Inlägg nr 600 - Muminutställning på Arbetets Museum i Norrköping.

Mumintrollet, Snorkfröken, Snusmumriken och Sniff på språng. (Bilderna går att klicka större.)

Gårdagen tillbringades tillsammans med Mirren och de tre yngsta barnbarnen på Arbetets Museum, där det just pågår en Muminutställning. Utställningen är byggd på de tre böckerna av Tove Jansson, Vem ska trösta Knyttet, Hur gick det sen och Den farliga resan.

På väg till Muminutställningen. Arbetets Museum i bakgrunden.

Det är en mycket ambitiös utställning med fantastiskt vackra kulisser av uppförstorade bilder ur böckerna, verkar handmålade t.o.m. Men man ska nog ha läst sina Muminböcker för att ha full behållning av utställningen.

Dronten lägger nät.

Farliga hattifnattar.

Muminmamman med väskan.

Innan hon skrev Muminböckerna jobbade Tove Jansson också som illustratör och politisk satirtecknare.

En litet papper kunde barnen ta med där man skulle hitta fyra olika saker som exponerades i en liten ljussatt tunna. Varje gång man hittade en sak fick man en stämpel på papperet. Besvikelsen var stor över att det bara var fyra olika saker som man kunde hitta, på papperet fanns nämligen 10-11 olika saker ditritat. Varför kunde man inte kostat på sig att ha med alla?

Figurer att dra fram och tillbaka - förälder eller medföljande vuxen behövs för att förklara...

Därmed sagt att utställningen inte precis är anpassad för barn – det fanns nästan ingenting de kunde sysselsätta sig med när de fyra sakerna på papperet hade hittats. En sagohörna med kuddar och muminböcker hade varit enkelt att fixa eller något krypin med långsam sagoläsning samtidigt som man visade bilder ur böckerna på någon skärm. Barn är inte intresserade av att bara titta…

En stämpel till...

Nu fanns det en visserligen en grotta, som barnen kunde krypa in i och där någon med monoton röst läste högt.  Eftersom ingenting hände mer att det ”brann” en liten eld därinne var de inte särskilt intresserade.

Den lilla grottan med "elden". Caspar stämplar sitt papper i hörnet.

Mymlan och Muminmamman /(?) och Lilla My beundrar den vackra rosen.

I en ateljé på en annan våning kunde barnen rita och klippa Muminfigurer, men den var endast öppen lördagar och söndagar. Förhoppningsvis utökar man öppningstiden där i sommar när man väntar sig många turistbesök.  

Något som är klart positivt är att Museibesöket är gratis. Arbetets Museum berömmer sig av att aldrig någonsin ha tagit ut någon entréavgift. Men medhavd matsäck får man äta utanför muséet. I det trevliga caféet är det inte tillåtet.

Spännande tycker Casimir att det kommer riktig "rök" (vattenånga) ur loket.

Caspar leker i caféets lilla tågrum.

Där fanns i alla fall ett tåg med ”rök” som man kunde klättra upp och köra i och ett litet krypin med en tågbana och diverse leksaker.  Där tillbringade barnen längre tid än uppe på utställningen medan Mirren, Clarissa och jag drack te och åt bakelser. Clarissa bara bakelse…

Strax ska Mirren och barnen åka tillbaka till Mälarhöjden. Clarissa har just lärt sig peka...

Min livmoder och jag 1.

Jag har alltid haft ett gott förhållande till min livmoder – den har aldrig bråkat med mig och den har snällt ställt upp och låtit fyra barn växa därinne, av vilka tre lever idag. Jag har aldrig tänkt på att jag överhuvudtaget hade en livmoder sen jag födde mina barn, förrän en dag i februari när jag upptäckte en liten lätt brunaktig flytning på trosskyddet.

Även nästa dag fanns samma tecken när det inte slutat efter fjorton dagar ringde jag till vår vårdcentral och fick en tid ganska omedelbart hos gynekologen, som var ganska ny där. Vi har inte haft någon utbildad gynekolog på vår vårdcentral tidigare. Jag trodde de missfärgade flytningarna hade något samband med torra slemhinnor så jag var inte det minsta ängslig.

Läkaren, en vänlig och mycket proffsig ryska, tog ett vanligt cytologprov, som visade sig vara helt normalt. Men hon remitterade mig för säkerhets skull till gynekologavdelningen i Norrköping. Där fick jag träffa en annan duktig rysk gynekolog, som talade utmärkt svenska trots att hon bara varit några år i Sverige.

