måndag 17 december 2012
719 När vi slaktade julgrisen
Min faster, speciallärare i sitt yrkesverksamma liv, skickade mig, några år innan hon dog, ett litet häfte med kåserier som hon skrivit själv. Jag förmodar att hon också har illustrerat berättelsen. Hon var född 1910 så det som hon berättar här måste ha hänt någon gång i början på 1920-talet eller kanske ännu tidigare. Min farfar var skolkantor och hade som tillägg till den magra lönen ett litet jordbruk med några djur. Några kor, en gris och höns ingick. Så här skriver hon: (Bilden går att klicka större så det går att läsa.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
14 kommentarer:
Märkligt nog så ser grisen glad ut men det var säkert en sådan på den tiden:)
kram
Karin
Vilken fin tidsskildring. Och mycket som jag känner igen, faktiskt. (Ibland känns det som om jag är född på 1800-talet.) När jag läste i Uppsala på sextiotalet ordnades det slädpartier ut till någon avlägsen stuga utanför Uppsala. Mycket krångligt. Man fick ta buss till uppställningsplatsen för slädarna och så var det släde ut till stugan, trots att bussen gick samma väg. Jag som hade åkt mycket släde i min barndom, i brist på både bil och buss, förstod ingenting. Bussen går ju hela vägen – hörni, vi behöver inte åka släde, vi kan ta bussen! Alla tyckte att det var ett mycket roligt skämt...
Jättefin sklildring, och trevligt att läsa.
Jag känner inte igen mkt där, inte. DET kan jag säga.
De tog verkligen vara på allt som grisen hade att ge.
Som sagt, mycket trevligt att läsa detta. Läser gärna mer av vad hon skrivit.
Kram!
Jag är född 1942 och i Jämtland, där jag växte upp på en mindre bondgård, gick det till ungefär så där...ingen stångkorv men fläsksylta och paltbröd och grisfötter och stor skinka med ben. Jag blev också satt att röra blod- en gul-och-vit emaljerad spann, en viska av avbarkade björkgrenar...vilket jobb det var att ta vara på allt. Kylskåp hade vi inte men en utmärkt jordkällare och en annan under köket med en brant stege ner. Man kunde skicka skinka till rökning, fantastiskt god, den hängde i kallskafferiet sen och man skar en bit vartefter. Ja, när jag läste detta kom en massa bilder fram i minnet, undanstoppade i mer än sextio år...
Monica Pizanias
PettasKarin:
Ja, han visste väl inte vad som väntade. Hade bara fått god och riklig mat senaste tiden...
Kram tillbaka från Ingrid
Karin:
Nu så här efteråt är jag väldigt ledsen att jag inte träffade min faster mer och bad henne berätta om hur det var när hon växte upp. Min pappa jobbade jämt, så han berättade aldrig något.
Jag har inget minne av att jag någonsin har åkt släde - men så är jag inte uppvuxen i Norrland heller. Måste i alla fall har varit en härlig upplevelse för dig som barn. I gamla filmer ser man ju hur nerbäddade barnen är så ni behövde väl inte frysa, antar jag. Och bjällror därtill...Men det måste väl ha funnits fler kompisar från Norrland i Uppsala som också tyckte det var helt onödigt med slädfärden?
Ingrid
Annika:
Hon har skrivit om julbadet också, som jag tänkte lägga in lite senare. Jag är ju uppvuxen i stan så någon grisslakt har jag aldrig varit med om som väl är. Däremot minns jag farfars isdös med sågspån i som vi brukade hoppa omkring i på landet när jag var liten.
Vilket jobb de måste ha haft med allting som skulle tas till vara!
Kram tillbaka från Ingrid
Monica:
Roligt att så många minnen poppade upp för dig - det händer ofta med mig också när jag läser vad andra bloggvänner skriver.
Du måste skriva ner dina minnen från den tiden - det är roligt för kommande generationer att läsa om.
Jag kommer ihåg när vi var i Frankrike första gången 1950 och hyrde ett litet hus i Menton så fanns det bara ett isskåp där i villan. Min mamma var jätteledsen, hemma hade vi ju fått kylskåp redan 1942 med ett litet frysfack där man kunde ha glass som man gjorde själv. Det var väldigt hett den sommaren och isskåpet rann bara efter några timmar...
Hälsningar Ingrid
Härligt med all den självklarhet att ta tillvara allt. Det borde vi lära oss igen.
