söndag 6 januari 2019

1636 Januarinytt från Bonniers Veckotidning nr 2 1927

Här kommer 2019 års första inlägg med nytt från Bonniers Veckotidning nr 2 1927. Jag har tänkt att jag ska dela med mig lite från mina gamla tidningar varje månad i fortsättningen. De ger mig mycket nöje och många tankar och funderingar. T.ex. att alla, precis ALLA, som tidningen skriver om inte längre är vid liv. Man kan ju tänka på att försöka göra det bästa av varje dag när tiden går så fort.


Georg Klinghammer, illustratör som ofta anlitades av Bonniers Veckotidning, skapade omslagsbilden. (Bilderna går att klicka större.)

Samtidigt är det ju som en historiebok om hur människor levde för 92 år sen. D.v.s. den tidens kändisar inom musik, teater och i viss mån idrott -  kungligheter och adliga personer, helst högadliga sådana. Reportage om "vanliga" människor i vardagslivet lyser med sin frånvaro. Någon gång skymtar de fram i novellerna, som ofta är skrivna av unga författare som idag hör till de mest berömda av våra svenska författare.

Det var i de här tidningarna jag först blev intresserad av Einar Nerman, som mest varit ett namn för mig tidigare. Han som kanske är världens mest kända illustratör eftersom han skapade den lilla tändstickspojken på tändsticksaskarna som förr exporterades över hela världen. Han medverkar ofta i BVT med rapport från "swinging London" där han tillbringade många år med sin familj. Jag lägger in några länkar i slutet av inlägget där jag har skrivit inlägg om honom.


Förhoppningsvis går brevet att läsa om man klickar upp bilden. Annars kan man ju bara njuta av karikatyrerna. Överst är en bild på Bernhard Shaw som vägrar att ta emot Nobelpriset och till höger är ett porträtt av Naima Wifstrand, den tidens mest kända svenska skådespelerska. Jag läser på Wikipedia att Shaw tydligen tog emot priset 1925 ändå och använde prispengarna till instiftandet av Anglo-Swedish Literary Foundation 1927.


Den här spalten har jag inte sett tidigare. Den är full med anekdoter - roliga och lite elaka ibland - om olika kända personer. Som t.ex. "Mussolini har förbättrat nästan allting i Italien utom träffsäkerheten på revolver". Eller när Albert Engström berättar för Olle Hjortzberg, sedan båda blivit professorer i Konstakademien, att han höll på att drunkna i handfatet eftersom han fick ryggskott när han skulle ta "en sista översköljning" och inte kunde resa sig.

  
"Av kungliga familjens medlemmar ha prins Eugen och kronprinsens barn tillbringat jul- och nyårshelgen som konungens gäster på Drottningholm, i vars omgivningar sport och jakt flitigt övats under mellandagarna av de kungliga ungdomarna." Det är prins Gustaf Adolf på bilden till vänster med bössan på ryggen. I slottsporten prins Carl Johan, prins Eugen och prinsessan Ingrid.

Underbart foto av prins Bertil på motorcykel. Till vänster prinsarna Sigvard och Carl Johan och prinsessan Ingrid. Bilden nederst visar Prins Gustaf Adolf (bredvid chauffören) på väg till jaktstället vid Lambarudd i Ekerö.


Sundbyberg blev stad 1927.

Bilden nedan är ganska fantastisk. "Helgdagsmorgon i Göteborgs posthus sorteringshall. Innan morgontåget anländer med den stora Stockholmsposten ger postens egen musikkår konsert för den samlade personalen." Hur jag än tittar kan jag inte se en enda kvinna i salen.


Frisyren längst upp till höger "kan man med skäl kalla en gossfrisyr". I texten försäkras det att "den inte gör ett mjukt och ungdomligt huvud okvinnligt". Tur det!

Man lär sig nya ord genom att läsa de här gamla tidningarna. Festoner, som det talas om här är tydligen det franska ordet för festong. Det visste jag inte vad det betydde tidigare. Däremot rynkor, päls, manschetter och mosaik hade jag koll på.


Som avslutning kommer ett recept på en fin dessert att ha eftersom "de goda middagarnas tid är inne". Mycket enkel att tillaga. Och extra läcker om man har lite cointreau hemma. Annars går det tydligen bra att ringla lite vanlig saft över det hela.


Einar Nerman för andra gången.

Einar Nerman för tredje gången.

14 kommentarer:

Gunnel sa...

Det ska bli så kul och läsa dina inlägg med gamla tidningar. En del har ändrats mot idag, men visst känns en del inslag igen. Tonen kanske inte var lika hård förr när man berättade om andra personer. Kram

Eleonora sa...

