fredag 26 mars 2010

Fredagstema Show and Tell – Förändring

Saltistjejen är det som har hittat på sista ämnet för fredagstemat den här månaden.

Om man undantar händelser av glad eller sorglig natur inom själva familjen, hänger nog den största förändringen i mitt liv samman med mordet på Olof Palme.

I februari 1986 jobbade jag som speciallärare på Bergaskolan i Söderköping. Detta år skulle jag fylla femtio. Förutom att jag hade mina lektioner som speciallärare brukade jag ibland vikariera som musiklärare när det var kris. Luciafirandet med den för tillfället hopsatta skolkören, föll någon gång också på min lott. Det var således allom bekant att jag trakterade tangentinstrument.

Bergaskolan, en av högstadieskolorna i Söderköping (Bilderna kommer från nätet utom den sista)

Någon vecka efter det ödesdigra datumet 28 februari, bestämdes det att skolan skulle hålla en minnesstund i Sankt Laurentii kyrka över den mördade statsministern. Eftersom det skulle sjungas psalmer måste någon spela orgel, men ordinarie kantorn och organisten var båda lediga just den dagen detta skulle ske.

Fasaden på Sankt Laurentii kyrka mot väster

Jag blev därför mer eller mindre beordrad av rektorn att spela på kyrkorgeln i den stora kyrkan. Det gick min ära förnär att tacka nej och säga att jag inte hade någon större erfarenhet av detta instrument, jag hade ju spelat tramporgel alla år i flickskolan på morgonbönen, och även i småskolan. Jag fick väl använda fingrarna som vanligt och strunta i fötterna…

Sankt Laurentii kyrka, interiör

Kvällen innan gick jag till kyrkan och tränade och blev omedelbart frälst. Ja, inte på det vanliga sättet kanske som folk förknippar med uttrycket, utan orgelfrälst. Att bara sitta där och spela och dra ut register efter register på den fantastiska orgeln så att hela kyrkan fylldes av underbar musik utan att jag behövde anstränga mig, var ren och skär hänryckning. En och annan ton kunde jag ju lägga till med fötterna, så att det lät ännu bättre.

När jag kom hem talade jag lyriskt om min upplevelse med MM, som genast berättade att han sett en annons om intagning i april till kantorskurs under sommaren i Linköping och tyckte jag skulle söka den.

Jag tog kontakt med organisten som skulle leda kursen och som jag kände lite grand, eftersom han var gift med min skolchef. Han lovade att ge mig några orgellektioner under mars månad om jag i gengäld sjöng med i hans kör i Sankt Johannes kyrka, där han var organist i vanliga fall.

Under hela mars tränade jag på två psalmer, Den blomstertid nu kommer och Bereden väg för Herran. Med händerna var det ju ingen konst men att få fötterna att funka på pedalen tillsammans med fingrarna på manualen var nästan hopplöst.

Efter många timmars övning i Sankt Laurentii kyrka, som jag fick öva i när det var ledigt, lyckades jag synkronisera händer och fötter så att jag kunde spela dessa två psalmer någotsånär rätt. Lyckan var stor när jag kom in på kursen.

Kororgeln i Sankt Laurentii kyrka

Den blev desto mindre när jag första gången reste till Linköping och fick schemat för sju veckor framåt. Lektionerna låg på morgonen och på kvällarna. Jag skulle alltså behöva åka hemifrån med sjubussen och inte komma hem förrän vid tiotiden på kvällen.

Jag ringde hem till MM med gråten i halsen och sa, att det var nog ingen idé att ens börja. Mirren var bara nio år detta år och kursen var alltså sju veckor lång, d.v.s. nästan två månader. Men MM vidhöll att han skulle klara semestern själv med Mirren. Inte nog med att han gjorde det den sommaren utan även nästa…

Trots att jag övade många timmar under dagen i en närbelägen kyrka i Linköping, lärde jag mig inte spela flytande med fötterna den första sommaren – utan jag blev rekommenderad att gå om kursen nästa år igen.

Så påföljande år blev det sju sommarveckor igen. I augusti 1987 fick jag äntligen ut min eftertraktade kyrkomusikerexamen och därefter fick jag omedelbart ett vikariat i Sankt Johannes församling i Norrköping. Organisten och tillika ledaren för kursen som efter dessa somrar blivit min mycket gode vän – salig i åminnelse – hade i sin tur fått ett vikariat i Linköpings domkyrka. Under åren fram till min pension hade jag alltså dubbla tjänster, dels som kantor i Sankt Anna församling, dels som speciallärare i Mogata skola.

Jag undrar hur mitt liv hade sett ut idag om jag inte hade blivit kyrkomusiker. Säkerligen mycket tråkigare och fattigare – både andligen och bokstavligen…

Ingrid vid orgeln i Sankt Johannes kyrka tjugofyra år senare

14 kommentarer:

Miss Gillette sa...

Tack för ännu ett spännande kapitel ur din tillvaro! Jag förstår mycket väl musikens berusning, tänker ibland att jag skulle vilja kunna spela nånting -- musikalisk är jag ju -- men jag vet samtidigt varför jag _inte_ gör det (jag var en såndär som skulle uppfylla förälderns drömmar om att kunna spela, så ett decennium av tvångsspelande gjorde att jag tog avstånd från allt vad musicerande heter) och är nöjd med att sjunga i kör idag.

olgakatt sa...

