1789 Piansospel

Jag har spelat piano sen jag var sju år. Min pappa satt bredvid mig det första året och övade en timme med mig. Det blev också den tid som jag ägnade åt övning varje dag tills jag var femton år. Jag blev ganska duktig med tiden och åkte några år upp från Norrköping till Stockholm och tog privatlektioner för den legendariska professorn Gottfrid Boon.

Sen blev det mer sporadisk övning efter att jag flyttat till Stockholm för att ta studenten på Enskilda Gymnasiet. Då var jag inackorderad hos gamla tanter under några år utan tillgång till ett instrument. Även om jag senare i mitt liv hade piano hemma blev det inte så mycket övat p.g.a. jobb och barn. När jag var i femtioårsåldern tog jag kantorsexamen och efter det var det övning på orgel som gällde, framför allt pedalövningar.

Men för fem år sen, efter att mitt gamla Schimmelpiano gett upp, köpte jag min första flygel. Mitt nyårslöfte det året var att öva en timme varje dag. Det löftet har jag hållit och sen ett halvår tillbaka har jag utökat till två timmar per dag.

Björn, som jag köpt flygeln av, från Musikverkstaden i Norrköping stämmer flygeln. (Bilderna går att klicka större.)

Jag är själv förvånad över hur mycket min pianoteknik förbättrats bara på den här tiden. Trots att mina gamla fingrar både är lite svullna och knutiga, klämmer jag snart mitt gamla uppvisningsstycke – Chopins Fantaisie-Impromptu. Men så har jag också övat på den varje dag i mer än två månader. Naturligtvis kommer jag aldrig att kunna spela den lika fort och bra som proffsen på Youtube, men tillräckligt bra för att det ska duga i familjekretsen.

När jag var ung behövde jag aldrig lära mig något utantill. Det satt där ändå när jag hade spelat ett stycke ett antal gånger. Precis som det gör hos mina yngsta barnbarn. Det hade sina för- och nackdelar. Fördelarna var att jag kunde ägna mig helt och hållet åt stycket och bara titta på tangenterna. Nackdelarna var förstås att – om jag kom av mig – jag inte visste var jag var.

Nu när jag är gammal, går utantillärningen inte automatiskt på samma sätt som när jag var liten, utan jag måste memorera noterna. Till skillnad mot när jag var ung läser jag numera dessa obehindrat - fick träna mycket att spela à vista på kantorskursen och även som kantor.

Men för att kunna spela ett stycke perfekt känner jag att jag måste jag kunna spela det utantill – jag kan intet sitta och ha ögonen på noterna samtidigt som jag ska spela ett stycke helt rätt.  Så det blir några takter i taget tills det sitter.

Ju bättre jag känner att det går, ju roligare blir det att öva. Det är en underbar känsla att det går att träna upp en färdighet vid åttiofyra års ålder om man är tillräckligt envis.

Första gången övningarna gavs ut var för drygt 100 år sen. Sen dess har de omarbetats något men är huvudsakligen desamma.

Ett häfte som jag har haft mycket nytta av är C.L. Hanons fingerövningar som gavs ut för över hundra år sen. Han riktar bl.a. in sig på övningar av handens svagaste finger – den fjärde eller ringfingret. Alla övningar är i C-dur men jag spelar en övning i alla tonarter varje dag. Intressant att läsa om denne pianopedagog som dog år 1900. (Jag läser på Wikipedia att det finns de som anser hans övningar tvivelaktiga, men för mig har de bara inneburit en förbättring.)

Det har gett som resultat att jag nu kan spela löpningar med vänster hand på ett helt annat sätt än tidigare. Fjärde fingret på höger hand har jag aldrig haft samma problem med. (Det här häftet köpte jag hos Gottfrid Johansson MusikAB på planet vid Hötorgets tunnelbana.)

Jag får öva några veckor till innan jag vågar lägga ut något på bloggen. Tills dess får jag njuta av det lilla e-moll preludiet av Bach som mitt elvaåriga barnbarn Caspar spelar.

1527 Gems Weekly Photo Challenge - STOR

Den här veckan tycker Sanna på Gems Weekly Photo Challenge att vi ska illustrera ordet STOR. Det får bli ett par bilder från arkivet och som jag tog i februari 2015.

(Bilderna går att klicka större.)

Det är precis tre år sen som de här killarna kom med en STOR möbel som skulle in i vardagsrummet. Tre stycken behövdes för att baxa in den genom ytterdörren. Min efterlängtade flygel - en Blüthner från 1969. 

Nu ska den bara vändas på också.

Flygeln och även jag på plats.

Jag hade lovat mig själv att om jag någonsin skulle få en flygel att spela på hemma, skulle jag öva en timme varje dag. Med undantag för de tillfällen jag har varit bortrest har jag hållit löftet i stort sett. 

1515 Veckans rubrik - Entré

Ett nytt år har gjort entré – nämligen 2018. 

Bilderna är gratisbilder från nätet utom de två sista.

