Småländskt släktkalas

Min farmor hette Ingrid St*erner som ogift och hade fyra bröder och en syster. Jag har fått mitt namn efter min farmor.

En dag i våras ringde en för mig okänd man med småländsk brytning och presenterade sig som Lars St*erner. Han ville inbjuda mig och min familj till släktkalas den 7 augusti. Festen skulle gå av stapeln på Wallby Säteri, som ligger i Skirö mellan Vimmerby och Vetlanda. Herrgården, som numera är en konferensanläggning, var en gång Sveriges minsta fideikommiss och ligger vackert på en kulle invid en sjö.


Wallby Säteri, Sveriges minsta fideikommiss på den tiden det begav sig (Bilderna går att klicka större och en gång till större)

Det här var i maj någon gång och augusti låg ju långt fram i tiden, så jag sa att vi naturligtvis skulle komma, MM och jag. Jag är alltid sugen på äventyr och orten Skirö, där Wallby Säteri ligger, hade jag heller aldrig hört talas om. Trots att det befinner sig på rätt sida av Vättern i ett område som kallas för Smålands Trädgård.

Mirren med familj lovade också att komma i ett svagt ögonblick. Under sommaren fick jag flera mail från en annan smålänning, Sven St*erner, som ville ha uppgifter om min pappa och mamma och alla barn och barnbarn, och när och var alla var födda eller döda.

Inkvartering för Mirrfamiljen i en gammal länga som hörde till godset, förmodligen där pigorna och drängarna bodde förr i tiden

Jag räknade ut att Lars St*erner, som ringt mig, måste vara en kusin till min salig pappa, men att också Sven S. var det, kom som en total överraskning. Ja, inte när jag sedan träffade honom på kalaset, eftersom jag kände igen så mycket av min pappa i honom. Hans far och min farmor var ju trots allt syskon.

Jag tillsammans med två kusiner till min far, Sven och Lars

Likadant var det med Lars S., som också påminde mig om min far. Det fanns ännu en kusin till min far bland gästerna, Karl-Erik S. Ingen av dem kom ihåg min pappa, ålderskillnaden var alltför stor. Men de hade förmodligen varit med på släktkalaset i Norrköping hos mina föräldrar 1951

Det har jag inte något som helst minne av, trots att jag också måste ha varit med på det. Jag hade antagligen smitit iväg med detsamma efter lunchen till min dåvarande pojkvän, som bodde granne. Jag var femton år på den tiden…

Syskonen St*erner hette Ingrid, Marta, Gustav, Uno, Erik och Edvin. Av bröderna kommer jag bara ihåg Erik eftersom han var den förste som jag någonsin sett som snusade. Ättlingarna till dessa syskon uppgick på släktkalaset till 118 personer. Lika många till fanns det väl, som inte hörsammat inbjudan.

Jag måste erkänna att jag hade ganska lågt ställda förväntningar på själva kalaset eftersom jag inte trodde att jag skulle känna igen särskilt många. Men min kusin Harriet med man Björn och son Johan och Harriets bror Ragnar var med och det var trevligt att träffa dem, eftersom vi inte setts på fem år.


En liten del av den ljusgröna gruppen, Mirren med Caspar i knät, min kusin Harriet och hennes man Björn

Men döm om min förvåning när den ena efter den andra kom fram och hälsade och sa: ”Du måste vara Kickan (smeknamn tills jag kom till gymnasiet), du är så lik din mamma och pappa”. Det var förstås de äldre – de yngre var ju inte ens födda när vi hade släktkalas 1951…

Efter inmönstring och registrering och alkoholfri välkomstdrink vidtog mingling under en timmes tid. Denna gick fort då man förväntades att prata med alla som var där. Varje gren av släktträdet hade en egen färg – vår var ljusgrön.


Inmönstring och registrering av fotfolket


Festkommittén samlad Gunhild, Roland, Catarina, Sigrun, Sven och Lars

Roland S., som organiserade den stora skaran med tordönsröst och stor pondus– han har ett förflutet inom Smålands Husarer enligt ett envist rykte – fick oss att lydigt ställa upp oss på led och vara alldeles tysta, en bedrift som dagens lärare skulle avundas…

Hela skaran står snällt och lyssnar till vidare order från släktkalasgeneralen. Mirrmaken hade stukat foten så han fick stödja sig med kryckor emellanåt

Efter det intogs lunchbuffé, också den i militärisk ordning. Eftersom de små barnbarnspojkarna var hungriga lyckade vi sälla oss till den blå gruppen, som först fick börja ta för sig av det dignande buffébordet utan att vår general märkte det. Stämningen var mycket uppsluppen när vi satte oss till bords i den stora matsalen.

Jag och kusin Ragnar och Mirren med Casimir, som slocknat, i famnen

Caspar gör heder av anrättningen

När alla ätit färdigt skulle vi alla samlas för att fotograferas på trappan till herrgården. Roland lyckades även med detta konststycke att kommendera upp samtliga där, så att ingen blev skymd.

Uppställning till gruppfoto har påbörjats


Här har generalen äntligen fått till det


Den ljusgröna gruppen väntar på att bli fotograferad enskilt på trappan

In igen i matsalen för att dricka kaffe utom tre som drack te. När detta var avklarat visade Sven bilder från gamla fotoalbum. Det var med tårar i ögonen som jag såg bilder av min farfar och farmor, fastrar och farbror när de var unga och på mina föräldrar och bröder och kusiner från vårt släktkalas 1951. Själv har jag inga bilder alls från den tiden.


Proffsigt gjort släktträd. Min farmor Ingrids och min farfar Karl Oskars ättelägg i fokus


Här är grenen från mig och co.

Tiden gick fort som alltid när man har trevligt och vi var inte hemma i Mogata igen förrän vid tiotiden på kvällen. Vi var helt överens om att det hade varit ett oerhört välarrangerat och trevligt släktkalas – och oerhört mycket arbete som ligger bakom. Bara att ta reda på var alla släktingarna fanns tycker jag var en prestation i sig.

Casimir såg vi inte till så mycket - det fanns många kompisar att leka med


På morgonen dagen därpå hittade jag inte min kamera i handväskan – jag hade tagit med mig min lilla kamera som får plats där – men som väl var återfanns den i receptionen på Wallby säteri. Så bilderna i det här inlägget har MM tagit.

Mirrfamiljen som sovit över och som hade hunnit två mil från Skirö när jag ringde och meddelade detta, fick åka tillbaka och hämta den. Men det är en annan historia. Efter detta långa inlägg blir det bloggpaus i en vecka ungefär. Ha det gott så länge!