(Alla bilder från nätet)Var på en familjegudstjänst igår där prästen riktade sin predikan till små och mellanstora barn. Inte för att jag hörde så mycket trots att jag satt längst fram och hade mina extraöron på mig, eftersom han talade mycket fort och ekot i den ganska tomma kyrkan gjorde så att orden gick i varandra. Dock uppfattade jag orden förutsägbart och åstadkommit och en del andra liknande ord. Jag förstår om barnen hade sin uppmärksamhet riktat på annat håll…
Hittade nyss Svenska Folksagor i min bokhylla utgiven av förlaget Barnbiblioteket Saga när jag skulle städa. Den tillhörde en av mina absoluta favoritböcker när jag var åtta år. Bläddrar lite i den. Redan i den första sagan träffar jag på uttryck som lägga två strån i kors och göra henne till lags. Jag har inget minne av att jag någonsin tyckte texten var svår att läsa. Ord som fullbordan, utan förskoning, ödmjukt, gemål och godvilligt beredde mig tydligen inte några svårigheter heller.
Men under den sista tiden händer det allt oftare att jag inte förstår innebörden i vissa uttryck som cirkulerar. Jag är t.ex. inte riktigt säker vad hypa eller hajpa betyder. Jag har givetvis googlat och fått det översatt, men glömmer det lika fort.
Jag fattar förstås av sammanhanget att uttrycket att göra en pudel, som florerat friskt i pressen på sistone, innebär att man kryper till korset (som man sa förr) och ber så mycket om ursäkt eller gör avbön för något man gjort eller sagt. Men var pudeln kommer ifrån och varför det heter så, visste jag inte.
Trodde det var något man hittat på nyligen. Men icke. Uttrycket myntades av en journalist efter det att dåvarande biståndsministern Jan O Karlsson bett om ursäkt för att han låtit staten betala sin kräftskiva. ”Han gjorde en hel pudel, lade sig på rygg och sprattlade med benen”. Varför det just blev en pudel och inte en vinthund eller en tax, som la sig på rygg, låter jag vara osagt. I alla fall utnämnde Svenska Språknämnden det till ett av de nya orden redan år 2002!
Så länge har uttrycket alltså existerat utan att jag speciellt lagt märke till det! Det ger kanske en vink om att jag borde läsa lite mer tidningar, då speciellt kultur- eller ledarsidorna i fortsättningen istället för att sträckläsa spännande deckare. I den som jag läser just nu, Karin Alvtegens Skugga, har ännu inte uttrycket förekommit trots att jag hunnit till sidan 249.
19 kommentarer:
Jag har ofta funderat på varför jag inte heller hade de minsta problem med att läsa böcker med svåra ord. Jag tror att jag faktiskt använde kontexten till att lösa betydelsen. Hinner inte barn det numera? Eller är de vana vid att de måste förstå allt för att orka läsa?
Min första bok var "Kajsa reser till Solköping" och det finns inte planer att lågstadiebarn klarar den nu. Och när jag läste den hade jag inte börjat skolan. Men jag hade TID att fundera. Det har jag inte alltid nu över nutida ord.
Bloggblad:
Vi läste ju enormt mycket mer än vad barnen gör nu för tiden, åtminstone då vi var mindre. Fanns ju ingenting annat att göra, åtminstone för mig, eftersom inte TV fanns och inte filmer annat än på bio. Det var väl därför fick vi ett så relativt stort ordförråd redan tidigt.
Man SÅG ju orden hela tiden i stället för att bara höra dem. Och visst var det kontexten som gjorde att man till slut förstod vad som menades. Sjätte gången man läste ordet "gemål" begrep man ju vad det betydde.
Men språket förändras ju som bekant, så det är kanske inte så underligt om nutidens barn inte förstår de böcker som vi läste när vi var små...
Jag tror inte ett smack på att barn nuförtiden kan färre ord. Bara andra ord. Tänk hur mycket engelska de lär sig tidigt! Sedan att de läser mindre tror jag inte heller på. Casimir har säkert tio gånger mer böcker än jag hade som barn. Nuförtiden läser man till och med för bebisar!
Sedan tror jag inte att du, som gick flickskola, är riktigt representativ för "alla barn förr i tiden". Jag skulle tro att läskunskapen är oerhört mycket mer spridd nu är då, i alla skikt och lager av vårt samhälle.
Vad gäller ambitionen att lära barnen att läsa och hur mycket förskolepersonalen läser för barnen så är Casimirs förskola outsägligt mycket bättre än min egen var.
M&P
Jag håller med Mirren! Vi i "mormorsgenerationen", särskilt med en beläst omgivning, växte upp med en helt annan litteratur och ett annat språk än dagens barn. Vi hänger inte med i deras språk medan vi kan folksagornas utmärkt.