Efter att hon undersökt mig bestämde hon att jag skulle få en operation med narkos, alltså en skrapning av livmodern. Hon hade hittat något som inte stämde i ultraljudsundersökningen tyckte hon.

Jag opererades någon vecka därpå och fick lämna sjukhuset efter några timmar. Allting såg bra ut, hade man sagt vid uppvaket och jag åkte hem och tänkte inte mer på det.

En dryg vecka senare ringde en sköterska klockan halv sex på kvällen och ville att jag skulle komma in till gynekologen i Norrköping dagen därpå för samtal med en läkare. Golvet sjönk under mina fötter, det kändes precis som en hand hade kramat mitt hjärta och jag förstod omedelbart att någonting var på tok.

Trots att Mirren försökte muntra upp mig med att det kanske var något återbud och att det bara var ett formellt samtal, var jag helt säker på att jag skulle få ett cancerbesked.

MM och jag åkte således in dagen därpå till sjukhuset, jag med min almanacka i handen. Så när doktorn talade om att jag hade en begynnande livmodercancer sa jag att jag inte var särskilt överraskad. Han berättade att det var en god prognos och att cancern förmodligen inte hade spritt sig eftersom alla prov tidigare hade varit normala.

Nu väntar jag på att bli röntgad för att se om cancern spritt sig eller ej. Inom tre till fyra veckor ska jag opereras i Linköping och ta bort både livmoder och äggstockar. Förhoppningsvis kommer jag att bli helt botad genom denna operation om inte komplikationer tillstöter. För den som funderar på – liksom jag - vad livmodercancer innebär finns det en mycket informativ artikel att läsa här. Fyra av fem kvinnor blir botade enligt statistiken – jag får hoppas att jag kommer att finnas med bland de fyra…

Illustrationen kan man hitta på sista länken till nätet.

Illustration: Roland Klang
1: äggledare, 2: äggstock, 3: livmoderkropp, 4: livmoderhåla, 5: livmoderhals, 6: slida.
Livmoderkroppen täcks av starka väggar, uppbyggda av muskulatur. På de inre väggarna kan cancer uppstå.

Jag kommer inte att trötta mina bloggvänner med detaljer, men jag tänker uppdatera inlägget om livmodercancern då och då, mest för att det känns bra för mig själv och att det kanske kan vara till hjälp eller tröst för andra bloggare med samma sjukdom. Förmodligen är mitt inlägg ett sätt att bearbeta den information jag fått eftersom jag ännu riktigt har förstått att jag drabbats av cancer. Jag kommer att ha samma rubrik på inläggen som behandlar detta ämne, bara ändra siffrorna i rubriken. Därför är det lätt att låta bli att läsa inlägget om man tycker det är obehagligt.

Jag känner att jag bland annat behöver prata och diskutera med andra som har samma problem. Jag har förgäves sökt efter en blogg där någon berättar om sin livmodercancer men inte hittat någon tyvärr. Kanske jag hittar någon ”syster” på det här sättet.  Min profil stämmer för övrigt in exakt på den grupp av kvinnor som får livmodercancer. Jag är över 70, överviktig, menstruationen slutade sent och jag har ätit östrogentabletter sedan den upphörde. Om någon vill mejla mig direkt är adressen är ikanta@telia.com. Annars är kommentarer välkomna som vanligt.

Andra läsvärda artiklar i samma ämne finns här och här.

Oväntat besök

Helt oplanerat fick vi besök av svärsonen Jörgen, barnbarnet Johan, svärdottern Mari och sonen Kalle på söndagseftermiddagen. Johan var nämligen på ett tennisläger vid Himmelstalund med sin pappa Jörgen som medföljande funktionär. Himmelstalund är ett stort grönområde i Norrköping i närheten av Motala Ström.

När de hade en paus i tennistränandet passade Jörgen på att ta bilen hit till Mogata. Det blev en glad överraskning – helt oväntat. Visserligen var det inte så längesen vi sågs, senast på Johans konfirmation, men tiden går fort.

Johan och Jörgen mumsar prinsesstårta. (MM tog alla bilderna i inlägget. De går att klicka större.)

