Dalhems kyrka nära Överum i Småland
Så många tragiska händelser har ägt rum sedan jag senast skrev något i min blogg att det har varit svårt att koncentrera sig på att skriva något om vardagens små begivenheter. Nu, när den första chocken har lagt sig och livet har återgått till sin normala jämna lunk – åtminstone för oss som inte har blivit personligt drabbade av massakern på Utöya– kan man kanske börja fungera normalt utan att ha de skräckfyllda bilder, som kablats ut till oss från Norge ständigt för ögonen.
Det är kanske vårt sätt att skydda oss från ondskan och det ofattbara som hänt i vårt broderland, att återgå till de vardagliga sysslorna som vanligt och oroa oss för eller reflektera över de små sakerna i tillvaron, som vi gjorde innan detta hände. Som vad man ska ha till middag, om man ska åka till stan och handla eller om man ska börja röja i garderoberna…
Det kändes bra att ha en tyst minut i Dalhems kyrka, där jag var i går kväll tillsammans med Dagsbergs Dragspelsgäng, innan vi började vår konsert. Sen kunde det inte hjälpas att en del av läsarsångerna skorrade lite falskt, som när vi sjöng om härlighetens morgon och om hur Guds nåd är evigt ny varje dag. Och man ställer sig samma fråga som man ställt sig från kristenhetens början – hur får man ihop tron på den gode Guden med allt elände och all ondska som finns i världen, det s.k. teodicéproblemet? Jag lär inte få något svar…
Dagsbergsgänget avtackas efter avslutad konsert i Dalhems kyrka
8 kommentarer:
Livet går ju alltid vidare för dem som är kvar men med helt andra förtecken än nyss. I såna här stunder tänker jag ofta på ett porträtt av en drottning i National Portrait Gallery i London. Jag minns inte hennes namn eller när hon levde, kanske på 1600-talet. Hon födde 17 barn. Alla dog som små. Och inte för att de var fattiga...
Jag läste en bok av K-G Hammar där han gav en rätt enkel förklaring till frågan om det verkligen är Guds mening att små barn ska dö etc. Svaret var: Nej. Det är "olycksfall" och inte alls meningen. Nu minns jag inte ordagrant, men han la ut texten om livets missöden som drabbar blint, och det kändes trösterikt att tänka i de banorna.
Olgakatt:
För vissa människor innebär livet ett oändligt lidande. Andra upplever inga större motgångar eller svårigheter. Visst känns det orättvist ibland! Undrar hur den drottningen kände sig när alla hennes små barn dog...
Vad som jag kommer att tänka på nu är de tusentals namnplåtarna på väggen i ett judiskt kapell i Prag. Bl.a. Karel, 3 år, Jozef 4 år. Sen ville jag inte läsa mer...
Bloggblad:
Jag behöver nog läsa en sådan bok just nu...
Sanningen är nog den att det inte går att bena ut livet i vad som är rättvist och orättvist. Men ibland känns det så orättvist att benen slås undan på en och man trillar rakt ner i ett svart hål. Allt är ett virrvarr efterhand återgår livet till liv men inget blir riktigt som vanligt igen... mycket blir sämre men erfarenheten av att ha varit med och ställt frågorna lever kvar.
Kram till dig
Ingela:
Mycket fina tankar som du för fram. De svårigheter och sorger som jag har upplevt i mitt liv har nog hjälpt mig att bli en bättre och mer förstående människa i alla fall. Men, som du säger, ingenting blir någonsin som vanligt igen efter att man har upplevt en stor sorg.
Det är svårt att fortsätta sitt "vanliga" liv efter något sådant. Jag tänkte att det kändes så banalt att blogga vidare om vardagslivet, men gjorde det ändå. Vad annat kan man göra. Förutom att sända styrketankar till de drabbade och deras anhöriga och vänner.
Västmanländskan:
Ungefär så kände jag mig dagarna efter det som hade hänt. Men, som du säger, livet går vidare och man får vara glad och tacksam över att det är så många som visat sin sorg och sin medkänsla för de anhöriga och övriga drabbade. Det är hopp om människan i allt det svarta i alla fall...
Skicka en kommentar