Sen tror jag det är så här i varenda generationsväxling, historien upprepar sig! Själv suckar jag åt anglicismer, senast idag står det i tidningen att någon är fredfull! Jag har blivit så trött på en blogg av en svenska, bosatt i England, som nu särskriver det mesta. Jag förstår ju varför men det ger mig rysningar. Jag skrev en litet skämtsam kommentar för några månader sedan men hon fattade inte piken ens. Nu senast skrev hon om Rått Jakt!
Jag tror inte heller att musikanta eller bloggblad eller mirren eller för den delen jag själv eller andra kommentatorer här är representativa för läsvanan hos Svenne Banan. Jag är övertygad om att man bäst lär sig det man måste klura ut själv, och om mina ungar sitter och hänger med näsan i böcker jämt och samt kommer jag inte att störa dem. (Vi läser mycket tillsammans ändå, om nu nån skulle få hicka av att jag säger så, och vi undviker inte svåra ord. Vi förklarar inte alla heller eftersom sammanhanget -- som damerna påpekat redan -- belyser det mesta).
Att språket växer ifrån en är nog nästan oundvikligt. Beroende på hur man använder sitt språk hänger man med mer eller mindre i dess utveckling. Men att förvalta de äldre delarna av svenskan är ju en jätteviktig uppgift. Gammal är ändå äldst, och de nya uttrycken är sällan helt kongruenta med neologismerna. Man måste ha en rik flora av idiom i sin typkast!
Min dotter som bott i Norge i mer än 10 år,hade helt missat uttrycket "att göra en pudel", och det är ju inte så konstigt. Angående barns läsförmåga och ordförståelse tror jag väl att den också är ganska individuell.
På tal om tidigare inlägg när det gäller prepositioner kan jag tillägga att jag i lördags besökte Råå och i söndags Limhamn. Passade då på att göra en liten undersökning angående "på eller i". På Råå sa alla att man sa på. På Limhamn sa de flesta att man sa på, men det fanns några som sa i. Huvudsaken är ju att man hittar hem, eller hur?
Kram från Eva
Mirren:
Jag sa aldrig någonstans att barn nuförtiden kan färre ord än vad vi kunde. Vad jag menade var att det enda roliga vi hade när vi var i mellanstadieåldern och inomhus var att läsa böcker eftersom det varken fanns TV, video eller dataspel när jag var liten. Och det är klart att ordförrådet blev ganska stort när man jämt läste...
Nu har Lillmirren mängder med böcker som DU och stora C läser för honom. Det ska bli spännande att se om han själv kommer att läsa lika mycket när han blir äldre med den mördande konkurrens som det är från t.ex. datorn. Fast där måste man ju kunna läsa också för att kunna klara av den...
Tyvärr är min erfarenhet att läskunnigheten många gånger inte är vad den borde vara hos barn nuförtiden - nu är jag ju pessimistisk eftersom jag jobbat så länge som speciallärare. Fortfarande är det bara mest flickor som läser böcker överhuvudtaget...
Jag håller med om att förskolepedagogiken har gått framåt enormt bara sen du var barn. Men du har ju klarat dig rätt bra ändå :-)
M&P
Olgakatt:
Andemeningen med det här inlägget var INTE att tala om hur bra ordförråd jag själv har - snarare tvärtom, att jag inte hänger med många gånger i det nutida språkbruket. Men när jag fick syn på den gamla sagoboken förvånade jag mig över hur lite tillrättalagt språket var på den tiden för barn. Och att jag ändå tyckte det var så roligt att läsa sagorna.
Men jag gjorde väl som när jag läser en bok på engelska - hoppade över de ord som jag inte förstod om sammanhanget var någorlunda klart. Och när ordet hade kommit tillbaka tillräckligt många gånger hade man betydelsen klar för sig.
Det där med att du ryser av sär skrivningar har du gemensamt med min dotter. Hon såg många exempel på sådana när hon rättade uppsatser på universitet...
Jag hade svårt att fatta vad 'dissa' betyder, men nu har det äntligen gått in i den här gamla skallen. Jag tycker det är lite roligt med nyord, även om långt ifrån alla är bra. Men de lever inte särskilt länge heller.
Så Alvtegen är bra, alltså. Jag får försöka läsa någonting av henne, med andra ord.
Kram!
Miss Gillette:
Tack för att du lär mig nya ord, det behövs :-)
"Neologism" har jag väl hört någon gång men inte använt det som jag borde - det är väl ganska kongruent med "nyord" i alla fall...
Men "typkast" var helt nytt för mig. Inte visste jag att det var en "trevlig inredningsdetalj i hemmet" men då blir din sista mening ganska klar. Jag är som en typkast där man kan förvara eller kasta in lite ord och uttryck här och var, eller?
