(Bilden går att klicka något större om det är svårt att läsa texten)
H.M. 782. Modell i svart crèpe med slätt långt liv, ganska stor urringning och rynkat bröstparti.
H.M. 783. Modell i svart crèpe eller sammet. Naturligtvis skulle klänningen bli förtjusande även i sammet i färg: smaragd, rubin t.ex., med enda garnityr på slagen. Det kan vara spets men också pärlor i färg eller paljetter. Inte mycket men så att det blixtrar vid rörelse.
H.M. 784. Helt rät och slät modell med kjolens vidd samlad fram i ett veckparti Ruterformad urringning, rosett eller smycke i halsen.
Så här skulle min mamma vara klädd 1946. Obs den tjusiga fjäderhatten! Handskar var också ett måste. Mönster till alla kreationerna kostade 3.50 kr. Sydde man inte sina kläder själv gick man till en sömmerska. Bilderna från Husmodern nr. 5 1946. Vid den här tiden, ett år efter andra världskrigets slut, var ju USA tongivande inom det mesta både när det t.ex. gällde kläder och bilar.
15 kommentarer:
Mönster har alltid varit dyra - 3:50 då motsvarar ungefär 56 kronor i dag.
Vet inte riktigt vad jag ska säga om modellerna - glad att jag inte var med då, kanske.
Till de tecknade klänningarna gick det ät föredömligt lite tyg i tider när det mesta var ransonerat. Men det har man tydligen börjat ta' igen i den sista modellen med sina rynkor.
Margaretha
glad att slippa korsett
De tre tecknade ser urstiliga ut -- det är en väldigt raffinerad ringning det där. (Ruterringningen också.) Men den på fotot gillar jag inte alls. Dock är det skojigt att se att såna där fula utanpåfickor som är inne nu (eller om de kanske har blivit ute igen, jag hänger inte med så noga i modesvängarna) inte är nåt nytt. Jag är medveten om att nästan ingenting i klädväg _är_ nytt, men en del detaljer -- som fula utanpåfickor -- skulle ju kunna tänkas vara ett sentida påfund.
Generellt tycker jag ändå fyrtiotalsmodet är oerhört elegant.
Margaretha:
Det är fantastiskt med korsetterna! Man gör t.o.m. reklam för korsetter för gravida. Helt otänkbart idag! "Lyfter och stöder, men trycker inte". Hur ska man kunna undvika det. Stackars bebis som inte kunde sparka som den ville...
Jag tyckte också mönstret var enormt dyrt i förhållande till mycket annat. Men en finsömmerska var heller inte billig. Jag kommer ihåg att min mammas sömmerska tog 100 kr. att sy en klänning - förutom tyg.
Ingrid
Miss Gillette:
Jag undrar hur jag skulle sett ut i den klänningen som är sms något rundnätt...
Lustigt att man hade stora urringningar i terepsklänningarna men alltid långa eller halvlånga ärmar. Annars är t.ex. kjollängden ungefär densamma som idag dvs. om man är över 25. Även skorna är ganska moderna.
Man blir förvånad över hur mycket snygga grejer det faktiskt fanns på 40-talet.
musikanta: Och de som räknades som snygga tjejer var ju inte typ fjorton år heller, utan faktiskt mogna kvinnor. Hoppas trenden vänder tillbaka åt det hållet.
Miss Gillette:
Tyvärr tror jag aldrig vi får tillbaka modeller som Haide Göransson som var jättepopulär när jag var ung. Det var ju de etablerade damerna som köpte/sydde kläder då - tonåringarna hade inget mode förrän Kersin Locrantz och Gunilla Pontén gjorde entré med buller och bång. Sen kom ju Twiggy på 60-talet och sen var det kört.
Men att en fotomodell måste vara anorektiker och 190 cm lång är en väldigt ny företeelse... Det finns ju inte många tonåringar som ser sådana ut - och det är ju bara tonåringar som handlar kläder en masse numera.
musikanta: Nja. Det sista du skriver tror jag inte stämmer. Konsumtionsmönstren är nog iofs olika beroende på var i landet man bor, men i de större städerna finns det en del mycket köpstarka vuxengrupper.
Miss Gillette:
Nej, du kanske har rätt. Det var bara jag som deppade idag när jag fick Haléns postorderkatalog i brevlådan. Ingen av modellerna där verkar vara över 20 eller ha ett BMI över 17...
Men de köpstarka grupper du talar om handlar givetvis inte där utan i dyra boutiquer för mogna damer - såna finns det ju gott om i Stockholm t.ex. För mig som inte tillhör någon sådan grupp är det bara Åshilds postorder som återstår :-(
musikanta: Nej nej, klart att haute couture inte är för oss på vischan.
