Kaffe smakar inte heller gott, om det nu kan bero på att jag tidigare i mitt liv bälgat i mig tusentals liter av den varan. Jag har ännu inte kommit så långt som till silverte – varmt vatten, socker och mjölk – men det är inte långt ifrån…
När jag tappat något på golvet ligger jag gärna kvar på knäna en liten stund till för att se om det är någonting mer jag kan upptäcka att plocka upp därifrån.
Glasögon har jag haft sen elvaårsåldern, så det är inget nytt. Däremot har hörseln försämrats med åldern, vilket är en ständig irritation för de närmast anhöriga, eftersom jag ofta missuppfattar vad de säger.
Jag är tacksam ägare till ett par digitala hörapparater, som jag alltid har på mig när jag är ute bland folk, men som jag lägger av så fort jag kommer hem. De är små och behändiga och syns inte bakom håret. Men när man äter (och det gör man ju ofta) låter det som ett tröskverk inne i huvudet.
Inte heller kan jag ha hörapparaterna på mig när jag spelar orgel, för då hör jag inte ett ljud vad prästen säger eller sjunger. Jag har skaffat mig olika strategier för hur jag ska veta när kyrkklockorna har slutat ringa och jag måste börja spela. De finns nämligen ibland i en klockstapel en bit från kyrkan och då hör jag dem sämre.
För det mesta vinkar kyrkvaktmästaren med båda händerna över huvudet, när jag ska börja, om jag inte sitter på läktaren. Är det en begravning finns det nästan alltid en solist som viskar ”kör” i mitt öra när det är dags. Är MM med är det förstås lättare.
Jag har fått en vänlig tillåtelse av upphovskvinnan till denna tant, Gunilla Dahlgren, att använda hennes bilder för att illustrera mina inlägg närhelst jag behöver. Jag kan säga att det var denna bild som var inspirationen till mitt inlägg idag.
Det värsta med min dåliga hörsel, som är så pass bra att jag inte alltid behöver ha hörapparaterna i öronen, är att man missuppfattar vad folk säger i ett kör. Historien God dag yxskaft innebär alltså ingen särskild överraskning för mig. Eftersom MM älskar att lösa korsord rör sig ofta konversationen vid matbordet om ord i sådana.
- Fordras för staket, säger han och tittar frågande på mig. Jag lägger pannan i djupa veck och funderar.
- Kanske ribbor eller målarfärg eller nåt sånt, försöker jag. Han ser på mig med undrande blick.
- Varför skulle man behöva målarfärg när man ska skicka upp raketer?…
I morse var det särskilt bekymmersamt vid frukostbordet. Det började med att jag svarade MM på vad det vad för väder idag.
- Det är fem grader kallt, sa jag.
Det visade sig att något var borta och han hade frågat:
- Vart tog dom vägen?
En klurig korsordsfråga tyckte jag var en som han läste upp:
- Hit hittade Hitler tidigt till.
Tre bokstäver. Jag funderade och funderade men kunde inte för mitt liv komma på var någonstans Hitler kunde ha varit tidigt i sitt liv mer än i Österrike och München.
- Det blir Goa, sa MM.
- Varför och i vilket sammanhang var Hitler i Goa? undrade jag.
MM suckade och förklarade att det var Hippies, som var där tidigt och inte Hitler.
Sensmoralen är att man alltid ska tala extra tydligt till någon som inte har perfekt hörsel. Det räcker alltså inte med att bara höja rösten och skrika, som många tror.
Mirren har fulländat sin diktion när hon talar till mig, så att hon låter ungefär som en av presentatörerna på Svt. De som talar allra tydligast och bäst och rör på munnen så man nästan kan läsa vad de säger på läpparna. Men när jag är hos Mirrfamiljen och hälsar på måste jag i alla fall ha mina extraöron på mig, annars hör jag ju inte vad Lillmirren säger…
På tisdag kväll äntrar jag återigen mitt favvokommunikationsmedel, nämligen Swebus, för vidarebefordran till Cityterminalen i Stockholm, där jag även denna kväll blir hämtad av min käre svärson. Därför blir det bloggpaus veckan ut p.g.a. musproblem, eller rättare sagt, brist på sådant. Få se om jag kommer på att skriva något om Längtan – nästa fredagstema – när jag kommer hem. Annars får jag hoppa över denna vecka.
