lördag 24 oktober 2020

1789 Piansospel

Jag har spelat piano sen jag var sju år. Min pappa satt bredvid mig det första året och övade en timme med mig. Det blev också den tid som jag ägnade åt övning varje dag tills jag var femton år. Jag blev ganska duktig med tiden och åkte några år upp från Norrköping till Stockholm och tog privatlektioner för den legendariska professorn Gottfrid Boon.

Sen blev det mer sporadisk övning efter att jag flyttat till Stockholm för att ta studenten på Enskilda Gymnasiet. Då var jag inackorderad hos gamla tanter under några år utan tillgång till ett instrument. Även om jag senare i mitt liv hade piano hemma blev det inte så mycket övat p.g.a. jobb och barn. När jag var i femtioårsåldern tog jag kantorsexamen och efter det var det övning på orgel som gällde, framför allt pedalövningar.

Men för fem år sen, efter att mitt gamla Schimmelpiano gett upp, köpte jag min första flygel. Mitt nyårslöfte det året var att öva en timme varje dag. Det löftet har jag hållit och sen ett halvår tillbaka har jag utökat till två timmar per dag.

Björn, som jag köpt flygeln av, från Musikverkstaden i Norrköping stämmer flygeln. (Bilderna går att klicka större.)

Jag är själv förvånad över hur mycket min pianoteknik förbättrats bara på den här tiden. Trots att mina gamla fingrar både är lite svullna och knutiga, klämmer jag snart mitt gamla uppvisningsstycke – Chopins Fantaisie-Impromptu. Men så har jag också övat på den varje dag i mer än två månader. Naturligtvis kommer jag aldrig att kunna spela den lika fort och bra som proffsen på Youtube, men tillräckligt bra för att det ska duga i familjekretsen.

När jag var ung behövde jag aldrig lära mig något utantill. Det satt där ändå när jag hade spelat ett stycke ett antal gånger. Precis som det gör hos mina yngsta barnbarn. Det hade sina för- och nackdelar. Fördelarna var att jag kunde ägna mig helt och hållet åt stycket och bara titta på tangenterna. Nackdelarna var förstås att – om jag kom av mig – jag inte visste var jag var.

Nu när jag är gammal, går utantillärningen inte automatiskt på samma sätt som när jag var liten, utan jag måste memorera noterna. Till skillnad mot när jag var ung läser jag numera dessa obehindrat - fick träna mycket att spela à vista på kantorskursen och även som kantor.

Men för att kunna spela ett stycke perfekt känner jag att jag måste jag kunna spela det utantill – jag kan intet sitta och ha ögonen på noterna samtidigt som jag ska spela ett stycke helt rätt.  Så det blir några takter i taget tills det sitter.

Ju bättre jag känner att det går, ju roligare blir det att öva. Det är en underbar känsla att det går att träna upp en färdighet vid åttiofyra års ålder om man är tillräckligt envis.


Första gången övningarna gavs ut var för drygt 100 år sen. Sen dess har de omarbetats något men är huvudsakligen desamma.


Ett häfte som jag har haft mycket nytta av är C.L. Hanons fingerövningar som gavs ut för över hundra år sen. Han riktar bl.a. in sig på övningar av handens svagaste finger – den fjärde eller ringfingret. Alla övningar är i C-dur men jag spelar en övning i alla tonarter varje dag. Intressant att läsa om denne pianopedagog som dog år 1900. (Jag läser på Wikipedia att det finns de som anser hans övningar tvivelaktiga, men för mig har de bara inneburit en förbättring.)

Det har gett som resultat att jag nu kan spela löpningar med vänster hand på ett helt annat sätt än tidigare. Fjärde fingret på höger hand har jag aldrig haft samma problem med. (Det här häftet köpte jag hos Gottfrid Johansson MusikAB på planet vid Hötorgets tunnelbana.)

Jag får öva några veckor till innan jag vågar lägga ut något på bloggen. Tills dess får jag njuta av det lilla e-moll preludiet av Bach som mitt elvaåriga barnbarn Caspar spelar.

7 kommentarer:

Ingrid sa...

Tänk vilken gåva att vara så musikalisk som du är, men jag förstår ju att det inte är gratis. Du måste ha tillbringat många timmar av ditt liv vid pianot till glädje både för dig själv och för alla som får njuta av din musik.
Ha en skön helg!
Kram, Ingrid

Bloggblad sa...

Jag vet hur duktig du är och är alltid avundsjuk på dig och alla som kan spela på gehör. Mina föräldrar kunde ta ut en del enkla sånger på gehör, men min ingifta moster spelade som du. Hon lärde sig noter som vuxen, men jag tror aldrig att hon använde den kunskapen. Hon komponerade mycket och hennes man, min morbror, skrev ut alla noter och ackord åt henne. Han spelade 22 instrument - tyvärr inget som gick i arv snett neråt ...

Ronny sa...

Musiker imponerar alltid på mig, har alltid gjort! (Först nu fick jag möjlighet att besvara din kommentar "hemma hos mig".) Jag vill väldigt gärna att du jobbar på Impromptut, det favoritstycke som jag ärvt. ;)
Ronny

Musikanta sa...

Ingrid:
Ja, så här i coronatider är det en tillgång att kunna sätta sig vid flygeln :-).
Önskar dig en fin kommande vecka!
Kram tillbaka från Ingrid

Musikanta sa...

Bloggblad:
Det låter helt fantastiskt att kunna spela 22 instrument. Jag försökte lära mig spela gitarr en gång i tiden men fick ont i fingrarna så jag gav upp. Jag memorerar mina pianostycken också för att det kan vara bra att kunna spela dem om jag skulle få problem med synen.
Visst har arvet gått snett neråt när det gäller dig. Det är få som är så musikaliska som du. Sen kan du ju spela gitarr också förutom att spela piano. Du har ju också levt med musik i hela ditt liv.

Musikanta sa...

Ronny:
Haha, jag tänker på dig ibland när jag övar på det. Det är lite som fattas än, men det kommer snart. Jag får väl be om ursäkt om jag ska lägga ut det på Youtube, det måste jag ju för att kunna få in det här på min blogg. Den dagen, den sorgen.
Ingrid

BP sa...

Helt fantastiskt! Å att du är 84 år hade jag aldrig gissat. Du ser mint 10 år yngre ut:-)
Att vara så musikalisk som du är nästan otroligt. Å att såväl dina barn och barnbarn har ärvt din talang är ännu roligare. Då är musikintresset verkligen djupt förankrat i familjen.