Den här upplagan kom ut 1945 - kanske är det den första? Sångboken är sammanställd av Katherine Tyler Wessels och illustrerad av Gertrude Elliott. (Bilderna går att klicka större.)
Boken är förvånansvärt väl bibehållen. Jag kan inte ha gjort annat än bläddrat i den lite när jag fick den. Jag hade läst engelska i två år då och begrep väl inte så mycket av sångerna. Men jag kommer ihåg att jag gillade bilderna i den.
På insidan av pärmen på sångboken finns följande illustrationer.
Jag tycker det är så välgörande att se de här gamla illustrationerna som visar ungefär hur verkliga människor ser ut. I de moderna svenska barnböckerna är personerna i många fall karikerade eller ser allmänt konstiga ut.
Den som har illustrerat sångboken är Gertrude Elliott. Om henne står det väldigt lite på nätet, bara att hon föddes 1911 och dog 1993 och att hon var en barnboksillustratör. Synd, för att jag skulle gärna ha velat veta lite mer om henne. Men jag tittade på Bilder på nätet och såg att hon varit oerhört produktiv. Fler illustrationer av henne kan man se i början av den här sajten.
Den första sången är en dansvisa som vi känner under namnet En bonde i vår by. Här har jag hittat den svenska texten och hur man ska utföra dansvisan.
Nästan alla sångerna i boken är illustrerade - för det mesta med färgbilder. (Jag blir ständigt imponerad över alla fantastiska engelska barnboksillustratörer - det finns ju så många av dem.) I slutet av boken finns det några religiösa sånger som t.ex. Adeste fideles - O, come all ye faithful som på svenska också blivit en psalm med titeln Dagen är kommen. Jag har inte sett den latinska texten förut, därför lägger jag in den här om någon skulle vara intresserad. Ackompanjemanget är föredömligt enkelt som synes. Det gäller även de andra sångerna.
Bilden nedan får avsluta det här inlägget. Kunde ha varit jag som sitter vid flygeln - jag började spela piano när jag fyllde sju. Men hårfärgen är olika och min pappa, som alltid satt bredvid mig det första året när jag övade saknas.
8 kommentarer:
Tänk att såna där kunskaper kan gå i generna! Barn och barnbarn har ju också blivit musikaliska.
Det är likadant i min måg Claudios familj, alla spelar och sjunger och många har haft musiken som yrke och inte bara som hobby.
Edoardo, mitt yngsta barnbarn är jätteduktig. Det är bara Gaetano som vansläktas. Han brås nog på Levandrarna, för där finns det absolut ingen musikalitet.
Ha en fin dag!
Kram, Ingrid
Ingrid:
Det är nog så att vissa gener går igen. Min farfar var skolkantor och min morfar spelade fiol på logdanser. Både min pappa och mamma var musikaliska - mamma var en duktig pianist och sångerska och min pappa hade sjungit i Lunds studentkör på sin tid. Så man kan säga att hela min uppväxt var fylld av musik.
Men det är ju mycket på miljön som det hänger på också. Det är väldigt många s.k. omusikaliska personer som kanske skulle ha blivit både goda sångare och instrumentalister om bara miljön hemma hade varit annorlunda och musikaliskt stöttande. Ditt barnbarn är säkert inte omusikalisk - han kanske bara inte har lust att lära sig spela något instrument, vilket kräver massor av tid.
Kram tillbaka från Ingrid
Vilka fina illustrationer, och vad mysigt att lära sig spela piano med sin pappa. Fortsatte du att öva på egen hand sedan, eller fick du en pianolärare i skolan? Jag hade önskat att båda våra döttrar skulle fortsätta att spela instrument, men nu är det bara vår tolvåring som spelar piano.
