Från Rhododendrondalen till Industrilandskapet.

Industrilandskapet skymtar bakom lövverket. (Bilderna går att klicka större.)

Från Rhododendrondalen följde vi stigen längs med Strömmen som så småningom tar slut i hjärtat av Industrilandskapet. Detta som är unikt för Sverige där man har restaurerat de gamla textil- och pappersmassefabrikerna och även byggt nytt och gjort området tillgängligt för allmänheten. När jag var liten var det en sluten enklav som bara arbetarna och tjänstemännen vid fabrikerna hade tillgång till. På 60-talet, när det stora rivningsraseriet grasserade i Sverige, var det till och med tal om att riva alla fabrikerna.

Fängelset där många av Sveriges svåraste förbrytare förvaras ligger vackert med utsikt över Strömmen.

Drags fabriker till vänster i bild. Numera säte för Campus Norrköping

 

Utsikt åt andra hållet ner mot stan.

Moa Martinsson tittar ut på sitt torg. Arbisteatern i bakgrunden.

Som väl är gick förslaget inte igenom och numera har man byggt om fabrikerna både till bostäder och till universitetslokaler. Campus Norrköping, filial till Linköpings universitet, disponerar några av de äldsta fabriksbyggnaderna och i Strykjärnet, f.d. yllefabrik, är Arbetets Museum inrymt.

Jag ville gärna gå över den nya Campusbron, som dagligen kommenterats på  Norrköpings Tdiningars insändarsida sedan någon månad tillbaka av mestadels ilskna Norrköpingsbor. Dels för att den påstås förstöra utsikten över Industrilandskapet, dels för att den blev dubbelt så dyr som beräknat. Häromdagen kom för ovanlighetens skull en positiv insändare som hävdade att det var fantastiskt att gå på bron mitt över Strömmen och se och höra det strömmande vattnet forsa under fötterna.

Nya Campusbron

Kanske inte den vackraste bro man sett...

Jag gillar i alla fall den här bron, den vidgar bokstavligen vyerna.

Jag kan hålla med både de som gnäller och den sistnämnde. Står man på stranden på andra sidan bron skymmer den definitivt utsikten över Bergsbron. Står man där skymmer den också utsikten över de gamla fabrikerna. Men står man mitt på den lilla Campusbron har man en vidunderlig utsikt åt bägge håll!

Utsikt åt Dragshållet från Campusbron

Samma bild ur en annan vinkel.

Utsikt från bron mot Bergsbron.

Själva bron i sig är inte vacker tycker jag, men skulle man gjort den vackrare hade den säkert blivit ännu dyrare…

MM framför en riktig fabriksskorsten i de gamla fabrikskvarteren.

Den skorsten som syns till vänster om Arbetets Museum är en skulptur (!) som står mitt i vattnet.

Här kan man gå längs med fabriken och bara förundras över de brusande vattenmassorna.

Vi fortsatte promenaden med att gå upp till Dragsgatan förbi Arbisteatern,  fängelset och den judiska begravningsplatsen. På Arbisteatern började Brita Hertzberg sin karriär som sångerska – hon och maken Einar Beyron blev sedermera en mycket god vän till mina föräldrar. Brita var född och uppvuxen i Norrköping och hälsade ofta på släkten där.

Mimi, det var min mamma, fast hon hette egentligen Mimmi. Men Einar tyckte väl att hon skulle heta som Mimi i Bohème...

Jag brukade ackompanjera Einar Beyron när han och Brita var hemma på fest hos föräldrarna. Han sjöng gärna gamla operettmelodier – företrädesvis ur Glada Änkan - när han hade fått några glas vin. Brita däremot var mycket sparsam med sina framträdanden efter att hon slutat sin karriär som operasångerska 1955.

Enligt Judereglementet från 1782 var Norrköping tillsammans med Stockholm och Göteborg en av de tre städer där judar gavs rätt att bedriva handel och bosätta sig, läser jag i Wikipedia. Tänker på det när jag passerar den judiska begravningsplatsen vid Folkparken på väg till parkeringen. Här ligger t.ex. representanter för textilfamiljerna Wahren begravda. John Philipson, bankir, konsul, ordförande i stadsfullmäktige och riksdagsledamot, donerade 1895 pengar som gjorde det möjligt att anlägga Folkparken, som sedan dess betytt oerhört mycket för Norrköpingsborna. Han har också sin gravsten här bredvid Wahrens.

