torsdag 24 mars 2011

Plättminne

Mina allra tidigaste barndomsminnen är nästan alla förknippade med mat. När jag skrev om att Skrållan ville ha plättar i mitt förra inlägg, poppade ett sådant upp ur mitt förflutna. Från det jag var tre månader tills jag var fem, bodde vi i ett stort hus några hundra meter från Kolmårdssanatoriet, där min pappa var läkare.

Tvärs över den lilla vägen som ledde till sanatoriet bodde familjen Olsson med alla sina barn i ett avsevärt mindre hus. En tonårig dotter var barnflicka hos oss och en flicka i min ålder var min bästa lekkamrat. Jag var därför ganska ofta hemma på besök i deras kök. Jag kommer inte ihåg att det fanns några andra rum i huset.

Köket var varmt och litet, men matbordet var jättestort och där fick hela familjen, säkert sju-åtta personer plats. Farbror Olsson var alltid svart om händerna och i ansiktet, han var eldare på sanatoriet. Jag fick ofta sitta i knät på honom. Tant Olsson var snäll och rund och stod vid vedspisen och lagade mat. När jag kom på besök gjorde hon alltid plättar eftersom hon visste att det var det bästa jag visste.


Bilden har jag lånat från Bernermorsan på nätet

Jag glömmer aldrig lyckan när det stod ett berg av plättar mitt på bordet och jag fick äta hur mycket jag ville med god, hemgjord sylt till. Jag kan än i denna dag känna den varma och vänliga atmosfären och glädjen i det lilla köket med alla familjemedlemmar samlade runt köksbordet. Köket hemma kommer jag bara ihåg som grönt, jättestort och ödsligt. Där fick jag nämligen inta alla mina måltider ensam tillsammans med hembiträdet eller barnflickan.

Inte förrän jag blev sju år och började skolan och vi hade flyttat till Norrköping fick jag äta tillsammans med mina föräldrar. Min mamma har jag inget minne av från barndomstiden i Kolmården, men tant Olsson ser jag klart och tydligt framför mig där hon står vid spisen i sitt vita förkläde och bakar plättar.


Bilden från Eva Strands hus

I morgon är det den riktiga våffeldagen. Recept på mormors goda våfflor har jag här.

10 kommentarer:

Miss Gillette sa...

Det du berättar idag är delvis rörande och delvis lite skrämmande. Att ha så lite att göra med sina barn när de är små, menar jag. Men detdär har jag ofta tänkt på vad gäller skildringar från äldre tider: hur självklart det var att nån annan skulle ha hand om barnen tills de var rumsrena, presentabla och tuktade. På sätt och vis kan jag förstå att man ville ha det så -- så himla förtjusande på precis alla plan är ju inte småbarnsåren, inte om man försöker sköta ett arbete samtidigt, eller för den delen bevara sin egen personlighet. Jag skulle gärna ha haft barnjungfru om vi hade haft råd, men som avlastning, inte som ställföreträdande förälder.

Men återigen: på den tiden var det självklart att man gjorde si, under min barndom var det självklart att man gjorde så, just nu är det självklart att göra på nåt tredje sätt och vad som kommer att uppfattas som självklart när mina barn får barn vet vi inte idag.

Och det som svindlar mest är att det oavsett system alltid har funnits de som blomstrat och de som vantrivts. Man skulle ju annars kunna tro att vissa metoder skulle vara bättre rent generellt, men jag börjar mer och mer tro att det för varje individ är fråga om ifall man har turen att födas i rätt miljö.

Musikanta sa...

Miss Gillette:
Tack för din långa och intressanta kommentar. "Rätt miljö" som du skriver kan ju vara av olika slag - materiellt eller intellektuellt och/eller kärleksfullt.

Jag led aldrig brist på stimulans, omsorg eller uppmuntran under min barndom, men min mamma vantrivdes alltid som hemmafru (hon var utbildade sjuksköterska och älskade sitt yrke, men fick av olika skäl inte arbeta) så hon var ofta borta hemifrån på olika sociala aktiviteter i stället. Jag fick sköta mig själv i ganska stor utsträckning när jag var liten.

När det jag berättar hände hade hon också nyss fått min lillebror som säkert tog mycket tid trots hjälpen hon hade. Min pappa var aldrig hemma när jag var vaken. Han arbetade också på söndagarna ibland, lördagarna var ju vanliga arbetsdagar på den tiden...

Även om barnen är på dagis nu för tiden är de i alla fall tillsammans med föräldrarna på helgerna hela dagarna. Och att familjen ska äta tillsammans är ju mer eller mindre ett axiom bland barnpsykologerna.

