Valborgsmässoafton i Mogata

Stegeborgs IF, en idrottsförening med historia som Barbro berättade om i sitt vårtal, anordnar varje år valborgsmässofirande på Häggvallen i Mogata. Min prästostbror hade upplyst mig om att han skulle vara där och sjunga in våren tillsammans med Söderköpings manskör, som likt fågel Fenix uppstår en gång om året och sedan går upp i rök efter att valborgsmässobålet brunnit ner.

Vitsipporna var fortfarande vakna när vi kom till Häggvallen vid sjutiden. (Bilderna går att klicka större.)

Eftersom manskören skulle sjunga i Söderköping halv nio började evenemanget redan klockan sju var det sagt. Men eftersom varken folk eller arrangörer tydligen inte hade riktigt klart för sig i alla fall när det hela skulle börja blev det ingen körsång förrän halv åtta.

Lite tunnsått med valborgsmässofirare så tidigt.

Lotteriförsäljningen gick som vanligt galant

Den hopplockade manskören, som bestod av ett knippe musikaliska söderköpingsherrar med musiker- eller körbakgrund sjöng alldeles utmärkt de gamla vårsångerna utan att sjunka en enda ton. Alla såg dessutom väldigt glada ut – kanske berodde det på den söta och duktiga Lotta som dirigerade…

Söderköpings manskör i full aktion - lillebror precis till höger Lottas händer.

När vi var på väg hem efter körsången – bålet skulle inte tändas förrän tre kvart senare och MM längtade hem – träffade vi på före detta kommunalrådet i Söderköping och vännen Barbro som skulle hålla vårtalet. Bara att gå tillbaka igen förstås. Det var då vi bl.a. fick höra Stegeborgs Idrottsförening historia. Som avslutning hurrade vi taktfast för våren.

Barbro ska strax hålla vårtalet.

Tändningen av bålet förlöpte lyckligt med hjälp av lite fotogen och det dröjde inte många minuter förrän vårbrasan var övertänd. Fortfarande var det ganska ljust och vi hade ingen lust att stanna ytterligare en timme för att titta på fyrverkerierna. Dem såg vi alldeles utmärkt hemma från vårt köksfönster.

En av eldsjälarna (!) i Stegeborgs IF tänder brasan med en cigarrettändare.

Brasan värmer gott...

Fredagstema – Show and Tell – Valborgsmässoafton

Först vill jag hälsa de nya fredagsbloggarna Curieux och Minerva hjärtligt välkomna. Båda har redan skrivit intressanta och läsvärda inlägg.

Här är övriga fredagsbloggare: (Om jag har hoppat över någon, skriv och tala om det i så fall så ska jag genast länka in dig).

Västmanländskan, Nilla, Simone, Desiree, Annika, Anne, Petra, Millan, Anki, Cecilia, Leopardia, Strandmamman, Jemaya, MiaD, Lena, Erica, Marie, Saltistjejen, Lia, Marina, Jennie, Anna, Maisoui, Ingabritt, Emma, Kristallena, Christel, Moster Mjölgumpa, Musikanta, Norrsken och Stjärnfall, Taina, Sparkling, Marskatten, Sara, Lisa, Bollebygdsbo, Birgitta, iamannika, Petchie

Denna Valborgsmässoafton tillbringade jag och MM inte som vanligt i Brunnsparken i Söderköping utan i stället på Hembygdsberget i Ringarum.

Jag hade bl.a. tränat vårsånger med kyrkokören de senaste körövningarna och kören sjöng dessa sånger alldeles utmärkt. Dock skulle inte jag, utan min goda vän och kantorskollega, som är född, uppvuxen och bosatt i Ringarum och medlem i Hembygdsföreningen leda kören denna Valborgsmässoafton.

Utsikt från Hembygdsberget i Ringarum

Torpstugor på Hembygdsberget

Mina medlemmar i kyrkokören blev lite förvånade när jag sa att jag gärna ville vara med och sjunga jag också – men tyckte det var bra eftersom det alltid är bättre ju fler det är som sjunger...