Mari hade ringt på förmiddagen och sagt att hon och Kalle skulle ta en tur på nya motorcykeln till Mogata. När Kalle skrev på Facebook att han inhandlat en MC trodde jag först att han skämtade. Men det visade sig vara sant – femtioårskris, trodde Mari. Han fyller visserligen inte femtio år förrän 2014 men i alla fall…

Kalle i lyssnarpose.

Min underbara svärdotter Mari tillika Kents favoritmodell.

Som väl var hade jag liten prinsesstårta i frysen och dito hemgjorda muffins att bjuda på till kaffet. Efter att ha beundrat motorcykeln gav sig Jörgen och Johan iväg. Mari och Kalle stannade ännu en liten stund innan de äntrade nyförvärvet och susade iväg hem.

Mari väntar på skjuts

Hej då!

Söndagskvällen avslutades med att vi besökte Börrums gamla vackra kyrka där Eva predikade och min gamla kör, Sankt Annakören sjöng vackert. Trevlig stund vid kaffebordet framme i koret efter gudstjänsten.

Mer Tyra Lundgren.

Kan inte avhålla mig från att visa några fler bilder från den intressanta utställningen på Norrköpings konstmuseum om Tyra Lundgren. Här kommer några till:

En urna med lock som hon skapade när hon arbetade i Sèvres porslinsfabrik. (Bilderna går att klicka större.)

En eller två pippifåglar - det är frågan. Relief i keramik.

Tyra Lundgrens favoritfåglar - duvor.

Måste köpa boken om henne (tillfälligt slut tyvärr) för att läsa om vad denna kvinna plockar ner från trädet. Fikon kanske? Uppdatering: Se kommentaren nedan från Marika Bogren!

Fler vackra glasvaser. Skisser av vaser i bakgrunden.

Påminner lite om de franska kubisterna...

Stilleben med citroner och apelsiner. Hon rökte tydligen...

Hon designade även textilier.

Ännu en av de få målningarna förutom alla självporträtten på utställningen.

Underbara fiskar! Hon experimenterade mycket med olika glasyrer, vilket var särskilt tydligt i fågelgalleriet.

Porträtt av goda vännen Estrid Ericson, skapare av Svenskt Tenn.

Reijmyreglas.

Avslutar min bildkavalkad med dess fina små lerfigurer.

Tyra Lundgren

Fåglar i keramik av Tyra Lundgren. (Bilderna går att klicka större.)

Två små buttiga blå glasfåglar har jag haft i många år utan att veta om att det är konstnären Tyra Lundgren som formgivit dem från början. Hon skapade prototypen till dessa när hon var knuten till Reijmyre glasbruk här i närheten av Norrköping.

Det var en fantastisk konstnär och kvinna som jag lärde känna på utställningen, som visades på Norrköpings konstmuseum för en tid sedan. Någon plats i konstvetenskapskursen som jag läste på universitetet hade hon inte, kanske beroende på att hon förutom sitt måleri mest ägnade sig åt konsthantverk som sedan omsattes i massproduktion. Konsthantverk ansågs inte lika ”fint” som bildkonst tidigare, men har fått en renässans i våra dagar då människor börjar värdesätta hantverksskickligheten igen. Ett exempel på detta är Nationalmuseums kommande utställning Slow Art.

Den här reliefen omvandlades till en väv av Märta Måås-Fjetterström, god vän till Tyra Lundgren.

Tyra Lundgren var oerhört produktiv och arbetade i olika tekniker och material, keramik, glas, textil, skulptur, måleri och grafik. Hennes måleri omfattar mest självporträtt – hon målade över 70 stycken och inte en enda målning är lik den andra. Här excellerar hon i olika kreationer, ibland är hon feminint kokett i hatt med flor, ibland buttert maskulin i frack eller turban. Måleriet visade hon inte för allmänheten förrän i slutet av sitt liv.

Porträttet som visas på utställningsaffischen.

Ett mer kvinnligt porträtt...

Jag hade svårt att se om det var en man eller kvinna när jag såg det första porträttet av henne som också var det som visades på utställningsaffischen. Hon gjorde sig heller inte vackrare än hon var, snarare att hon förgrovade sina drag för att – kanske – göra sig mer maskulin. Kvinnliga konstnärer har ju som bekant alltid haft svårt att slå igenom på allvar i konstvärlden.

Inte på något av de över 70  porträtten ler Tyra Lundgren.