Det det där med gamla ord är kul. Gjorde ett multiple choice-test i en högstadieklass där bl.a. "tråg" ingick. Döm om min förvåning när samtliga killar hade rätt, men inte tjejerna. Jag undrade varför de kunde just det ordet men inte många av de andra. "Det är det som sitter under mopeden, fröken"!
Eva:
Kul att höra att du gjorde ett test när du var i/på Råå på besök! Jag ger mig inte förrän jag har frågat min svägerska som är född i Ålabodarna...
I Limhamn är jag däremot helt säker på att min tidigare svärmor sa, men så var hon också från Halmstad ursprungligen...
En klen tröst att din/er dotter missat "att göra en pudel". Jag kan ju inte skylla på att jag inte bor i Sverige, haha! (MM är mycket noga med att jag ska säga "vår" dotter om Mirren och inte "min", så det var därför jag skrev så, :-))
Kram!
marianne: Ja! Alvtegen är en av de bästa i -- eller snarare med ena foten utanför -- thrillergenren. Hos henne är det människopsyket som är i fokus och man slipper alla nerdekade och mer eller mindre dysfunktionella snutar.
musikanta: Nyord går såklart bra, men om man vill ha en term som täcker även nyuttryck så kan man svepa till med neologism.
Typkasterna var så himla inne som prylhyllor när jag var i tioårsåldern och nåt decennium framåt, alltså på sjuttio- och åttiotalen. Efter det har väl ingen använt dem längre. Men jag har min gamla kvar eftersom jag är rätt säker på att tjejerna kommer att tycka den är näpen att ställa Barbieskor och andra pyttepryttlar i. Och eftersom jag gillar ting med historia.
Marianne:
Förlåt att jag hoppade över din kommentar tidigare, den kommer nu i stället. "Dissa" betyder "förakta, förkasta, förolämpa, avfärda" enligt Google som jag nyss var tvungen att besöka, haha...
Men visste du att antonymen ( måste googla där också för att kolla stavningen ) var "hissa"? Har aldrig hört detta dock!
Boken, som jag nyss läst ut av Alvtegen "Skugga" var välskriven och spännande - även om den var i mörkaste laget för min smak. F.ö. håller jag med Miss Gillette...
Många kramar!
Miss Gillette:
Tack för upplysningen - det tänkte jag inte på. Ska genast införliva ordet med andra bra ord och uttryck från Miss Gillette! Typ Typkast, som jag aldrig hört talas om tidigare!
Håller med dig om att Alvtegen är bra - problemen löser sig själva, så att säga, utan hjälp av några poliser.
Fast just nu är jag ganska förtjust i Viveca Stens Thomas. Han är ju förstås frånskild, men relativt skötsam och snygg i alla fall! (Jag lyssnar till honom i min I-Pod så jag vet inte om han stavar med eller utan h).
musikanta: Typkast, det kan man ju tro är nåt indiskt annars. :-)
Jaså, Sten. Jag läste på baksidan av en av hennes böcker häromdan men ställde tillbaka den -- med tvekan. Gillar du Åsa Larsson?
Miss Gillette:
Det var längesen jag läste Åsa Larsson, så jag kommer inte ihåg så mycket av henne. Jag vet att jag retade mig på hennes klichébeskrivningar av frikyrkofolk i allmänhet och pastorer i synnerhet i en av böckerna.
Frikyrkan av idag är inte densamma som den var när jag var liten, men fortfarande florerar fördomarna om människorna som tillhör dessa församlingar...
Musikanta: Jag och mina frikyrkovänner läste Åsa Larsson med behållning när det begav sig. Vad jag vet var det ingen som kände sig träffad :-). Åsa Larsson är själv både uppvuxen i en frikyrkoförsamling och fortfarande medlem i en så jag kan tänka mig att hon har hämtat en del från verkligheten.
Vad gäller "hissa" och "dissa" så märks det att du inte lyssnar på kulturprogrammen på P1 *retas* där dessa uttryck används flitigt.
Många kramar
Mirren:
Jag tyckte i alla fall att hon var orättvis. Men hon var spännande att läsa kommer jag ihåg.
Jag lyssnar mycket sällan på kulturprogrammen i P1 - det erkänner jag, *rodnar* Nu på sistone har det blivit mest P4 (trots den jämmerliga musiken) eftersom det ständigt poppar upp folk som jag känner som intervjuas.
Men för det mesta orkar jag inte lyssna på någonting alls.
M&P
Miss Gilette: Det låter bra, ska prova henne! Tack!
Musikanta: Jo, hissa har jag hört. Man har väl SVT World så man kan hänga med : D Och Språktidningen, de nummer som klarar av att leta sig ända hit, det vill säga.
Kram!
Skicka en kommentar