(Bilderna går att klicka större.)
På söndagen var det så dags för musikskolan Lilla Akademiens klasskonsert i årskurs fem. (Klasskonserten i åk 1 har jag berättat om här och klasskonserten i åk 3 här.) Vårt elvaåriga barnbarn Casimir skulle spela orgel fyrhändigt tillsammans med sin klasskompis Astrid. Han skulle också ackompanjera Jonathan på fiol. De båda styckena gick utmärkt och både Mirren och jag kunde andas ut.
Casimir längst borta till vänster och Astrid åtta från vänster.
För övrigt såg jag inte till henne mycket under dagen eftersom hon höll till i caféet där femmorna stod för förtäringen. Pengarna som de på så sätt får in ska användas till klassresan till Ven i augusti. Mirren hade bakat sju satser med kladdmuffins som hade en rykande åtgång. En ynka påse med några stycken var de enda som vi fick hem att dela på.
När eleverna har kommit så långt som till årskurs fem på denna musikskola är några redan lika skickliga som vanliga orkestermusiker. Men så övar också dessa barn i snitt tre timmar per dag, mer på helgerna.
Nivån, både tekniskt och musikaliskt, är för övrigt mycket hög hos alla eleverna och klassen hade med lätthet kunnat sätta samman en orkester. Jag räknade till fjorton olika instrument, däribland slagverk, som eleverna spelar i klassen. Piano och fiol dominerar - ackordeon, harpa och orgel hör till de mer udda.
Hela klassen är lyckliga över att konserten har gått så bra. Samuel med trumpeten är suverän på sitt instrument, det kan man höra i slutet av inlägget.
Astrid och Casimirs orgelspel gick bra. De spelar Pastoral av Franz Berwald. Medan Astrid drillar på sin manual hör man göken på Casimirs manual. Här nedan kan man lyssna på klippet.
Här spelar Samuel (längst till vänster) William och Vilgot Summertime och When the Saints go marching in. Det ska blir roligt att följa Samuels karriär i framtiden. Inte nog med att han redan är en skicklig trumpetare - han älskar att spela trumpet och att öva - han har också spelat Billy Elliot på stadsteatern, en av de tre pojkar som delade på rollen som den unge dansaren.
4 kommentarer:
Härligt att titta in på din blogg bland konst och musik. Jag har haft så många projekt på gång under våren så jag har haft svårt att hinna med alla mina bloggvänner, men jag har inte glömt er. Nu är boken tryckt och klar, släktmötet är avklarat och de flesta flyttfåglarna har kommit. Men...om några veckor kommer släkt och vänner och stannar några dagar då jag fyller trekvarts sekel. Så...när nationaldagen är överstökad börjar stöket i köket.
Kram till dig från mig.
Kerstin:
Det är inte lätt att hinna med allting - att läsa bloggar har inte första prioritering. Själv har jag också varit dålig på det - jag brukar ta mig några timmar då och då någon gång emellanåt. Då läser jag tillbaka vad mina vänner skrivit men avstår från kommentarer då jag vet hur jobbigt det är att svara om det är många.
Så även om jag inte kommenterat hos dig på ett tag har jag i alla fall läst en hel del vad du skrivit och njutit av dina vackra Ölandsbilder. Önskar dig en härlig födelsedag - tiden går bara alltför fort. Grattis till boken också!
Kram tillbaka från Ingrid
Så fint klädda de är och vad de kan!
Lena:
Ja, skolan är mycket noga med klädseln när det är konserter. Pojkarna ska ha svarta byxor, väst eller kavaj, vit skjorta, fluga eller slips. Svarta skor och strumpor. Flickorna helst klänningar. Sen lär de sig att buga eller niga för publiken, både innan de börjar spela eller när de tar emot applåder.
Att eleverna är så duktig beror naturligtvis på att de övar så mycket. De flesta har också två privatlektioner (för skolans lärare) i musik varje vecka. De som inte orkar öva så mycket brukar försvinna till Adolf Fredriks musikklasser i årskurs 4. Instrument är obligatoriskt för alla på skolan.
Ingrid
Skicka en kommentar