Casimir, Lissan och Caspar på väg upp på den högsta rauken. (Bilderna går att klicka större.)
Minnet är kort i den här åldern och jag kom inte ihåg hur högt det var och hur rädd jag var för fyra år sen när de små barnbarnspojkarna skuttade upp och ner för raukarna. HUR kunde jag glömma det? Casimir var då fyra år som Clarissa är idag och Caspar var bara två år. Här har jag skrivit om det.
Casimir beundrar utsikten från toppen på högsta rauken.
Jag kom bara ihåg att det var en enastående naturupplevelse och unnade verkligen Kent att också få se detta. Raukarna var ännu högre och hemskare än jag kommer ihåg och när lilla Lissan skulle klättra upp till toppen på den högsta rauken var jag tvungen att gå därifrån. Det ilar fortfarande i benen när jag ser på bilderna.
Förhoppningsvis var raukarna längst bort i bilden inte fullt så höga och branta som de tidigare. Kent beger sig själv på en upptäcktsfärd med kameran i handen.
Efter en stund tröttnade Mirren på min jämmer och tog med sig alla barnen ett stycke bort där raukarna förhoppningsvis inte var så höga och branta. Efter att de hoppat och skuttat färdigt där återvände de för att bada och äta mellanmål. En sten föll från mitt bröst när alla barn och vuxna hade satt sig i bilen för att åka hem.
Det är ganska djupt ner till vattnet men nu är åtminstone föräldrarna med.
Det var på toppen till den vänstra rauken som Casimir stod och dit alla barnen klättrade upp.
Lite kallt i vattnet trots den soliga dagen.
På vägen hem åkte vi förbi stället där folk har roat sig med att bygga torn av stenar. Det blev nästa dags utflyktsmål sedan jag förvissat mig om att det inte var särskilt brant ner till vattnet.
Uppdatering: Det här kortet tog Mirren när jag valde att gå bort för att jag inte vågade stanna kvar. Kanske inte så underligt att jag var rädd...