Intressant det ni diskuterade i kommentarerna här, om miljöns betydelse. Båda våra döttrar dansar fem pass i veckan och nu har de blivit uttagna till dansskolans spetsgrupp, trots att ingen av oss andra i släkten dansar. Däremot läser min man och jag mycket, både privat och i arbetet, men att läsa vill våra tjejer absolut inte nu plötsligt. Jag tror ändå att miljön har betydelse, och jag hoppas att våra tjejer hittar tillbaka till läsningen.
Ps. Såg i ett tidigare inlägg att du har en Råskog, eller snarare flera. Jag köpte två sådana till mina böcker nyligen, nu måste jag bara montera ihop dem också.
Annette:
Tack för din långa och intressanta kommentar. På den tiden fanns det ingen musikskola utan alla pianolektioner var privata. Jag gick en gång i veckan till en pianofröken och pappa såg till att jag övade en timme per dag. På den tiden gjorde man ju som ens föräldrar sa. Men jag blev snabbt ganska duktig och det var ju roligt när kompisarna och föräldrarnas vänner uppskattade att jag spelade t.ex. på skolans musikuppvisningar. Jag fortsatte sen att ta lektioner för en professor på Musikaliska Akademien i Stockholm.
Underbart att dina tjejer är så intresserade av att dansa. Även om ni inte dansar själv måste ni väl i alla fall ha uppmuntrat dem eftersom de dansar fem pass i veckan! Vad gäller läsningen kan jag helt förstå att de inte orkar med mer än sina läxor efter all dans. Dessutom finns det ju paddor och mobiler och Facebook och annat som lockar. Där läser de ju ständigt. Vi som inte hade sådant tillgängligt var ju mer eller mindre hänvisade till böcker som underhållning. Oroa dig inte - de hittar nog tillbaka till sina böcker så småningom.
När det gäller Råskog är det bra om man har lite hjälp med att hålla i delarna när någon skruvar ihop den.
Ingrid
Vilken skatt du hittade! Både att det blev en överraskning och att boken är så fin. Illustrationerna är verkligen vackra och detaljrika. Det kan jag sakna i många sagoböcker idag. Pettson och Mamma Mu böckerna är bäst där tycker jag. Så roligt att musikaliteten gott i arv. Dina barnbarn är jätteduktiga, det har jag både sett och hört på dina videos. Kram
Gunnel:
Ja, det finns många bokillustrationer, även av de nya, som jag uppskattar mycket. Ilon Wikland t.ex. är suverän. Gillar också Pettson och Mamma Mu. Kanske de kommer med bland månadsillustratörerna så småningom. Tack för tipset!
Ja, barnbarnen är duktiga, men så ligger det också enormt mycket arbete bakom och stort engagemang från föräldrarna. Inte så många mammor som orkar öva en timme varje dag med varje pojke och en halvtimme med lilla Clarissa.
Kram tillbaka från Ingrid
Gertrude Elliot är beklagligtvis ingen illustratör jag känt till: En av den gamla erans skickliga och konstnärliga tecknare/målare, som kunde väcka önskan hos, och locka små skaparlystna att lära sig rita lika "fint". Jag minns att argument som "barns ska inte styras i sina bildfantasier" och "att närma sig barnets egen bildstil" dök upp i illustrations- och barnboksdiskussionerna.
Ronny:
Hon är bara en av väldigt många skickliga engelska barnboksillustratörer - jag visste inte heller vem hon var innan jag fick syn på den här gamla sångboken. Jag själv älskade de "fina" illustrationerna i mina sagoböcker, Beskow och andra när jag var liten. Men det har gått troll i detta med att man helst inte får rita folk i barnböcker som de ser ut i verkligheten.
När jag gick på lärarhögskolan i början på 70-talet var sagor överhuvudtaget förbjudna. För att inte tala om prinsar, prinsessor och troll. Då skulle det vara "Tottes mamma och pappa skiljer sig" och sånt. Som väl är finns härliga undantag nu också - Marit Törnqvist som bland annat skapat bilderna till Junibackens tågresa och en viss bloggvän :-).
Ingrid
Skicka en kommentar