Året bjuder på många händelser enligt Wikipedia:

Februari 9–25 februari – Olympiska vinterspelen 2018 arrangeras i Pyeongchang i Sydkorea.

Mars 9–18 mars – Paralympiska vinterspelen 2018 i Pyeongchang i Sydkorea

Juni 14 juni-15 juli – Världsmästerskapet i fotboll 2018 i Ryssland.

Juli 27 juli – Planeten Mars befinner sig närmast Jorden sedan 2003, men inte lika nära som då.

September 9 september – Riksdagsval, landstingsval och kommunval i Sverige.

Oktober a Solar Orbiter (SOLO) i en omloppsbana runt solen för att göra observationer av stjärnans "polarområden".

Av dessa evenemang – om man nu får räkna att Mars befinner sig nästan lika nära jorden som 2003 som ett evenemang – är det nog mest sannolikt att jag kommer att titta på VM i fotboll i sommar. Jag tycker att det är fascinerande att se alla dessa fantastiskt duktiga fotbollsspelare som (för det mesta) spelar för laget och inte bara för sig själva.

Sen är det ju förstås spännande med valet i september. Kommer vi att få en ny regering eller kommer allt att bli som förut?

Så här såg det ut 2014. Hur blir det i år?

Ett nytt år brukar ju också innebära att man ger sig själv nyårslöften. Jag gav mig själv nyårslöftet 2015 att jag skulle spela piano eller orgel en timme varje dag och det har jag hållit i stort sett. I synnerhet sedan jag fick en ny flygel, som jag berättat om här. 

Jag försöker öva en timme varje dag på min flygel.

I år lovade jag mig själv att läsa – högt – ur en bok på franska några sidor varje dag. Jag ser nämligen fram emot ännu en resa till Limoux i södra Frankrike i vår. Men det löftet har redan brutits. Jag får ta mig själv i kragen.  Det går väl an att förstå och läsa franska, men att prata är betydligt svårare. 

Äldsta dottern Anna och jag på Le Commerce i Limoux 2017. Vi dricker den berömda äkta champagnen från Limoux à ca 20 kr glaset. Kent tog bilden.

Det är Karin på Åland som har hittat på teman för Veckans rubriker i januari 2018. Övriga rubrikbloggare kan man läsa om till höger i bloggen. 

Uppdatering:
Bloggblad påminde mig om den viktiga händelsen i mars när vi ska åka till Mjölby och showa. Så nu är den världshändelsen tillagd.

1291 Norrköpingskändis för två dagar

För precis en vecka sedan kom redaktören, för Personligt i Norrköpings Tidningar - Nina Broman - hem till Mogata för att göra en intervju med mig - den gamla damen som skulle fylla 80 år söndagen därpå. Nina var en jättetrevlig tjej som var lätt - alltför lätt nästan - att prata med. Jag förvånar mig storligen över att hon överhuvudtaget fick ihop till ett reportage av allt mitt osammanhängande prat. Jag hade ju inte precis skrivit manus innan...

Hon lyckades i alla få till en fin artikel som återfanns i tidningen lördagen den 18 augusti - en dag innan jag skulle fylla år. Tidningen kommer inte ut på söndagarna så den är aktuell i två dagar. Allting stämde också - bara det en prestation i dessa tider när ingen korrekturläser längre. Bilderna blev också alldeles utmärkta och jag var helt nöjd med de bilder som hon lagt in. Dem fick jag inte se i förväg dock.

Jag förekom på hela två sidor - tills på Kulturdelens förstasida och dels inuti tidningen. Men nu är det måndag igen och allt som stod i gårdagens tidning är glömt som vanligt. Jag vet ju det när jag jobbade som frilansjournalist. Men det var kul att vara kändis för två dagar - åtminstone i Norrköping med omnejd.

Jag vid datorn i mitt arbetsrum. (Bilderna går att klicka större.)

Vi tillbringade en lång stund i trädgården där Nina tog bilder. Hon har skickat mig några som jag lägger ut här. Kanske det kan vara kul för barnbarnen att se på när de blir stora och jag inte finns längre...

Jag vid flygeln. Foto: Nina Broman

Jag vid datorn i arbetsrummet. Några av mina egna tavlor på väggen.  foto: Nina Broman

Visst är hon duktig, Nina Broman, som skrev så bra och som tog alla bilderna i inlägget! Tack Nina!

1238 Fototriss Många

Den här veckan har Fototriss rubriken MÅNGA. Det finns ganska många saker att skriva om - egentligen oändligt många. Men jag gör det lätt för mig idag genom att gå hemma och fota på några ställen i huset. Och scanna en av bilderna. Övriga trissare hittar man på hemsidan.

Inlägget går i musikens tecken. Först ut är en sida av Chopins Polonäs i Ass-dur. Det var till den här sidan jag kom en gång i min ungdom när det tog det stopp. Nämligen där oktaverna i vänster hand börjar längst ner. ( I klippet i slutet på inlägget kan man se med vilken enorm virtuositet Stefan Lindgren avverkar dessa.)

