnodagen

Synd att det fortfarande behövs en sådan, eller hellre, att det fortfarande inte är någon som reagerar på att den finns överhuvudtaget. Varför låter det inte lika löjligt med Den Internationella Kvinnodagen, som det skulle ha låtit med Den Internationella Mansdagen…

Nej,vi har fortfarande långt, långt kvar till jämlikhet…

Varför tycker många av mina bekanta så väldigt synd om den efterlämnade maken när hans hustru dör? ”Hur ska han klara sig nu när hon inte finns längre? Han har ju aldrig lagat någon mat!” är kommentarer jag hört.

Varför är det då så synd om honom, i synnerhet som han ofta har gott om råd och bra pension och har huset betalt sedan länge! Många gånger behöver han dessutom inte se sig särskilt långt efter hjälp och sällskap …

Varför tycker ingen att det är särskilt synd om hustrun när hennes man går bort? ”Hon har ju skött allting förut, så det är ju ingen större omställning för hennes del! Hon får kanske dra åt svångremmen lite förstås. Och hon behöver ju faktiskt inte sitta kvar i huset nu när hon är ensam!” är kommentarer som jag också har hört.

Och tänk om en mamma överger familjen och pappan kanske då blir mer eller mindre ensam vårdnadshavare för barnen. ”Han är väl en fantastisk man som sköter om sina barn helt på egen hand! Så jobbigt han måste ha det! Och ingen hjälp till någonting. Så synd det är om honom…” har jag ofta fått höra.

Under mina sex år som ensamstående mamma med två barn som var sex och elva år vid tiden för skilsmässan, var det aldrig någon som ifrågasatte om jag skulle klara av att försörja och uppfostra dem alldeles själv och samtidigt arbeta och studera.

Inte heller var det någon som tyckte att jag behövde någon hjälp överhuvudtaget. Mina föräldrar, som bodde i samma stad, hade sitt hem öppet för barnen närhelst de ville komma dit, men de var aldrig någonsin och hälsade på oss i vår lägenhet. De hade nog med sitt.

Dessutom var de ofta utomlands. När jag tvingades iväg på en skidvecka på lärarhögskolan (gick musiklinjen i stället för gymnastiklinjen men skulle inte få ut någon examen om jag inte följde med, hotade man med då) fick de klara sig själva, nio och fjorton år gamla.

Föräldrarna var i Spanien och min svärmor, som brukade ta hand om barnen några veckor varje sommar, vägrade att åka upp från Skåne till Norrköping för att passa dem, förmodligen tillsagd av exet att inte göra det.

Var pappan till mina barn befann sig? Han var jurist så han talade om för mig att det var en RÄTTIGHET att träffa sina barn och inte en skyldighet…

Detta var lite gnäll apropå Internationella Kvinnodagen. I många fall har det blivit mycket, mycket bättre, men handen på hjärtat, vem tycker människor i allmänhet har det jobbigast? En ensamstående mamma med barn eller en ensamstående pappa med barn? En änka eller en änkling? Ni gissar nog också vilka av dessa personer som oftast blir hembjudna på middag eller får besök.

Electrolux gjorde en undersökning före jul om vem som städade hemma inför denna. Även om Sverige rankas som det fjärde bästa landet i världen när det gäller jämställdhet är det bara 3% (!) av männen som hjälper till med julstädningen... Bilden är från artikeln.



PS. Mirrmaken hör till de 3% som städar. Han har helt och hållet ansvar för städningen hos Mirrfamiljen och han gör det suveränt...

12 kommentarer:

Bloggblad sa...

Den internationella mansdagen... vilken av de 364 menar du?

Fast de små liven skulle inte ha det lika roligt utan oss :) Och inte skulle det bli så mycket gjort heller.

Musikanta sa...

Bloggblad:
Menar du i hemmet? Nej, där skulle inte det bli gjort någonting alls(med undantag då för Mirrmaken som jag skrev).

Londongirl sa...

Måste faktiskt få tala om att då ingår min man i de där 3 procenten tillsammans med Mirremaken! Här har vi aldrig haft några som helst diskussioner om att allt sånt arbete inklusive att laga mat och fostra barn är en självklarhet att man delar på. :-))

Mirren och jag hör till de lyckligt lottade tydligen!

olgakatt sa...

Tack ock lov verkar det gå åt rätt håll med jämställdheten i det här landet. Men lååångsaaamt, tyvärr. Och då och då ett steg bakåt, också. T ex den förfärliga flugan att pappan ska ge bort sin dotter vid altaret! HUR kan moderna unga kvinnor gå på nåt sånt? Seden har aldrig ens funnits i Sverige förut.
Och den östeuropeiska seden att ge kvinnor blommor och gratulationer den 8 mars! Dom har ju HELT missuppfattat poängen med dagen.
F ö har du HELT rätt i att det anses så duktigt av män som klara sig själva och så synd om den som mister sin "dadda". Ett stort ansvar vilar på alla dessa kvinnor som låter detta fortgå - varför lär dom inte sina söner samma saker som sina döttrar? Varför tar kvinnor på sig hela uppgiften hemma? En väninna till mig slängde ut en nybliven sambo när han försökte med "du är så vacker när du stryker min skjorta!" Då föll fjällen från hennes ögon med en smäll.