Judiska begravningsplatsen i Norrköping. Wahrens och Philipsons familjegravar längst till vänster.

Innan vi kommer fram till parkeringen måste jag ta ett foto på den lilla djurkyrkogården. Som alltid så här års är den smyckad med blommor.

Djurkyrkogården i  Folkparken i Norrköping.

Rhododendrondalen

Rhododendrondalen i maj. (Bilderna går att klicka större.)

Förra året kom vi försent – nästan alla rhododendronbuskarna i Rhododendrondalen vid Motala Ström i Norrköping var överblommade. Så igår åkte vi iväg till Norrköping efter att ha läst i tidningen att dalen stod i sin fulla prakt.

Vi parkerade bilen vid Himmelstalunds kapell invid Folkparken och gick sedan nedför slänten till den vackra promenadstigen vid Åbackarna längs med Motala Ström. Det hade regnat på förmiddagen, men nu efter lunch sken solen igen från en molnfri himmel. Utmärkt bakgrund till de vackra scenerierna längs med Strömmen.

På sina ställen får man nästan känslan av ett mangroveträsk.

Vi blev inte besvikna detta år. Ett överflöd av blommande rhododendronbuskar mötte oss när vi hade gått över den gamla Femöresbron och kommit fram till dalen. När jag var liten satt det en tant i den lilla stugan vid början av bron och man fick stoppa i en femöring i en bössa för att gå över bron. Jag gick i Kindergarten i Kneippen – angränsande villaområde - och vi gick på utflykt ibland till Folkparken. (Om man klickar på Kneippen . En kurortsidyll får man upp en intressant artikel från NT med gamla fotografier, PDF-fil så den går inte att lägga ut här.) Sedan ungefär 65 år tillbaka är det dock gratis att gå över bron.

Femöresbron över Motala Ström

Kneippens villasamhälle i bakgrunden.

MM är som vanligt propert klädd - visserligen utan slips idag -  medan jag inviger min nya jeansjacka, som  dock blev alldeles för varm för denna strålande försommardag.

Hela vägen utmed Strömmen går en promenadstig fastän den inte syns p.g.a. all grönskan.

När vi kom fram till Rhododendrondalen möttes vi av en överdådig syn av färgsprakande rhododendronbuskar .  Det var förvånansvärt få personer som var ute och promenerade denna underbara försommardag. Kanske var de hemma och tittade på dopet av vår senast hertiginna...

MM med kameran i högsta hugg.

Jag med jeansjackan runt magen

När vi tittat oss mätta på de vackra blommorna och tagit många foton fortsatte vi vår promenad längs med Strömmen genom det fantastiska industrilandskapet. Det ska jag berätta om en annan

gång.

Till och med änderna verkade utslagna i värmen...

Här på Färgargården var det många som satt ute och fikade.

Klädutställning på Mångkulturellt Centrum

MångkulturelltCentrum i Fittja i Stockholm är nog ganska obekant för de flesta etniska svenskar och Stockholmare. Det finns på Fittja gård nära T-centralen och den nya avdelningen ligger mitt emot den gamla huvudbyggnaden. I den nya byggnaden som invigdes 2003 finns den öppna verksamheten, bibliotek, disk med information och böcker på olika språk, Taverna, verkstad och utställningslokaler.

Den gamla huvudbyggnaden på Fittja gård. (Bilderna går att klicka större.)

Den egentliga anledningen att Mirren, farmor, Caspar, Clarissa och jag åkte dit första gången i mitten av april var att farmor hade rekommenderat Tavernans vegetariska buffé. Mirren är ju vegetarian som sin far. Mirren har skrivit om det besöket här.

Nya byggnaden - bilden från nätet.

Buffébordet motsvarade verkligen förväntningarna med råge – dessutom hörde en varm vegetarisk soppa till menyn. Även bröd och kaffe eller te ingick. Så när jag var uppe och hälsade på nu i maj åkte Mirren, Clarissa och jag dit igen för att äta lunch.

Ett fantastiskt rikt vegetariskt buffébord - inte undra på att Mirren ser glad ut...

Utanför Tavernan hade man precis hängt en utställning med mycket originella kläder för att uttrycka det milt. Jag visste ingenting om denna utställning, men tyckte vidhängande lappar med text till varför kläderna såg ut som de gjorde, var väldigt roliga. Tyvärr hade vi bråttom så jag hann inte stanna och skriva av texten – vernissagen skulle inte äga rum förrän dagen därpå och någon tryckt information hade man ännu inte fått fram.

