Fredagstema Show and Tell – Förändring

Saltistjejen är det som har hittat på sista ämnet för fredagstemat den här månaden.

Om man undantar händelser av glad eller sorglig natur inom själva familjen, hänger nog den största förändringen i mitt liv samman med mordet på Olof Palme.

I februari 1986 jobbade jag som speciallärare på Bergaskolan i Söderköping. Detta år skulle jag fylla femtio. Förutom att jag hade mina lektioner som speciallärare brukade jag ibland vikariera som musiklärare när det var kris. Luciafirandet med den för tillfället hopsatta skolkören, föll någon gång också på min lott. Det var således allom bekant att jag trakterade tangentinstrument.

Bergaskolan, en av högstadieskolorna i Söderköping (Bilderna kommer från nätet utom den sista)

Någon vecka efter det ödesdigra datumet 28 februari, bestämdes det att skolan skulle hålla en minnesstund i Sankt Laurentii kyrka över den mördade statsministern. Eftersom det skulle sjungas psalmer måste någon spela orgel, men ordinarie kantorn och organisten var båda lediga just den dagen detta skulle ske.

Fasaden på Sankt Laurentii kyrka mot väster

Jag blev därför mer eller mindre beordrad av rektorn att spela på kyrkorgeln i den stora kyrkan. Det gick min ära förnär att tacka nej och säga att jag inte hade någon större erfarenhet av detta instrument, jag hade ju spelat tramporgel alla år i flickskolan på morgonbönen, och även i småskolan. Jag fick väl använda fingrarna som vanligt och strunta i fötterna…

Sankt Laurentii kyrka, interiör

Kvällen innan gick jag till kyrkan och tränade och blev omedelbart frälst. Ja, inte på det vanliga sättet kanske som folk förknippar med uttrycket, utan orgelfrälst. Att bara sitta där och spela och dra ut register efter register på den fantastiska orgeln så att hela kyrkan fylldes av underbar musik utan att jag behövde anstränga mig, var ren och skär hänryckning. En och annan ton kunde jag ju lägga till med fötterna, så att det lät ännu bättre.

När jag kom hem talade jag lyriskt om min upplevelse med MM, som genast berättade att han sett en annons om intagning i april till kantorskurs under sommaren i Linköping och tyckte jag skulle söka den.

Jag tog kontakt med organisten som skulle leda kursen och som jag kände lite grand, eftersom han var gift med min skolchef. Han lovade att ge mig några orgellektioner under mars månad om jag i gengäld sjöng med i hans kör i Sankt Johannes kyrka, där han var organist i vanliga fall.

Under hela mars tränade jag på två psalmer, Den blomstertid nu kommer och Bereden väg för Herran. Med händerna var det ju ingen konst men att få fötterna att funka på pedalen tillsammans med fingrarna på manualen var nästan hopplöst.

Efter många timmars övning i Sankt Laurentii kyrka, som jag fick öva i när det var ledigt, lyckades jag synkronisera händer och fötter så att jag kunde spela dessa två psalmer någotsånär rätt. Lyckan var stor när jag kom in på kursen.

Kororgeln i Sankt Laurentii kyrka

Den blev desto mindre när jag första gången reste till Linköping och fick schemat för sju veckor framåt. Lektionerna låg på morgonen och på kvällarna. Jag skulle alltså behöva åka hemifrån med sjubussen och inte komma hem förrän vid tiotiden på kvällen.

Jag ringde hem till MM med gråten i halsen och sa, att det var nog ingen idé att ens börja. Mirren var bara nio år detta år och kursen var alltså sju veckor lång, d.v.s. nästan två månader. Men MM vidhöll att han skulle klara semestern själv med Mirren. Inte nog med att han gjorde det den sommaren utan även nästa…

Trots att jag övade många timmar under dagen i en närbelägen kyrka i Linköping, lärde jag mig inte spela flytande med fötterna den första sommaren – utan jag blev rekommenderad att gå om kursen nästa år igen.

Så påföljande år blev det sju sommarveckor igen. I augusti 1987 fick jag äntligen ut min eftertraktade kyrkomusikerexamen och därefter fick jag omedelbart ett vikariat i Sankt Johannes församling i Norrköping. Organisten och tillika ledaren för kursen som efter dessa somrar blivit min mycket gode vän – salig i åminnelse – hade i sin tur fått ett vikariat i Linköpings domkyrka. Under åren fram till min pension hade jag alltså dubbla tjänster, dels som kantor i Sankt Anna församling, dels som speciallärare i Mogata skola.

Jag undrar hur mitt liv hade sett ut idag om jag inte hade blivit kyrkomusiker. Säkerligen mycket tråkigare och fattigare – både andligen och bokstavligen…

Ingrid vid orgeln i Sankt Johannes kyrka tjugofyra år senare