Visst är det fascinerande hur det plötsligt öppnas en ny väg i livet - och hur små marginalerna är att man verkligen väljer den!
En släkting till mig var kantor och när jag tillbringade några sommarveckor i deras hem på 50-talet fick vi barn följa med till kyrkan när han spelade. Och han spelade med FÖTTERNA!! Oerhört fascinerande. Vi barn satt gömda på golvet bredvid orgeln. Jag glömmer aldrig ett sommarbröllop vi var med om - den blåprickiga sommarklänningen jag hade då blev förstås "bröllopsklänningen".
Tack för att du väckte detta minne idag!

Annika sa...

Åh Musikanta!
Jag gillar dina inlägg!
Tänk att det var så du blev kantor!!
Otroligt!
Och ja, jösses, vilket arbete du har. Jag skulle gladeligen ha ditt jobb också. Det finns inget häftigare och mäktigare än en kyrkorgel.
Som jag sagt förr skulle jag gärna följa med dig en vanlig sommarhelg då du spelar på bröllop, konfirmationer etc...
ÅH, vilken upplevelse det skulle vara...
Stora kramar!!!

Musikanta sa...

Miss Gillette:
Jag skulle också uppfylla mina föräldrars drömmar - i synnerhet min pappas, eftersom min mamma var en duktig amatörpianist själv.

Men jag är ju ganske mycket äldre än du, så när pappa bestämde att jag skulle öva på pianot en timme varje dag från det jag var sju år tills dess jag var sexton, var det bara att lyda. Så när jag var nio år spelade jag redan Bach och då blev ju det hela lite roligare...

Jag är innerligt tacksam att inte något av mina barn har blivit musiker, även om jag gjorde mitt bästa för att få dem att bli det när de var små.

Min stackars son fick börja spela fiol, men övergick så småningom till gitarr, vilket han har haft mycket nöje av - hade rockband i tonåren...

Med Mirren satt jag bredvid pianot tills hon var fjorton. Sen tröttnade både hon och jag. Hon övergick till politiken i stället, haha!

Men hon hon har en härlig röst så barnbarnen får musiken i sig ändå. Lillmirren är en av de få tvåochetthalvtåringar (2 år och snart 9 månader nu men det är svårt att skriva) jag har hört som sjunger absolut rent!

Det räcker bra med att sjunga i kör för att man ska få lite live musik i öronen emellanåt. Det är underbart att musicera med andra - piano och orgel är lite ensamt ibland!

Musikanta sa...

Olgakatt:
Roligt när det man skriver kan väcka minnen hos andra. Det är ju sådana kommentarer som är guld värda och jätteroliga att läsa!

Det ÄR svårt att koordinera vänster fot och vänster hand. Höger hand och fötterna är ingen konst. Men att spela uppåt med vänster hand och neråt med vänster fot tog mig ett år innan det satt.

Men en vacker dag fanns det bara där, så man ska aldrig ge upp.

Man kan ju inte låta bli att undra över saker och ting som man tycker händer av en slump, om det inte finns någon mening bakom i alla fall...

Men som du skriver, de val man gör utan större eftertanke, kan ju göra att hela ens livssituation förändras.

Annika sa...

Oj, tänk vilka svängar livet kan ta. Väldigt intressant att läsa!

Bloggblad sa...

jaha... återigen... jag skrev ett långt inlägg här för ett par timmar sen. Och så klickade jag tydligen bort det.

Musikanta sa...

Annika Life as I see it:
Tack för rar kommentar. Jag håller med, men det gäller att våga hoppa på något som är osäkert också om tillvaron ska förändras...

Bloggblad:
Att du inte lär dig! När ett inlägg försvann för mig för ett tag sen - med bilder och allt - lovade jag mig själv att jag alltid åtminstone skulle ha kvar texten! Så jag skriver allting i Word först.
Himla förargligt i alla fall!

Saltistjejen sa...

WOW! ja det var verkligen en förändring! vad roligt att du fick chansen att prova. Som sagt både "slumpen" som gjorde att du först fick prova i krykan och sedan att du kunde gå kursen! Udnerbart att det fungerade med din familj också!
KRAM!!!

Musikanta sa...

Saltis:
Det var tack vare MM som jag kunde gå kursen - hade han inte ställt upp under hela sin semester och passat Mirren hade det ju aldrig gått...

Men han har alltid sett på vad som varit bra för familjen i det långa loppet :-).
Många kramar tillbaka!

HeLena sa...

Härligt inlägg! Att sjunga till kyrko-orgeln är såååå häftigt och vackert!! Instrumentet i sig självt är så vackert att lyssna till!

Grekland nu sa...

Spännande att höra hur det gick till när du blev organist! Kan tänka mej känslan att få sitta där vid orgeln och få till ett sånt enormt härligt ljud med både händer och fötter. När vi är i Sverige på somrarna så brukar vi slinka in i kyrkor som har orgelmusik och bara sitta ner och njuta. Här i Grekland finns det ju knappt inga orglar alls, den enda jag vet finns i Atens konserthus.

Musikanta sa...

HeLena:
Tack för din rara kommentar, sånt värmer! Roligt att få en kommentar av en sångerska!

Grekland nu:
Ja, det var en fantastisk upplevelse, som jag skrev. Och den känslan har jag fortfarande varje gång jag har förmånen att få spela på en stor kyrkorgel med många stämmor och minst två manualer.

Visste inte att man inte använder orgel i grekiska gudstjänster...

Jag tycker också att det är avkopplande att lyssna till en duktig organist i lugn och ro utan att själv behöva vara på alerten och alltid vara lite nervös för att man ska spela fel någonstans.

Det är bara psalmerna och en del orgelstycken på begravningar och bröllop som man aldrig behöver känna någon oro för...
Många kramar!

Anna, Fair and True sa...

Det var en förändring som hette duga! Du hade alltså inte funderat alls på det yrket tidigare?