22 kommentarer:
Du måste berätta vad Casimir sa när vi promenerade tillsammans förra gången du var uppe och jag pratade så där högt och tydligt som jag har för vana att göra...
M&P
Vad bra du förklarar hur du hör. Min kära svårmor förklarade högljutt för något år sedan att hon minsann hörde allt hon behövde höra, för att i samma mening berätta att hon sällan hörde vad jag och sonen sa eftersom våra röster låg i "mellanregistret" där hon inte hörde så bra...känns ju inte lönt att prata då. Har du förresten gjort din matteläxa? (se kommentar hos mig...hihi) ha det nu så härligt i Stockholm, hoppas du slipper få mer snö, här kom det ännu lite överflödig skånsk snö ikväll... när kommer våren? Kram
Mirren:
Det var väl "Mamma aj(arg)!" eller något sådant...
Christel:
Det är just när man hör lite halvbra/dåligt som det ständigt uppstår missförstånd.
Tyvärr skäms många för att erkänna att man hör dåligt - det är väl antagligen för att det mer hör ihop med att man är gammal än om man ser dåligt. Ingen skäms ju för att ha glasögon längre, tvärtom!
Man får faktiskt ett annat liv om man köper ett par hörapparater och använder dem ibland. Man slipper att vara osäker om vad folk egentligen sa, och man kan skratta tillsammans med andra och samtidigt begripa vad de skrattade åt. Och man kan ha TV:n på på samma ljudnivå som den övriga familjen...
Enda nackdelen med dessa hörapparater att de är ganska dyra i inköp. Sen har man dock gratis service ifall det skulle vara något som inte klaffar.
Hälsa svärmor och stor kram/M
Jag får ofta översätta från svenska till svenska åt min man när vi talar med folk med nedsatt hörsel. Trots att hans mor, min svärmor, hade svårt nedsatt hörsel hela sitt vuxna liv lärde sig aldrig man och söner att tala tydligt utan skrek, varpå hon inte hörde ett skvatt. Min man kan fortfarande inte tala tydligt utan bara höjer rösten när folk inte hör. Medan jag kan få fram budskapet med åtskilliga decibel lägre ton.
Sen är du värd allt beröm som verkligen använder dina hörapparater! Allt för många tycker det är för jobbigt att lära sig använda hörapparat till stor nackdel för både sig själv och omgivningen. Min svärmor hade också avancerade mackapärer i bägge öronen, annars var hon helt isolerad. Nu har jag en bekant som ganska plötsligt tappade hörseln på höger öra och hör litet dåligt även på vänster. Litet då och då åker jag bil som hans passagerare. han har fått hörapparat men vill inte använda den. När han då kör och försöker vända det bästa örat, dvs vänster, mot passageraren blir jag inte glad. Så jag inskränker konversationen så mycket det går och svarar väldigt enstavigt. Och TYDLIGT.
Det här är ett inlägg som jag verkligen borde lära mej av! Själv har jag alltid pratat tyst och otydligt, vilket förstås gjorde att mina föräldrar på äldre dar aldrig hörde vad jag sa utan jag fick alltid upprepa (istället för att tala tydligt från början). Nu märker jag hur jag själv ibland har LITE svårt att höra och hänga med när barnen pratar otydligt och snabbt - och ibland kör även jag och maken (som har dålig hörsel på ena örat efter en olycka) "goddag yxskaft-leken" vid matbordet...Suck, att det ska vara så svårt att ändra sej! Sen skrattade jag gott åt att du gärna ligger kvar på golvet en stund när du plockar upp något, det känner jag också igen mej i - precis som det där med nattsudd som inte är lika roligt längre (dagen efter vill säga...)!