Så fint o intressant skrivet!
Jag tänkte nästan ta upp min blogg men har glömt hur man startade så jag får se vad jag ev kan komma ihåg.
Ha det gott o jag ser fram emot nästa inlägg fr din tidning
Kram

Ronny sa...

Nermans sida är så elegant ut som helhet, han och typografen måste väl ha arbetat nära varandra? Svärtan mot det vita pappret - mer behövdes inte om man hette Einar Nerman. Jag visste inte att han skrev reportage/kåserade också. Spännande med nytt bloggår!
Ronny

Musikanta sa...

Gunnel:
Nej, det var verkligen inte så "styggt" som det annonserades i spalten. Lite mer som roliga anekdoter om personerna.
Kram tillbaka från Ingrid

Musikanta sa...

Eleonora:
Du ska se att du kommer ihåg mer än vad du tror. Du behöver ju inte skriva varje dag, kanske en gång i veckan och summera dina upplevelser då. Det är väldigt roligt att allt finns kvar på nätet så man kan gå tillbaka och läsa vad som hände t.ex. för 10 år sedan. På Facebook försvinner ju allt meddetsamma.
Kram tillbaka från Ingrid

Musikanta sa...

Ronny:
Det var väl det som var hans signum: svart på vitt. Som sagt, mer behövde han inte för att karikera sina personer. Många gånger otroligt vackert - Greta Garbo - till skillnad mot dagens karikatyrtecknare, som ofta är väldigt elaka. Jag tycker att det alltid finns något humoristiskt i hans bilder också.
Jag lägger nog in ett fjärde inlägg så småningom - har ju köpt ett par böcker med hans konst antikvariskt.
Visst är det härligt med ett nytt bloggår. Förhoppningsvis med många snälla och trevliga inlägg från bloggvänner och undertecknad.
Allt gott önskar Ingrid

Pettas sa...

Illustrationerna är härliga och konstnärliga på ett helt annat sätt än de som finns i dagens tidningar. Jag ska återkomma till ditt inlägg igen och läsa texten på bilderna, annonserna m.m. Mycket intressant och lärorikt. En "stygga spalten" kunde man ha nu också. Bättre att samla "elakheterna" på ett ställe än att sprida dem jämnt överallt, där de oftast bara blir störande.
Tack Ingrid!

Musikanta sa...

PettasKarin:
Visst lär man sig mycket av de här gamla tidningarna. Synd att texterna i novellerna är så svårlästa och långa. Där lär man sig verkligen hur livet kunde te sig för människor på den tiden. T.ex. hur beroende kvinnorna var av sina män trots att de hade fått rösträtt.
Jag vet ju att Norrköpings Tidningar för ett antal år sen hade en spalt med "Dagens ris." Men den togs bort efter ett tag. Det blev mycket gnällande på grannar och annat. Men den här spalten är helt oförarglig.
Roligt att du uppskattade inlägget.
Allt gott till er båda!
Ingrid

Klimakteriehäxan sa...

Ditt bläddrande i gamla tidningar ger perspektiv på vår tid! Och tänk om man skulle bjuda på en gammaldags banancoupe till efterrätt?! (jag gjorde ett inhopp i veckotidningsbranschen i et blogginlägg nu ikväll, även jag!)

Musikanta sa...

Aina:
Folk skulle nog undra om demensen hade slagit till...
Jag har varit inne och läst ditt inlägg som du kanske har märkt.
Ingrid

Herr Nilssons Fru sa...

Gamla tidningar är kul. Har några själv o de är roande att läsa. Kul att få läsa lite från förr hos dig också. Annonser o sånt tycker jag är kul, de har som allt annat förändrats mycket.
Kramiz

Musikanta sa...

Herr Nilssons Fru:
Roligt att du uppskattade inlägget!
Kramiz tillbaka från Ingrid

Karin sa...

Härligt inlägg! Vilken rikedom, dessa gamla tidningar. Och tänk vad många som kunde försörja sig som illustratörer förr. Synd att dagens tidningar inte vill satsa mer på det idag.

Modebilderna ser ju rätt moderna ut, även den "pojkaktiga" frisyren. Tjugotalet som bäst!

Musikanta sa...

Karin:
Jag prenumererar på Allers bara för korsorden och jag har väldigt svårt att se skillnad på tidningarna. Varje omslag är ett sammelsurium av bilder på maträtter, blommor, stickmönster och ett och annat porträtt i ungefär samma färgsättning. Så mycket roligare då med de här gamla tidningarna som verkligen inte liknar varandra.
Jag lär mig faktiskt en hel del om tjugotalet genom tidningarna.
Ha det gott önskar
Ingrid