Tyra Lundgren i Rom eller Paris, hon bodde långa tider i båda städerna. Gissar på Rom...

Hon tillbringade största delen av sitt verksamma liv utomlands och var knuten till kända glasbruk och porslinsfabriker som Venini i Italien, Arabia i Finland, Reijmyre, Kosta, Gustavsberg och Rörstrand i Sverige och Sèvres i Frankrike.  I Norrköping visades mycket av hennes glasalster och skisser från just Reijmyre glasbruk, där hon samarbetade med de italienska glasblåsarbröderna Marcolin sommaren 1960.  

Den största konsthallen var helt ägnad åt hennes underbara fåglar i lera, både som statyetter och reliefer, skisser och målningar. Härinne hängde också en keramisk monumentalrelief över berömda kvinnor i Sverige Märkeskvinnor som hon skapade 1947

Ellen Key är hon som står med handen på huvudet och Selma Lagerlöf sitter i mitten. Heliga Birgitta känner jag också igen - men vem är de andra? Den sittande flicka i mitten är en släkting till Tyra Lundgren och var med på visningen på konstmuséet!

I en film där hon intervjuas av Ingrid Schrewelius 1978 berättar Tyra Lundgren själv hur hon utifrån de abstrakta formerna cirkeln, ovalen och triangeln så småningom skapade sina berömda fåglar i stengods och glas.   

En av hennes många fågelreliefer.

Min absoluta favoritfågel!

Utställningen går vidare till Gotland och därefter till Gustavsbergs porslinsfabrik. Här och här kan man läsa mer om denna mycket intressanta konstnär.  Mycket av hennes alster och målningar finns att se på Gotlands konstmuseum – efter världskrigets slut 1949 köpte hon en gård i Fide på Sudret där hon byggde ett duvslag och installerade elektriska brännugnar.  Är man intresserad av att veta ännu mer om Tyra Lundgren kan man läsa biografin om henne som skrivits av intendenten vid Nationalmuseum, Marika Bogren.

Söderköpings Valborgskör i en engelsk madrigal

Så här fint lät det om Valborgskören när det begav sig.

Valborgsmässoafton i Mogata

Stegeborgs IF, en idrottsförening med historia som Barbro berättade om i sitt vårtal, anordnar varje år valborgsmässofirande på Häggvallen i Mogata. Min prästostbror hade upplyst mig om att han skulle vara där och sjunga in våren tillsammans med Söderköpings manskör, som likt fågel Fenix uppstår en gång om året och sedan går upp i rök efter att valborgsmässobålet brunnit ner.

Vitsipporna var fortfarande vakna när vi kom till Häggvallen vid sjutiden. (Bilderna går att klicka större.)

Eftersom manskören skulle sjunga i Söderköping halv nio började evenemanget redan klockan sju var det sagt. Men eftersom varken folk eller arrangörer tydligen inte hade riktigt klart för sig i alla fall när det hela skulle börja blev det ingen körsång förrän halv åtta.

Lite tunnsått med valborgsmässofirare så tidigt.

Lotteriförsäljningen gick som vanligt galant

Den hopplockade manskören, som bestod av ett knippe musikaliska söderköpingsherrar med musiker- eller körbakgrund sjöng alldeles utmärkt de gamla vårsångerna utan att sjunka en enda ton. Alla såg dessutom väldigt glada ut – kanske berodde det på den söta och duktiga Lotta som dirigerade…

Söderköpings manskör i full aktion - lillebror precis till höger Lottas händer.

När vi var på väg hem efter körsången – bålet skulle inte tändas förrän tre kvart senare och MM längtade hem – träffade vi på före detta kommunalrådet i Söderköping och vännen Barbro som skulle hålla vårtalet. Bara att gå tillbaka igen förstås. Det var då vi bl.a. fick höra Stegeborgs Idrottsförening historia. Som avslutning hurrade vi taktfast för våren.

Barbro ska strax hålla vårtalet.

Tändningen av bålet förlöpte lyckligt med hjälp av lite fotogen och det dröjde inte många minuter förrän vårbrasan var övertänd. Fortfarande var det ganska ljust och vi hade ingen lust att stanna ytterligare en timme för att titta på fyrverkerierna. Dem såg vi alldeles utmärkt hemma från vårt köksfönster.

En av eldsjälarna (!) i Stegeborgs IF tänder brasan med en cigarrettändare.

Brasan värmer gott...