Anledningen till att det inte blivit skrivet något i bloggen på länge är denne unge man, Lillmirren.
Han har varit på besök här i tre dagar med sin mamma. För att få veta hela hans historia och lite till rekommenderas ett besök hos Mirrens blogg http://www.fussybabies.blogspot.com/ I alla fall kan jag berätta att det inte blivit många minuter över för annat än det absolut nödvändigaste, d.v.s. äta och sova. Från att ha vägt 2700 gram vid födseln väger han nu, 7 månader senare 9 kg. Detta är uteslutande beroende på att hans myckcet envisa mamma har ammat honom och gör fortfarande dygnet runt när han är hungrig. Nu har han börjat äta "riktig" mat men avslutar alltid och gärna varmrätten och efterrätten med "mammamat". Mirren är laktovegetarian så hon lagar dessutom all mat själv till honom, vilket inte gör att hon får mer tid över. Helst äter han den mat som Mirren lagar till familjen som t.ex. pasta med ostsås och jordärtskocks och fänkålssoppa. Så här såg det ut när han fick ärtpuré senast
En del på golvet, en del i haklappen, ganska mycket utanför munnen men en halv vuxenportion i magen i alla fall. Sen en halv banan till efterrätt. Och som avrundning "mammamat". Han är mycket social och har varit sen han föddes. Det innebär att han inte tycker om att vara ensam utan att han ska ha sällskap även när han sitter på filten med sina leksaker eller när han är i sin hoppgunga. Han gillar inte heller att mamma försvinner ur sikte mer än någon ynka minut. Efter andra dagen hos oss tillät han dock nådigt mormor att gå ut med honom i vagnen. Sittvagnen vill säga, han har från början vägrat att ligga i liggvagnsinsatsen - förmodligen för att han inte kunde se något. Denne lille man har haft en trygg och harmonisk uppväxt, han har aldrig behövt skrika sig till sömns, aldrig behövt vara hungrig, aldrig blivit lämnad ensam, aldrig upplevt någon fysisk smärta mer än på BVC när han blev vaccinerad med en spruta i varje ben. Det är skönt att veta när man ständigt läser om hur illa en del bebisar behandlas.
Dessutom har hans mamma sjungit barnvisor för honom varje dag alltsedan han låg i magen. Det är faktiskt ganska märkligt, men när han är besvärlig (oftast när han är trött och inte vill sova eftersom det är så mycket spännande saker som händer runtomkring) sätter vi bara på Alice Babs som sjunger Alice Tegnérs visor. När han får höra den först "Tittelitteli, tittelittelej", blir han tung som en säck potatis. Armar och ben hänger helt avslappade utmed sidorna och han bara lyssnar. Häromdagen kom vi bara till "Blåsippan ute i backarna står" innan han hade somnat i mormors knä. Alice Babs skulle veta vilken betydelse hon har fått även på gamla dar. Han gillar också "Trollflöjten" av Mozart, men vill helst höra koloraturariorna. Hör till saken att Mirren har en vacker röst och ofta sjunger med i dessa. Inte "Nattens Drottning" dock.
Kan inte låta bli att lägga in en bild till. Det är väl inte bara mormor som tycker han är söt?
7 kommentarer:
Din bloggfrånvaro är förklarad och ursäktad!
Lillmirren är otroligt söt - men vad annars, med det påbrået!
Kan tänka mig att du behöver vila ut nu... jag minns ju... Men nu vid 4½ års ålder är det betydligt lättare att ha barnbarnsbesök.
Jag forstar att du ar stolt over den har! :o) Har kommer en puss fran Texas: :^*
Bloggblad: Skönt att jag är ursäktad för min bloggförsummelse. Lillmirren är ljuvligt söt, man förlåter honom allt när han någon gång ler sitt tandlösa leende.
Aurorabuddha: Jag vidarebefordrar en blöt puss från Lillmirren som tack. Den fick jag när han var på väldigt gott humör efter att både ha sovit och ätit. Han kan redan pussas! Vad månde bliva...
Att få barnbarn .., det är verkligen det bästa som finns! Mina är stora .., nio och elva och elvaårsmadamen ska följa sin mormor till Grekland i augusti .., å, sicken lycka!
En riktig pussgurka!
Det är intressant detta med musik för ofödda barn - jag spelade mycket klassiskt för min mage när jag väntade barn och sjöng bl.a. Amazing grace och när väl bäbisen gjort entré i levande livet funkade musiken på samma sätt som du beskriver.
Elisabet: Jag är så lycklig över att jag äntligen har tid att ägna mig åt mitt barnbarn. Jag har också stora barnbarn 10, 14, 15 och 17 år. Men då de var små hade jag dubbla jobb, dels 100% i skolan och 67% i kyrkan. Så vi träffades väldigt sällan.
En liten tant: Kul att höra att du varit med om samma upplevelse. Jag tror också att bebisen i magen hör och tycker om musik, Framför allt mammans röst.
Jag har en väninna i Istanbul som sjunger svenska barnvisor för sin dotter (1 1/2 snart). Turkiska går inte för då fortsätter hon gnälla, men om det är en svensk visa blir hon också så där tung i kroppen och ser alldeles nöjd ut. Min guddotter faktiskt, jag fick ta emot henne när hon kom till världen.
Jag har också stora barnbarn, 7 och 11, men träffar dem tyvärr inte så ofta eftersom jag bor i Kairo. De kommer till sommaren i alla fall vilket ska bli fantastiskt.
Och det är inte bara mormor som tycker att Lillmirren är söt!
Skicka en kommentar