Men det är lustigt att ett så litet barn som jag var då kan bära med sig ett minne av en varm och kärleksfull miljö som den hos Olssons så länge. Kanske något att tänka på för nutidens föräldrar...

Äventyret framtiden sa...

Tack för fint inlägg. Smaken och doften lär vara det sista som lämnar en människa, därför bär man barndomens doftminnen med sig genom livet och i all synnerhet om de associerar till någonting trevligt!
Det är intressant det där med plättar, för hur många barn har inte fina minnen av plättmåltider?

kramar!

Grekland nu sa...

Härligt med ditt plättminne från det trånga och varma köket! Men det känns lite ledsamt att höra hur du fick äta ensam i köket med hembiträdet eller barnflickan och att du inte har några minnen från din mamma under den tiden. Kanske var det naturligt att göra så på den tiden, det där med barnpsykologi var nog inte så känt.

Musikanta sa...

Karin:
I "À la recherche du temps perdu" berättar ju M.Proust om mandelkakorna som han åt och massor av barndomsminnen som kom tillbaka då. (Jag kom inte så mycket längre i boken, haha.)

Jag fick aldrig plättar hemma eftersom min mamma var praktiskt lagd och det skulle gå fort. D.v.s. pannkakor istf. plättar och sockerkaka istf. muffins...

Kramar från Ingrid

Musikanta sa...

Ingabritt:
De flesta av mina kamrater som hade hembiträden och/eller barnflickor åt alltid med tillsammans med dem i köket.

Jag kommer så väl ihåg när jag blev så stor att jag fick sitta i matsalen och äta med pappa och mamma och ringa i en liten klocka när efterrätten skulle komma in :-)...

Det var något av en revolution när Spock kom med sin revolutionerande bok under 50-talet. Jag läste den mycket noggrant! Dessförinnan skulle barn helst inte varken höras eller synas...
Kramar från Ingrid

Marianne sa...

Så grymt det var på den tiden i finare familjer, att barnen inte fick äta med föräldrarna. Tur att det inte är så längre. De som har det sämre ställt och arbetare klagar ju ofta på dem som har det bättre och tycker att det är orättvist. Men då glömmer man gärna sådana här saker, och tänker inte på hur bra de där barnen hos familjen Olsson EGENTLIGEN hade det, i jämförelse. Sen hade du det säkert väldigt bra på andra sätt, men att du minns fru Olsson tidigare i ditt liv än du minns din mor, säger en hel del - inte om dina föräldrar, utan om tiden. Missförstå mig inte, jag menar inte att dina föräldrar var dumma på något sätt, men att tidens inställning till barn och vad som passade sig och vad som var god uppfostran var dum.

Skönt ändå att ha ett så ljust och varmt minne!

Kramar!

Musikanta sa...

Marianne:
Nej, som du säger, det säger en del om intresset för småbarn från min mammas sida. Hon hade säkert varit både en gladare och lyckligare person om hon hade fått jobba och vara ute bland människor, som hon älskade, och haft sina barn på dagis.

Man får ju inte glömma hur mycket mer tungrott allt hushållsarbete var på den tiden. Bara tvätten var ju en stor börda utan några maskiner till hjälp.

Och hembiträdet hann naturligtvis inte med allt... Sen skulle hon ju som ung läkarfru ordna middagar för kollegor med fruar till min pappa och gå på visit hos äldre damer i trakten som inte hade småbarn.

Män på 30-talet var ju uppfostrade att det var mer eller mindre förnedrande för en man att delta i skötsel av barnen eller hushållsarbete överhuvudtaget, och min far var inget undantag. Jag tror aldrig att han någonsin drog en barnvagn eller följde med och handlade.

Men det var han som såg till att jag lärde mig spela och öva piano och det var han som alltid läste sagor för mig :-)...
Många kramar tillbaka!

✿Ewa sa...

Vilken fin men ändå sorglig berättelse. Jag kan känna doften av plättarna :)och värmen som du kände i din väns kök. Verkligen minnen att bära med sig och som förmodligen till viss del har påverkat dig.

Tänk så många kvinnor som var hemmafruar på den tiden fastän dom inte ville eller fann någon glädje i det...

Din fina/sorgliga berättelse gav mig många minnesflagor. Tack!

Musikanta sa...

Ewa:
Det var egentligen inte meningen att det skulle bli en sorglig berättelse, tvärtom. Jag har inget minne av att jag led någon nöd på något sätt, eller var övergiven eller illa behandlad när jag var så liten. Minnen av min egen mamma och pappa kom däremot mycket senare i mitt liv.

Men tydligen skilde sig familjen Olsson så markant från min egen familj eftersom jag kommer ihåg den så väl.
Kramar från Ingrid