Men det där med att modellerna inte ser ut som man själv gör är intressant. Jag läste att det har undersökts hur bilköpare ser på det faktum att bilen ofta säljs med hjälp ev en lättklädd brud. Köparna uppgav då att de var medvetna om att tjejen inte följde med i köpet, ja att hon inte hade ett skvatt med bilen att göra över huvud taget -- men likafullt blev de mer intresserade av och köpte oftare bilar som annonserades ut på just det sättet än bilar som inte hade lättklädd tutta på motorhuven. Det är så vansinnigt fascinerande! Att man går in i det med vidöppna ögon och är beredd att betala dyrt för att bli blåst!
Jag tror det förhåller sig likadant med de trådsmala modellerna. Ingen tror ju på fullt allvar att kläderna kommer att sitta likadant som på de perfekta tjejerna på bilderna, men nånstans innerst inne hoppas man ändå att lite av glamouren ska smitta av sig på plagget, på en själv ... kanske på samma sätt som bilköparna ser framför sig bikinibruden och får tillbaka lite av känslan av att titta på henne varenda gång de sätter sig i bilen.
Kom och köp konserverad gröt!
Jag satt också och bläddrade i en katalog - kanske Haléns, minns inte - och reagerade över alla fotoshoppade tjejer. Några ser ju ut som Barbiedockor, vanskapta.
Sy själv är väl enda alternativet om man ska få både modell, tyg och storlek som passar. Och ska man få det tyg man vill ha, får man väva själv. Och för att få garnet till tyget behöver man odla linet och vejden att färga med... Det är därför jag hasar runt i mina gamla trasor.
Margaretha
Miss Gillette:
Tur det, haha!
Det är konstigt att det inte har gått upp för bilförsäljarna att det för det mesta är kvinnan i familjen (åtminstone barndito) som köper bilen. Enligt Mirren är det ALLTID till Mirrmaken bilförsäljaren vänder sig och pratar med när han ska argumentera för bilen. Trots att maken talar om för honom att det är Mirren som ska handla bilen.
Undrar om vi skulle ha försatts i sådant köpvänligt tillstånd som männen du beskriver ovan, om en Brad Pitt el. dyl hade stått bredvid och lutat sig mot den tilltänkta bilen. Richard Gere i mitt fall...
När det gäller kläder sträcker sig inte min fantasi så långt som till tonårsmodet. Jag inser OMEDELBART att inget av plaggen i katalogen skulle passa på mig :-)...
Margaretha:
Din kommentar kommer mig att tänka på Elsa Beskows saga om Pelles nya kläder, haha!
Det enda ställe där jag kan få kläder i den modell och tyg jag vill ha och där de sitter perfekt på min (brist på) figur är hos min skräddare i Peking. Men det är ju ett litet företag att åka dit och inte så billigt heller, varken resan eller kläderna.
Min sykunnighet inskränker sig till att sy upp byxor och gardiner, så det är heller inget alternativ. Dessutom behöver jag inget nytt eftersom garderoben är smockfull. Jag gör som du, använder mina gamla kläder och är glad att de fortfarande "går om"...
Ingrid
musikanta: Jag vet, jag brukar gå själv först och se ut vilka objekt som kan vara intressanta. Men när jag sen kommer tillbaka med Maken (som ju ska vara med och ha åsikter) är det honom de pratar med. "Titta inte på mig", brukar han säga, "jag vet inget om bilar." (Men brukar det hjälpa? I mer än femton sekunder?)
För min del är jag ointresserad av tonårskläderna för att jag tycker de är fula, opraktiska och löjliga. Att se ungdomsmode gör mig alltid så himla _belåten_ över att slippa vara ung! Inte nog med att man inte fattat nånting än, men måste ha patetiska kläder på sig också. Och skorna! Bevare mig väl.
Jag tycker om 40-talsmodet, även om jag inte klär mig så själv. Men det är roligt att se modellerna. Min mormor var blusdesigner! Jag har en del av hennes mönster, just nu nerpackat i containern, så klart.
Kramar!
Marianne:
Det är alltid roligt att se och läsa om modet genom tiderna. Men vi har nog aldrig haft ett så bekvämt mode som nu.
Inga gravidkorsetter (hemska tanke)finns längre. Långbyxor för damer fanns inte utom i byxdressammanhang. Jag såg t.ex. aldrig någonsin min mamma i långbyxor - hon måste ha frusit i sina tunna nylonstrumpor när hon var ute och gick på vintern! Eller henne i en mysdräkt - hemska tanke!!!
Någonting som jag saknar är dock att kunna få ha en snygg hatt någon gång. Numera är det förbehållet kungafamiljens damer, verkar det som.
Kramar!
Skicka en kommentar