Jag har inget minne av att det fanns en gris hemma men det lär ha gjort det. Däremot så är det högtidsstunder vid matbordet om jag serverar paltbröd och fläsk.
En gång fick jag tag i blod och bakade egen blodpudding, den var god till skillnad från köpt.
englundskan:
Mamma brukade få en halv gris varje jul och det gjorde att hon stod i några dagar och gjorde korv och annat. Jag deltog aldrig, tyckte det var kladdigt och äckligt. Hon hade alltid en tant hemma som hjälpte henne också. Pölsa har jag för mig att det blev också men inte blodpudding...
Paltbröd har jag aldrig ätit - tror inte det var vanligt i Småland där hela min släkt kommer ifrån.
Ingrid som ska göra köttbullar till sig själv på julafton.De är bra att ha att frysa ner - MM är ju vegetarian så någon annan kött-eller fiskmat vankas inte. Jo, jag har köpt mig ett paket kokt skinka också :-)...
Vi har köpt en halv gris i många år men inte tagit med tarmar, huvud och fötter. Däremot tunga, lever och istra. I år är första gången jag återbudat grisen. Vi har brukat dela med oss av kött och färdiga rätter till min mor men nu är hon på äldreboende så det blev för mycket. Så i år slipper jag göra leverpastej, revbensspjäll och allt det andra. Liksom styckningen jag brukat göra med en god vän som har styckarutbildning. Det är litet trist på ett vis, vi har alltid haft så roligt.
Korv har jag aldrig gjort; det hör inte till våra livrätter. Isterband gillar vi däremot, liksom blodkorv/pudding. Att ta till vara ALLT ätbart var förr självklart även för oss liksom det är i idag på många ställen i världen, Kina och Laos, t ex, där jag sett ett och annat.... F ö kan man ju nu följa Fredrik Önnevall på TV i Kina och se honom smaka för oss konstiga saker, t ex levande räka i soja.
Olgakatt:
Glömmer aldrig när jag en gång i mitt tidigare liv bjöd på middag med kalvtunga och en av gästerna sa att han inte åt det som andra haft i munnen. Inget alternativ hade jag heller.
All mat som du berättar om har inte förekommit i vårt hem på snart 37 år, dvs. sen jag gifte mig med MM...
Jag brukar passa på att äta isterband etc. när jag är på IKEA - tycker det är väldigt gott. Mirren, som också är laktovegetarian, har frångått sina principer när det gäller maken och barnen, så sist jag var där stekte hon blodpudding, som barnen gillar. Men hon smakar fortfarande inte av köttfärssåsen! Det blir väldigt gott ändå konstigt nog.
Ingrid som i alla fall köpt ett paket kokt skinka till sig själv på julafton.
Vilken skatt med dessa kåserier! Spara dem till barnbarnen...
Minns från min barndom, på gården där mormor och morbror med familj bodde, hur man slaktade och fixade före jul. Jag tyckte att det var tämligen äckligt med tarmarna och allt det där, så än idag hoppar jag gärna över den sortens mat. Det har blivit mer och mer grönt på julbordet hemma hos mig.
Hoppas att du tar det lilla lugna och hetsar inte sönder dig nu före jul!
Kram
Aila:
Tyvärr finns det bara ett till och en liten berättelse om en soffa. Men jag är glad att hon skickade mig dem i alla fall.
MM är ju vegetarian som jag säker har berättat om många gånger, så det blir ingen kött- eller fiskmat utom köttbullar som jag ska göra i morgon. Fryser in tre och tre och har till många middagar själv. Ett litet paket skinka har jag också köpt. Sen blir det halländsk långkål, rödbetssallad (köpt), bruna bönor (köpta) och potatis. Ost förstås. Det får räcka. Kanske gör jag lite risgrynsgröt till kvällen.
Jag fick en mässa till på söndag idag (akut) förutom Midnattsmässa och Julotta så det är möjligen det som gör att jag hetsar upp mig lite - jag måste ju spela på ett postludium till på söndag och kompa två trumpetare vid de andra tillfällena. Men det brukar gå bra. MM och jag är ensamma så någon större stress f.ö. känner jag inte. Vi har varken gran eller julklappar!
Jag önskar dig en riktigt god och skön jul om vi inte hörs innan dess.
Kram från Ingrid
Skicka en kommentar