Trevlig och glad kökspersonal.

Senare fick jag upplysningar per mejl av projektledaren Charlotte Åberg om utställningen, som är ett led i EU-projektet ”The Use of Art Where it’s Hard to Talk”. Konstprojektet berör utsatta grupper i Västra Balkan, som tortyroffer och personer med krigstrauman. Detta hade jag ingen aning om när jag gick och fotograferade de skojiga kläderna med ett leende på läpparna. Just den här utställningen kallades ”Clothes Workshop” men visades bara från 10 maj under en vecka.

Alla deltagarna i konstprojektet där workshop ingick hade med sig klädesplagg som de berättade historier om. Efter berättelserna förvandlades kläderna och sammanfogades till ”skulpturer” – d.v.s. till de kläder som hängde på väggen utanför Tavernan. Efter berättelserna började nämligen alla deltagarna plocka och låna från varandra och fick därmed idéer till nya ”skulpturer”, vilket bidrog till utbyte och samtal mellan deltagarna och till de fantasifulle plaggen.

Här är några exempel på texter till klädesplaggen:

Grå strumpa. Jag har fått den av en person som betytt mycket. Jag fick kläder av personen när jag var ensam utan familj. Min familj dödades av serbiska styrkor.

Röd tröja som min farmor tjatade om att jag skulle ta på för att det var kallt.

Morgonrock turkos. Jag var glad när jag köpte den men har bara använt den två gånger.

Grön munkjacka. Mycket viktig grej. Bott i finland i elva år. Min vän gav mig den som minne - har tillhört vännen.

Gult basketlinne. När jag var sex år reste min pappa till USA för jobb och kom aldrig tillbaka. När jag var tolv skickade pappan den tröjan till mig för att uppmuntra mig att hålla på med basket. Jag bar den jämt. Den var som en klänning för den var så stor. Jag började spela basket professionellt. Efter fyra år bröt jag benet och kunde inte fortsätta. Då hittade jag tröjan igen och kom på att min pappa aldrig sett mig spela. Jag har efter noga övervägande bestämt mig för att klippa sönder den och göra något fint till min pappa av den.

Kudde. Mycket viktig i mitt liv under kriget när vi lämnade vårt hem….Den blev min biktkompis och fick dela mycket oro… Jag har alltid tagit med den under exil.

Blomskjorta. Gåva till min man, Nu är den för liten. Vi var väldigt förälskade och var lite hippie och hade en annorlunda stil då. Nu är den ett minne från den ljuva tiden. För två veckor sedan gifte jag mig med honom i Paris.

Blå jeanskortbyxa. Gäster kom till mitt hem för första gången. Jag kokade kaffe. Baksidan sprack. (Även på framsidan var gylfen avriven, vilket inte syns på bilden. Någon hade virkat skyddet på framsidan av ”skulpturen” för att göra den intressantare. Min egen anmärkning.)

Kläder som man har ett speciellt minne av kanske kan bli ett fredagstema så småningom…

Besök på Spårvägsmuséet

Caspar vid tågbanan. (Bilderna går att klicka större.)

Efter det att Mirren och jag varit i Marabouparken åkte vi direkt till förskolan för att hämta pojkarna. Mirren hade nämligen i ett svagt ögonblick lovat dem att de skulle få åka till Spårvägsmuséet på Söder. Lite lättare att åka tunnelbana med tre barn under fem år plus en barnvagn om mormor eller farmor är med…

Ditresan gick bra och vi kom till muséet vid halvfyratiden. Där fastnade Caspar och Casimir vid tågbanan och eftersom det var väldigt få barn vid den tiden blev det ingen konkurrens om tågen. Det fanns också en buss som Casimir kunde klättra upp i och köra med simultantrafik i vindrutan.

Casimir har fått låna en riktig konduktörsmössa när han kör tåget.

En video med simultankörning av ett tåg tilldrar sig intresse från båda bröderna.

Clarissa som ännu inte går älskar att klättra...

Barnen framför den nya modellen av spårvagnen A 35. Mer om den kan man läsa här.

Höjdpunkten på besöket var det lilla tåget som gick varje timme. Klockan fyra bänkade sig Mirren, Clarissa, Casimir och Caspar i de små vagnarna medan mormor förevigade händelsen.

Höjdpunkten var resan med det lilla tåget. 10 kr per person kostar biljetten.

Något att tänka på kanske...

