Andlöst spännande ank-race

Så löd min rubrik till min artikel på NT:s Söderköpingssida den 6 maj 1996. Då frilansade jag som lokalreporter på NT:s Söderköpingsredaktion och hade en söndag som uppdrag att bevaka den största begivenheten på Ramundermarken, Lions Clubs årliga vårmarknad i Söderköping, nämligen Å-racet eller ank-racet som alla kallade det, då som nu. För en gångs skull ändrade inte redaktionen i Norrköping min egenhändigt satta rubrik…

Nu fjorton år senare, är allt sig likt. Tvåtusen numrerade ankor kastas fortfarande ut i Storån från en grävskopa och den som simmar fortast till målet vinner pris. Då var det 10 000 kronor och det skulle inte förvåna mig om summan är densamma idag. Ingenting annat är ju förändrat.

Mirren ringde i lördags och tänkte komma ner och hälsa på med hela familjen. Det var ju mycket lämpligt eftersom Lions Clubs sedvanliga vårmarknad, Ramundermarken, skulle gå av stapeln på söndagen. Med brandbilsvisning för Lillmirren och som sagt ank-race som dragplåster.

Efter lunch åkte vi alla in till Söderköping, där vi började med att titta på brandbilarna till Lillmirrens stora lycka. Han fick också pröva att ratta en bil, med pappa som tryggt sällskap bredvid.

Bilderna går att klicka större


Kryssande i sakta mak mellan alla stånd med diverse onödiga prylar och trängandes med stora skaror av marknadsbesökare, kom vi så småningom fram till Rådhustorget, ett kvarter därifrån. Limporna i ståndet som vi passerade, såg goda ut men kostade femtio kronor styck, så de fick vara...


På Storgatan stannade vi en stund och lyssnade på några sydamerikanska indianer som spelade och sjöng på okända instrument. Jag kände i alla fall igen panflöjten. Det lät mycket vackert eftersom de hade visst stöd av playback.


Någon meter därifrån stod Söderköpingsexpressen parkerad, så det var bara att kliva på och åka en rundtur bland alla marknadsbesökarna.


Vidare till Hagatorget där det fanns ett annat litet tåg för Lillmirren att åka runt på.


Lämpligt nog hade en knalle satt upp en låda med självgående bilar precis i lagom höjd för barn av Lillmirrens dimension. Så efter en kvart gav Mirren upp och köpte en Blixten med batteri i utbyte mot en utlovad glass. Lillmirren tog tillbaka löftet efter en stunds promenad och jag erbjöd mig storsint att han skulle få min glass istället för den som han lovat att inte äta om han fick köpa bilen…


Vidare upp till Kanalen där glassätande från hink vidtog. Smart drag av Smultronstället att erbjuda glass i liten hink med spade. Intill finns nämligen en lekplats med sandlåda. Minimirren, som just nu oförtröttligt tränar på att med stöd stå upp och sätta sig ner, var nöjd med att bara stå och hålla sig i staketet.




Vi hann precis promenera tillbaka till Rådhustorget när det ljöd en genomträngande signal precis klockan tre och de tvåtusen ankorna kastades i ån från den obligatoriska grävskopan. Några fastnade direkt i vassen, men hjälptes åter ut i vattnet med långa rakor av Lionssupportrarna i stövlar.




Efter att vi sett sista ankan simma iväg under den lilla bron som leder över till Storgatan, åkte vi hem med dagens skörd från marknaden – tre burkar honung från Mogatas egen honungsleverantör.


I bilen somnade båda barnen omedelbart, så Mirrmaken tyckte att det var bäst att fortsätta hem till Stockholm direkt efter det att han lämnat av MM och mig i Mogata. När jag ringde en timme senare för att tala om vad de hade glömt, sov barnen fortfarande…
P.S. Vid det här laget hoppas jag att alla som läst inlägget har förstått att det var plastankor det handlade om!