Det var verkligen jätteroligt att för en gångs skull vara med och sjunga de gamla traditionella vårsångerna i stället för att bara stå och se på. För det mesta är det ju manskörer som sjunger sångerna till våren. Vi sjöng Längtan till landet (=Vintern ra…som Minerva berättar om varför den heter så), Glad såsom fågeln, Sköna Maj välkommen och ett par till.

Kören repeterar vårsångerna framför caféstugan

Vi blev också bjudna på kaffe med hembakade bullar och kakor av Hembygdsföreningen. Det var en härlig upplevelse att stå och sjunga vid den gamla torparstugan, med utsikt över dalen och med det flammande bålet lite längre ner på berget. En av de förra cheferna på det dåtida Invandrarverket – han är numera bosatt i Ringarum – höll ett spirituellt och engagerande vårtal – och sen sjöng vi igen.

Nu har brasan tänts och vi har börjat sjunga på allvar

Brasan har tänts och brinner ner på en kvart...

Jag hade klätt mig ungefär som jag brukar vintertid, vilket var tur, då det inte var mer än fem grader varmt. Mirrfamiljen, som var och hälsade på över Valborg och första maj, fick inte följa med. Lillmirren hade fått vattenkoppor tidigare i veckan och även om han inte längre var smittsam tyckte Mirren att det var bäst att han var hemma i lugn och ro.

Prickig Lillmirr med prickig nygammal hund

Valborgsmässoafton i Söderköping

Valborgsmässofirandet i Söderköping inleds traditionsenligt med Ramunderblecket, som spelar vårsånger varvat med gamla slagdängor från 20-talet. Så även detta år trots att det vackra och varma vårvädret tidigare i veckan hade förvandlats till kyligt väder med duggregn.

Några tappra äldre damer och herrar iklädda vinterjackor och yllemössor hade slagit sig ner i Brunnsparken på första parkett, som utgjordes av några trädgårdssoffor mitt i gräset. Även vi fick plats där i år eftersom det var ganska blött på bänkarna.

Blåsorkestern i sina fina uniformer var som vanligt i högform och avslutade vårkonserten med sången ”Glad såsom fågeln i morgonstunden”. Den slutar ju som bekant med ”I den härliga vår… uti vårsoooooolens glans”. Den kändes bra trots trots att vi inte såg röken av denna sol. Sen gav vi upp och återvände hem till den goa stugvärmen och firade Valborg alldeles för oss själva. Jag med ett glas Strega från Sorrento.

Ramunderblecket spelar i Brunnsparken

Jag tror kommer inte ihåg att jag någonsin upplevt en varm och skön Valborgsmässoafton. När jag var liten åkte familjen alltid ut till Kolmårdssanatoriet utanför Norrköping, där Kontoristföreningens manskör höll vårkonsert.

Min pappa sjöng med i den kören. Jag var alltid fascinerad av de många farbröderna, i synnerhet när de sjöng ”Stampa takten pojkar, stampa takten pojkar, så ska dansen gå” ur Bondbröllop av August Söderman, för full hals och alldeles röda i ansiktet. Alla stampade också i golvet det värsta de kunde. Sången hörde till repertoaren varje Valborgsmässoafton och jag väntade ivrigt på den.

Jag brukade ha vita trekvartsstrumpor dagen till ära och ny tunn vårdräkt med blus under. Jumpers på den tiden fanns bara tjocka hemstickade så de fick ju inte plats under. Jag kommer ihåg att mina knän alltid var blåfrusna och att jag frös förskräckligt.

Det var en stor lättnad när man tände brasan så att det blev lite varmare. Sen avslutades allt med ett fyrverkeri som var så vackert och spännande. Det kommer jag ihåg, trots att det väl bara var en liten svag reflex av dagens storvulna fyrverkeriuppvisningar.