1789 Piansospel

Jag har spelat piano sen jag var sju år. Min pappa satt bredvid mig det första året och övade en timme med mig. Det blev också den tid som jag ägnade åt övning varje dag tills jag var femton år. Jag blev ganska duktig med tiden och åkte några år upp från Norrköping till Stockholm och tog privatlektioner för den legendariska professorn Gottfrid Boon.

Sen blev det mer sporadisk övning efter att jag flyttat till Stockholm för att ta studenten på Enskilda Gymnasiet. Då var jag inackorderad hos gamla tanter under några år utan tillgång till ett instrument. Även om jag senare i mitt liv hade piano hemma blev det inte så mycket övat p.g.a. jobb och barn. När jag var i femtioårsåldern tog jag kantorsexamen och efter det var det övning på orgel som gällde, framför allt pedalövningar.

Men för fem år sen, efter att mitt gamla Schimmelpiano gett upp, köpte jag min första flygel. Mitt nyårslöfte det året var att öva en timme varje dag. Det löftet har jag hållit och sen ett halvår tillbaka har jag utökat till två timmar per dag.

Björn, som jag köpt flygeln av, från Musikverkstaden i Norrköping stämmer flygeln. (Bilderna går att klicka större.)

Jag är själv förvånad över hur mycket min pianoteknik förbättrats bara på den här tiden. Trots att mina gamla fingrar både är lite svullna och knutiga, klämmer jag snart mitt gamla uppvisningsstycke – Chopins Fantaisie-Impromptu. Men så har jag också övat på den varje dag i mer än två månader. Naturligtvis kommer jag aldrig att kunna spela den lika fort och bra som proffsen på Youtube, men tillräckligt bra för att det ska duga i familjekretsen.

När jag var ung behövde jag aldrig lära mig något utantill. Det satt där ändå när jag hade spelat ett stycke ett antal gånger. Precis som det gör hos mina yngsta barnbarn. Det hade sina för- och nackdelar. Fördelarna var att jag kunde ägna mig helt och hållet åt stycket och bara titta på tangenterna. Nackdelarna var förstås att – om jag kom av mig – jag inte visste var jag var.

Nu när jag är gammal, går utantillärningen inte automatiskt på samma sätt som när jag var liten, utan jag måste memorera noterna. Till skillnad mot när jag var ung läser jag numera dessa obehindrat - fick träna mycket att spela à vista på kantorskursen och även som kantor.

Men för att kunna spela ett stycke perfekt känner jag att jag måste jag kunna spela det utantill – jag kan intet sitta och ha ögonen på noterna samtidigt som jag ska spela ett stycke helt rätt.  Så det blir några takter i taget tills det sitter.

Ju bättre jag känner att det går, ju roligare blir det att öva. Det är en underbar känsla att det går att träna upp en färdighet vid åttiofyra års ålder om man är tillräckligt envis.

Första gången övningarna gavs ut var för drygt 100 år sen. Sen dess har de omarbetats något men är huvudsakligen desamma.

Ett häfte som jag har haft mycket nytta av är C.L. Hanons fingerövningar som gavs ut för över hundra år sen. Han riktar bl.a. in sig på övningar av handens svagaste finger – den fjärde eller ringfingret. Alla övningar är i C-dur men jag spelar en övning i alla tonarter varje dag. Intressant att läsa om denne pianopedagog som dog år 1900. (Jag läser på Wikipedia att det finns de som anser hans övningar tvivelaktiga, men för mig har de bara inneburit en förbättring.)

Det har gett som resultat att jag nu kan spela löpningar med vänster hand på ett helt annat sätt än tidigare. Fjärde fingret på höger hand har jag aldrig haft samma problem med. (Det här häftet köpte jag hos Gottfrid Johansson MusikAB på planet vid Hötorgets tunnelbana.)

Jag får öva några veckor till innan jag vågar lägga ut något på bloggen. Tills dess får jag njuta av det lilla e-moll preludiet av Bach som mitt elvaåriga barnbarn Caspar spelar.

Dagens namn är Gottfrid

För mig är det namnet alltid förknippat med professor Gottfrid Boon, som jag spelade för under fyra år från det jag var tolv år tills dess jag var sexton. Varannan söndag under terminerna åkte jag ensam upp till Stockholm med ett persontåg, som stannade vid minst tio stationer under resan från Norrköping.

Min pappa, som var ekonomisk, tyckte att det var onödigt att betala sex kronor extra för snälltåg. Persontåget tog över tre timmar och när jag kom fram tog jag spårvagnen från Tegelbacken till Nybroplan. Professor Boon bodde i en magnifik våning på Artillerigatan och jag kom ihåg att jag var våldsamt imponerad av att han hade en teckning av Picasso i hallen.

I rummet där han undervisade mig fanns det två Bechsteinflyglar bredvid varandra. Väggarna var belamrade med fin konst - tavlor hängde överallt i flera rader ovanpå och bredvid varandra.

               

Bilden från nätet

Ofta hoppade han runt och slog mig lätt på axlarna för att jag skulle hålla ner dem och inte spänna mig när jag spelade. Han nynnade med och sjöng och pratade och gestikulerade hela tiden. Han lärde mig mycket, framför allt ett fint anslag, som jag haft enorm nytta av senare.

Som tolvåring spelade jag första satsen ur Haydns lilla pianokonsert i D-dur på en musikuppvisning i flickskolan med min musiklärare som ackompanjerande orkester på ett andra piano. Satsen spelade jag upp för honom när jag kom dit första gången, kom jag ihåg. Men den fick jag lägga undan, och sen var det små enkla stycken som han stack åt mig för att jag skulle börja om från grunden...

När jag spelat färdigt tog jag spårvagn till Nockeby, där min snälla faster alltid bjöd mig på parisare, det bästa jag visste. Senare på eftermiddagen tog jag så spårvagnen igen till Centralen och klev återigen på det långsamma persontåget hem. Pappa hämtade mig vid stationen med bilen på kvällen.

När jag googlade på Gottfrid Boon läste jag att han själv hade varit en mycket framgångsrik konsertpianist innan han ägnade sig helt åt undervisning och blev professor vid Musikaliska akademin. Jag upptäckte också att jag var i mycket gott sällskap. Både Hans Leygraf och Käbi Laretei och många andra berömdheter har varit hans elever. Själv var Boon elev till Arthur Schnabel, en på den tiden världsberömd konsertpianist.

Arthur Schnabel - bilden från nätet

Boon gav också ut en pianoskola som jag tyckte var förfärande tråkig och som jag som väl var hade sluppit att börja spela i.

När jag var sexton år tog andra intressen överhand och att öva skalor och sitta timmar vid pianor var det som jag var minst intresserad av. Så relationen med professor Boon tog slut av sig själv, kan man säga... Men den fina grund som Gottfrid Boon lade i mitt musicerande liv är jag honom evigt tacksam för.