Haha, ja du, snart är jag där också. Min mamma vägrade använda extraöron, så det var stört omöjligt till slut att prata om sådana saker som inte var förväntade. Jag glömmer aldrig när jag skulle berätta att jag skulle vara statist i en film - helt utanför det normala, alltså. Till slut fick jag ge upp och säga att allt bara var bra, eller liknande. Hon fick aldrig veta att jag var statist i den där filmen!
Ja, det blev Goa! Jag satt nyligen med det jag också : )
Ha det nu så trevligt i Stockholm!
Kramar!
Olgakatt:
Anledningen till att personer inte vill använda sina hörapparater är mest - tror jag - för att man skäms för att man hör dåligt. Det borde ju vara lika självklart att använda hörapparat om man hör dåligt som att använda glasögon om man ser dåligt. När jag var liten var det en skam att ha glasögon, så jag tog inte på mig dem dagligen förrän jag var bortåt tjugo år, så det kanske också förändras med tiden. Tänk vad jag missade att se när jag var så fåfäng - kompisar som blev sura för att jag inte hälsade på gatan etc.etc. Bussar, som jag inte såg numret på...
Tänk vad man missar när man inte uppfattar vad folk säger i en konversation med flera. Man kan t.o.m. framstå som dum när man inte skrattar åt något som alla andra skrattar åt...
Hörapparaterna är ju så fantastiskt små och fina nu, så fler borde faktiskt använda dem...
Skönt att höra att någon har fattat att det är långsamheten och tydligheten i talet som avgör hur mycket man hör eller inte hör. Och inte bara ljudnivån :-)
Grekland nu:
Hur ska det bli om trettio år då, då du antagligen är ungefär lika gammal som jag, om du REDAN har sådana tankar på golvet, haha!
Nej, några vinprovarresor är inte längre intressanta. Man får tänka noga efter före om man ska dricka mer än ett glas vin på kvällen...
Det blir i alla fall många goda skratt med anledning av korsordslösandet!
Kramar!
Marianne:
Apparaterna är ungefär så stora som en tumnagel, stoppas in i örat och syns absolut inte om man som jag har håret i page.
Som jag skrev i kommentaren till Olgakatt, det är synd att inte fler med hörselnedsättning använder sina apparater (eller skaffar sådana) eftersom man missar så mycket. Som din mamma tydligen gjorde.
MM löser ALLA SvD:s korsord, som han drar ut på nätet. Har du hittat till Moas matte, som är den absolut sista utvägen när man kört fast?
Fast nu kan vi ju maila om det är något vi undrar över. Jag brukar hjälpa till när det bara är några ord kvar - föredrar de något enklare korsorden i lokaltidningen.
Många kramar!!!
Vad bra du beskriver din hörselnedsättning här.
Nyttigt för oss andra att läsa.
Är det jobbigt för dig att vara i stora, stimmiga sällskap? Stora middagar etc?
Och rolig är du också, garvade gott åt Hitler i Goa :-)
Kramar!!
Annika:
Det är inte så besvärligt med de nya digitala apparaterna som det var tidigare. Då gick det bara inte att höra när det var fullt med folk som pratatde i mun på varandra.
Om du håller för öronen och äter en knäckebrödssmörgås så kan du ungefär förstå hur det låter när man ska konversera samtidigt som man tuggar. (Iofs ska man ju låta maten tysta mun :-)) Som du förstår kan det bli vissa problem när man är borta på middag...
Som väl är händer det inte så ofta att vi är borta på större middagar och är vi bara några stycken hör jag ganska bra ändå. Är det släktkalas med många gäster e.dyl hemma nångång och jag är värdinna, har jag i alla fall inte tid att prata eller lyssna...
Konversationen tenderar ju att vara mer högljudd när man blir äldre och efter ett par glas vin brukar det inte vara några som helst problem, haha.
Kramar tillbaka!!!
Jag har ju också börjat få svårt att tyda olika konsonantsammansättningar, har inget problem med att det är för svagt ljud, det bara flyter ihop.