Det är många noter på nedanstående sida. För en man, som oftast har några centimeter längre fingrar än jag, är det jobbigt att spela men inte omöjligt, som det är för mig. När jag tänjt ut mina fingrar så långt det går kan jag väl spela oktaverna, men efter två takter är jag helt utmattad. (Det är ytterligare sidor med bara oktaver i vänster hand.) De där extra små noterna i mitten får man spela hur fort man vill d.v.s. helst kolossalt mycket snabbare än övriga noter i stycket.

Notsida från Chopins Ass-dur polonäs. (Bilderna går att klicka större.)

Sen jag fick min flygel förra våren har jag försökt spela minst en timme om dagen. Med undantag av de gånger jag varit och hälsat på i Mälarhöjden har jag faktiskt hållit mitt nyårslöfte från 2015 - att spela så länge varje dag. 

Jag önskar bara att jag kommit på detta lite tidigare i stället för att nästan uteslutande ägna mig åt orgelspel de senaste 30 åren. Det är pianot som är mitt huvudinstrument och inte orgeln. Det är 88 tangenter att hålla reda på på flygeln och det är ganska många.

Just nu spelar jag ett par stycken av Händel, gubben i peruk på notstället.

Noterna som jag samlat på mig genom ett helt liv har också blivit många. Detta är inte alla som jag visar på bilden nedan. Bakom flygeln har jag en gammal orgelbänk 1,5 m lång där jag har alla aktuella noter liggande i högar. Några hyllor med körnoter finns i "barnkammaren" och här i mitt arbetsrum ytterligare några hyllor. I garderoben finns också en ouppackad stor kartong med min farfar skolkantorns gamla noter. Någon dag har jag tänkt att packa upp dem...

Jag tar bloggpaus tills på lördag eftersom jag ska upp till Stockholm och träffa barnbarnen och göra stan osäker i allmänhet.

BONUS

En fantastisk tolkning av Chopins polonäs i Ass-dur kan man lyssna till här. Det är Stefan Lindgren som spelar. Visste inte att det fanns sådana pianister i Sverige.

Dagens namn är Gottfrid

För mig är det namnet alltid förknippat med professor Gottfrid Boon, som jag spelade för under fyra år från det jag var tolv år tills dess jag var sexton. Varannan söndag under terminerna åkte jag ensam upp till Stockholm med ett persontåg, som stannade vid minst tio stationer under resan från Norrköping.

Min pappa, som var ekonomisk, tyckte att det var onödigt att betala sex kronor extra för snälltåg. Persontåget tog över tre timmar och när jag kom fram tog jag spårvagnen från Tegelbacken till Nybroplan. Professor Boon bodde i en magnifik våning på Artillerigatan och jag kom ihåg att jag var våldsamt imponerad av att han hade en teckning av Picasso i hallen.

I rummet där han undervisade mig fanns det två Bechsteinflyglar bredvid varandra. Väggarna var belamrade med fin konst - tavlor hängde överallt i flera rader ovanpå och bredvid varandra.

               

Bilden från nätet

Ofta hoppade han runt och slog mig lätt på axlarna för att jag skulle hålla ner dem och inte spänna mig när jag spelade. Han nynnade med och sjöng och pratade och gestikulerade hela tiden. Han lärde mig mycket, framför allt ett fint anslag, som jag haft enorm nytta av senare.

Som tolvåring spelade jag första satsen ur Haydns lilla pianokonsert i D-dur på en musikuppvisning i flickskolan med min musiklärare som ackompanjerande orkester på ett andra piano. Satsen spelade jag upp för honom när jag kom dit första gången, kom jag ihåg. Men den fick jag lägga undan, och sen var det små enkla stycken som han stack åt mig för att jag skulle börja om från grunden...

När jag spelat färdigt tog jag spårvagn till Nockeby, där min snälla faster alltid bjöd mig på parisare, det bästa jag visste. Senare på eftermiddagen tog jag så spårvagnen igen till Centralen och klev återigen på det långsamma persontåget hem. Pappa hämtade mig vid stationen med bilen på kvällen.

När jag googlade på Gottfrid Boon läste jag att han själv hade varit en mycket framgångsrik konsertpianist innan han ägnade sig helt åt undervisning och blev professor vid Musikaliska akademin. Jag upptäckte också att jag var i mycket gott sällskap. Både Hans Leygraf och Käbi Laretei och många andra berömdheter har varit hans elever. Själv var Boon elev till Arthur Schnabel, en på den tiden världsberömd konsertpianist.

Arthur Schnabel - bilden från nätet

Boon gav också ut en pianoskola som jag tyckte var förfärande tråkig och som jag som väl var hade sluppit att börja spela i.

När jag var sexton år tog andra intressen överhand och att öva skalor och sitta timmar vid pianor var det som jag var minst intresserad av. Så relationen med professor Boon tog slut av sig själv, kan man säga... Men den fina grund som Gottfrid Boon lade i mitt musicerande liv är jag honom evigt tacksam för.