Hemfärden blev inte lika oproblematisk som ditfärden eftersom vi kom mitt i rusningstrafiken. Efter att har fått in barnvagnen i bussen ner till Slussen var vi tvungen att byta till tunnelbanan där. Vi lyckades få in barnvagnen i tunnelbanetåget men fick stå med de två gossarna och barnvagnen tills vi kom till Liljeholmen. Caspar blev tydligen stressad av alla människor som trängdes runtomkring honom så han drog plötsligt lillasyster hårt i håret. Effekten uteblev inte! Ridå…  

Vid Liljeholmens station troppade många av och vi fick sittplatser och allt var frid och fröjd igen.

Marabouparken med Mirren

Marabous fabrik i Sundbyberg innan de flyttade till Upplands Väsby. Bilden från nätet. (Bilderna går att klicka större.)

Varje gång jag är och hälsar på Mirren i Mälarhöjden hittar hon på något nytt att göra eller upptäcka i Stockholm. När pojkarna är på förskolan och bara lilla Clarissa är medföljande, kan vi ägna åt oss saker som inte behöver vara barnvänliga t.ex. att äta på någon trevlig restaurang eller gå på något museum.

När jag var uppe i Mälarhöjden för några veckor sedan, hade hon ett trevligt parkbesök på agendan - Marabouparken i Sundbyberg. Trots att jag bott nästan tre år i Stockholm hade jag aldrig hört talas om denna park. Kanske det har berott på att jag aldrig satt min fot i Sundbyberg tidigare och med undantag av Bromma inte varit norröver någonsin.

Jag framför en blommande magnolia (?).

Marabouparken har en intressant historia. Ursprungligen var det Sundbybergs gård som ägde marken, som Marabouföretaget köpte 1916. Gårdsparken fick förfalla, men när Marabouledningen ansökte om att få riva den gamla gården för att skapa en park för sina anställda, krävde kommunledningen att även allmänheten skulle få tillträde till parken. Mer om hur parken kom till kan man läsa här.

Mirren och Clarissa framför Lekande björnar av Gustav Vigeland

2006 köpte Sundbybergs kommun tillbaka parken från Marabou, som hade flyttat sin tillverkning till Upplands Väsby. Parken utsågs till Sveriges vackraste park 2008 och har även fått andra utmärkelser. Skulpturer är utplacerade på olika ställen i parken och på sommaren är plaskdammen vid Arvid Knöppels hjortdjur fylld med vatten.

I anslutning till parken fanns en trevlig restaurang med utsikt över parken, där vi intog vår lunch innan vi gav oss ut på strövtåg i parken.

Lunch på Marabouparkens restaurang.

Hjortdjur av Arvid Knöppel. Plaskdammen är ännu inte fylld med vatten...

Vi visste också att det fanns en särskild skulpturavdelning inom området men hade svårt att hitta dit från restaurangen. Efter många trappsteg som vi drog barnvagnen uppför, hittade vi denna till slut. Där fanns också en plaskdamm, men som ännu inte fyllts med vatten.

Många ställen fanns att pusta ut på...

Den förlorade sonen av Leonard Baskin

Hade vi inte gått fel  hade vi aldrig fått se Eric Grates Förvandlingarnas brunn.

Så småningom hittade vi till den intressanta skulpturparken. Tid att besöka konsthallen som låg bredvid hade vi inte. Det får bli nästa gång jag kommer till Stockholm eftersom jag efteråt har läst att konsthallen har en permanent utställning med ett stort antal verk av Hilding Linnqvist – en konstnär som jag är mycket förtjust i.

Bror Hjorts Margit var den första som mötte oss vid vår skulpturrunda.

Vi kanten av bassängen fanns de här två tjejerna - Undinerna av Henri Laurens.

Poseidon eller Zeus, snygg är han i alla fall. Vem som har skapat honom vet man inte.

Kvinna vid havet eller Sjömanshustrun av Ivar Johansson. Det är samma kvinna som större är placerad vid Sjöfartsmuseet i Göteborg.

Även denna skulptur - Isak - är skapad av Leonard Baskin.

Nils Möllerberg skapade denne machokille - Boxaren.

Från den här lilla skulpturparken gick det att komma rätt ut på den vägen som ledde till parkeringen, inga besvärliga trappsteg att forcera. Nu vet vi till nästa gång! När vi kommit hem och stärkt oss med en kopp te på stående fot var det dags att hämta gossarna från förskolan och åka till det utlovade Spårvagnsmuséet. Men det är en annan historia...