torsdag 26 september 2013

840 Einar Beyron

Einar har namnsdag idag och det får mig som alltid att tänka på Einar Beyron, som, tillsammans med hustrun Brita Herzberg ofta var gäster hemma hos mina föräldrar på 50- och 60-talet. Einar Beyron var stor hjältetenor och charmör under 30- och 40- talen. Operasångare och hovsångare men gjorde också stor lycka som operettsångare.


Min mamma hette visserligen Mimmi med två m, men Einar tänkte väl på Mimi i Bohême.

Han förkommer ofta i mina gamla veckotidningar med bild och recension från senaste framträdandet. Den sista stora rollen han gjorde i början på 50-talet på Oscarsteatern, var som Danilo i Glada Änkan. Föräldrarna och jag var inbjudna till föreställningen och jag kommer fortfarande ihåg Einar, när han gjorde entré i hög hatt och slängkappa med sången, Så går vi till Maxim. Han fick fantastiska applåder, kommer jag ihåg och jag var stolt över att han hade blivit en vän till familjen. Det är kanske därifrån jag har fått min faiblesse för män i slängkappor...

Brita gjorde vid ungefär samma tid sitt sista framträdande i operan Mutter Courage. Efter det åkte paret gärna runt och hälsade på vänner och bekanta i samband med att de uppträdde i någon kyrka eller någon välgörenhetstillställning. Det var nu som mina föräldrar kom in i bilden. Britas syster Greta var sedan lång tid tillbaka mycket god vän med min mamma, och en kväll bjöds hovsångarparet och systern med make på supé tillsammans med några andra skådespelare från teatern. Det blev upptakten till en lång vänskap som inte slutade förrän Brita och Einar gick bort. Einar 1979. Här kan man läsa mer om honom.

Det var alltid fest när de kom och hälsade på. Mamma lagade en god middag och pappa tog fram bästa vinet och konjak till kaffet. Efter det brukade Einar och min pappa sjunga duett till mammas ackompanjemang. Lite senare på kvällen fick jag ofta ackompanjera Einar när han sjöng sina gamla örhängen från operettens värld - t.ex. Vilja, o Vilja och Så går vi till Maxim. 

Min mamma var ingen gehörsspelare, så där fick jag rycka in. En sång som jag var väldigt förtjust i och som han också tyckte mycket om att sjunga var Dina ögon äro eldar och min själ är beck och kåda med text av Karlfeldt. Jag fryser fortfarande när jag hör den. Kanske var han lite förtjust i mig eftersom han alltid stod och tittade mig djupt i ögonen när han sjöng den. Jag var ju i tonåren vid den tiden.

Einar Beyron var en fin man, drack aldrig för mycket och uppträdde alltid chevalereskt och trevligt. Jag minns honom med glädje!

11 kommentarer:

Karin sa...

Men vad spännande och vilka underbara barndoms/ungdomsminnen! Hoppas jag inte förstör Karlfeldts dikt för dig nu (sluta läsa här om du är känslig!) men jag har en helt annan sorts barndomsminne av den. Pappa brukade ofta sjunga den med stor inlevelse och vi barn kunde den på ett ungefär. När min bror, då ungefär fem år, drabbades av en ögoninflammation som gjorde att han inte kunde öppna ett öga deklarerade han: "Mina ögon äro beck och kåda!" Rätt begåvat, tyckte hans föräldrar.

Musikanta sa...

Karin:
Jag kommer nog att tänka på det nästa gång jag hör sången, haha! Ovanligt försigkommet av en femåring - Skogsgurra,eller?

Förstår att din pappa tyckte om den, handlade ju om Dalarna. Fortfarande tycker jag nog att det är en fantastisk liknelse av förälskelsen när Karlfeldt jämför den med en mila som bränner upp honom inombords. Melodin är så vacker också.
Ingrid

Karin sa...

Skogsgurra himself!

Bloggblad sa...

Namnet E B säger mig förstås ingenting. Jag snappade bara upp Lill-Bas (syndig) och Ove Törnqvist(inte fullt så syndig) från min barndom. Världslig musik förekom inte på Frälsis.

Birgitta Malmstedt sa...

Jag har åtminstone hört talas om Einar Beyron.
Annars är det skrämmande hur litet man uppmärksammar operasångare. Har just följt programmen om Operan på TV och konstaterat att en operasångare, som sjungit på Operan i 30 år hade jag aldrig hört talas om. Några blir världsberömda och uppmärksammade, men många duktiga förblir mer eller mindre okända utanför en trängre krets.
Tack för dina vänliga kommentarer på min blogg.

Musikanta sa...

Bloggblad:
Hemma hos oss var det tvärtom. Där fick inte förekomma frikyrkosånger eller folkmusik där pappa alltid gnällde över att de spelade falskt. Dragspel var helt otänkbart. Han avskydde också jazz som jag älskade och lyssnade på borta och så fort han inte var hemma. Men nu har jag tagit igen både läsarsångerna - som jag älskar - och folkmusiken. Spelar gärna någon gånglåt eller bröllopsmarsch som postludium.

Musikanta sa...

Birgitta:
Håller med dig. Kag kan inte heller namnen på några utom Malena Ernman. Jag ska ta och se reprisen på operaprogrammen om de inte har tagit bort dem. De har fått väldigt bra kritik.

När jag var ung visste jag nästan namnen på alla solister på operan. Men man uppmärksammade operasångarna mycket mer på den tiden. Sen var det ju förstås Harry Brandelius och Alice Babs - men inte så mycket däremellan...

Åsa Käfling sa...

Roligt att läsa dina berättelser <3 Klart att han var förtjust i dig - vem skulle inte vara det. M&P

Musikanta sa...

Åsa:
Du är ju inte helt opartisk förstås!
M&P

Ölandsvindar sa...

VAd häftigt! Att ha umgåtts med några från Sveriges musikhistoria och ha minnen av dem. Trevligt, trevligt!
/Kerstin

Musikanta sa...

Kerstin:
Tyvärr är det inte så många som kommer ihåg dem nu för tiden. Men visst hör de till Sveriges operahistoria.

Jag glömmer heller aldrig första gången Brita Herzberg med make var bjuden på fest hos mina föräldrar - då var jag bara 12-13 år - och hon kom in i mitt rum när jag lagt mig. Min mamma hade tydligen sagt något om att jag gärna ville bli skådespelare - vem ville inte det på den tiden?

"Om du kommer in vid teatern får du gråta mycket" sade hon mycket melodramatiskt med sin vackra och skolade operaröst. Förmodligen hade hon egen erfarenhet av det...