Musikanta sa...

Londongirl:
Grattis till maken. Min käre MM ingår INTE i de 3 procenten. Jag vet inte om Electroluxundersökningen var så värst vetenskaplig, jag googlade på "kvinnor vid diskbänken, bilder" och fick upp artikeln. Den var rätt kul att läsa. Men det gällde ju just julen, så det är kanske bättre under andra tider på året, eller?

Olgakatt:
Ja, visst har mammorna stor skuld i att det fortfarande är så att döttrarna förväntas hjälpa till mer hemma än pojkarna. Eller snarare, att mamman gör allting och barnen och mannen inte hjälper till alls...

Det där med skjortstrykningen är en ständig källa till diskussion mellan Mirren och mig. Inte nog med att Mirrmaken städar allting, han stryker sina skjortor själv också...

MM har väl aldrig strukit en skjorta sedan han gifte sig eller städat något annat än sitt rum. Men nu går han i pension om 18 dagar så nu blir det snart ANDRA BULLAR, eller?

Fast han är bra på att skotta snö och laga mat! Och en fena på datorer när det kärvar till sig, sköter min bokföring och betalar alla räkningar i tid, så han gör ganska mycket nytta ändå...

Bloggblad sa...

När barnen var små och vi jobbade heltid, då delade vi på det mesta, men numera när jag jobbar halvtid (firman kan jag ju sköta när som helst, och skriver gör jag ofta om nätterna) så blir det mest jag som sköter saker och ting - fast jag struntar i fler och fler saker.

Näe, jag menar inte bara i hemmet. Jag har ett litet h-e med alla karlar som inte gör det de ska och har lovat när det gäller det där bladet, du vet.

Marianne sa...

Ja men bara en sån sak, HJÄLPER TILL att städa. Vems ansvar är det fortfarande om han bara HJÄLPER TILL?

Här har vi en riktigt gammeldags arbetsfördelning, jag städar och lagar mat och stryker och Klas går till jobbet. Fast det blir ju annorlunda när man bor utomlands. Så kommer det icke att vara den dag vi flyttar hem igen, det kan jag lova. Då blir det lika ansvar för hemmet, sen vem som gör vad är inte alltid lika viktigt, men delat ansvar ska det vara.

Musikanta sa...

Bloggblad:
Likadant här. MM jobbade ju ca 3 timmar längre än jag varje dag när jag var lärare, så det blev naturligt att det var jag som stod för hushållssysslorna.

Sen tycker jag förstås inte att det är städat när man bara dammsuger och varken dammar eller våttorkar. MM tycker att det räcker samt att man plockar undan...

Därför städar jag helst själv. Men jag tänkte att han skulle få stå för hela matlagningsbiten när han går i pension, haha!

Musikanta sa...

Marianne:
Det kommer alltid att bli så - åtminstone i vår familj - att maken "hjälper till" hemma. Han tycker inte att det är så viktigt att städa badrum eller byta lakan t.ex. (Fast det skulle han kanske tycka om inte jag gjorde det då och då).

Att du får göra grovgörat hemma är ju inte så konstigt eftersom din man är borta så ofta och hela dagarna dessutom! Jag tycker förstås att du skulle ha en hjälp till den värsta städningen. Men jag vet ju att det kan vara problem...

Jag tycker heller inte att det är så viktigt vem som gör vad - huvudsaken som du skriver att man har delat ansvar.Det kan man INTE påstå att vi har just nu...
Kramar!

Marianne sa...

Fast vet du, jag tror att de bara är smarta och lata när de "inte tycker att det är så viktigt" och "att det duger så" osv. De VET att vi "hellre gör det själva då". Och så slipper de. Jag är rädd för att jag kommer att råka ut för det när vi flyttar hem till Sverige ... Hur man kommer till rätta med det har jag inte den blekaste aning om.

Musikanta sa...

Marianne:
Jag har misstänkt det länge, haha!
Men när MM går i pension, ska jag lära upp honom t.ex. i hur man städar ett badrum och framför allt, hur man dammar!

Men det måste vara svårt för dig att få din make att "lära om" när du arbetar hemma för det mesta. Kanske lättare om båda jobbar borta.
Många kramar!

Anna, Fair and True sa...

Vilket bra inlägg! Så sant att det fortfarande är så! Hur många pappor får inte sin mamma på besök om de är hemma ensamma med barnen några dagar. Och de är så duktiga så. Det får kvinnor aldrig höra. För det tas för givet att vi ska vara det. Tänk vad låga förväntningar vi har på män. Tur att de börjar kräva en annan syn på sig själva nu! Även om det går extremt sakta framåt. Många män säger ju fortfarande att de "hjälper till" eller att de ska vara barnvakt (åt sina egna barn).

Vad tråkigt att dina barns pappa var så. Har han bra kontakt med sina barn idag?