Numera när så många programledare har sprutat in plast i läpparna, är det hopplöst att höra vad de säger eftersom de inte kan röra munnen. Och de som inte plastat dem tror nog att det är fint att hålla läpparna stilla när man pratar...
Moas matte? Det måste jag googla på.
"Men vad i hela friden gjorde Hitler i Goa?" ser redan ut att bli ett stående uttryck i det gilletteska hemmet! Underbart.
Beträffande hörapparater läste jag nyligen att det råder en märklig form av könsdiskriminering även på det området: när det konstateras att en man har nedsatt hörsel får han som regel två apparater redan från början, medan kvinnor oftast bara får en. Det är ju obegripligt. (Jag är rätt säker på att det var i tidningen jag läste detta -- hoppas det inte var här hos dig, för man är väl aldrig så pinsam som när man berättar nånting för den person man själv fått höra det av ... där kan man snacka om att Branting är död ...)
Bloggblad:
Ack, ack, ack - det är så det började för mig! Som du förstår av inlägget hör jag vokalerna alldeles tydligt och sen gissar jag resten...
Jag tycker faktiskt att sportkommentatorerna är bra på att tala tydligt - tyvärr är det ju inte dom man lyssnar på mest!
Marianne:
Hon är helt fenomenal - hittar du inte henne ska jag fråga Kent vad det är för sajt som han går in på där hon förekommer.
Miss Gillette:
Du kan vara alldeles lugn - det var INTE hos mig du läste om denna förskräckliga könsdiskriminering. Men du skriver FÅR vilket är en grov överdrift åtminstone här i Östergötland.
Jag kommer inte ihåg om mina apparater kostade 8000 eller 14000 kronor (tillsammans) - av landstinget får man ca 3000 som bidrag. Dyrt var det i alla fall.
Många gamla kvinnor har väl inte råd med två stycken - det är kanske där skon klämmer. Karlar har ju i allmänhet bättre om råd. Här i Östergötland är alltså inte hörapparater gratis - men kanske de är det på andra håll, jag vet inte.
Men jag tycker det låter jättekonstigt i vilket fall som helst...
musikanta: Ja, det är kanske det det beror på. Så långt hade jag inte tänkt. Jag läste bara det hela som en förlängning av detta med att färre gamla tanter än gamla gubbar har hemtjänst med flera exempel på att kvinnor i allmänhet verkar anses kunna klara sig bättre än de jämnåriga männen. Men jag tror faktiskt att detta håller på att förändras.
Miss Gillette:
Jag tror att det också kan bero på att många äldre kvinnor verkligen klarar sig alldeles utmärkt själva och inte VILL ha hemtjänst.
För gubbarna, som aldrig tidigare behövt göra ett handtag i hushållet, är det väl närmast en katastrof om makan dör före honom. Dessutom tycker väl gubbarna ofta att det är trevligt med kvinnor som pysslar om dem. Gamla damer tycker snarare att det är jobbigt...
Sen kostar även hemtjänsten pengar!
musikanta: Generellt har du säkert rätt. Jag har ganska begränsad förstahandsinsikt i ämnet, men jag tror som sagt att mönstret håller på att förändras. När 40-talisterna blir (eventuellt) hemtjänstbehövande lär fördelningen vara en annan än den är nu. (Hoppas jag i alla fall!)
Miss Gillette:
Min mamma blev 95 år och var helt beroende av hemtjänsten det sista året. Hon gillade det inte något vidare...
Men, som du säger, förmodligen kommer fyrtiotalisterna, som nästan alla har förvärvsarbetat under hela sitt liv, inte att finna sig i någon eventuell könsdiskriminering på den fronten.
När man är 34 är man inte heller så pigg nästa dag efter en sen natt och rödvin... ;)
Jag skrattade när jag läste att när du ändå är ner på knän så kollar du efter annat du kan ha tappat :) Smart!
Förstår att det är jobbigt när hörseln sviker. Jag tror att man glömmer bort att det kan vara så och glömmer följdaktligen att prata högre alt. tydligare. Tur att det finns hjälpmedel i alla fall!
Skicka en kommentar