Clarissas dop

Skällviks medeltidskyrka nära Stegeborg. (Bilderna går att klicka större.)

I lördags döptes lilla Clarissa Ingrid Margareta, knappt två månader gammal, i Skällviks kyrka av Mikaela Stigsdotter, som vi har känt sedan Mirren var liten. Dopfunten är placerad längst bak i den vackra medeltidskyrkan, något som är ganska ovanligt. Kanske för att symbolisera att dopet var inträdet till den kristna gemenskapen.

Det innebär rent praktiskt att man brukar sätta ut stolar framför ingångsdörren för att församlingen ska slippa vända sig om i bänkarna. Inbjudna var ett fyrtiotal släktingar och vänner.

Från vänster: storebror Casimir, kusin Jakob, farmor Ingrid och lillebror Caspar i väntan på att dopakten ska börja. Sonen Kalle och svärsonen Jörgen i bakgrunden.

Det blev enligt Mikaela, det längsta dop hon hade varit med om – närmare en timme långt. Och detta trots att hon höll ett ganska kort doptal. Det berodde på att dopet förutom dopakten, innehöll fem sånger, en ingångsmarsch och ett postludium. Ida, dotter till Marie och Leif - goda vänner till mig och två femtedelar av bandet Mina Vänner - sjöng Idas sommarvisa och Alla ska sova för nu är det natt, en av Casimirs favoritsånger.

Från vänster: Mikaela, Mirren, Mirrmaken, Mirrmakens lillebror John, fadder, svägerskan Emelie, fadder och Li Ye också fadder. MM har just överräckt dopljuset.

Jag ackompanjerade näst äldsta barnbarnet Isabelle i Ute blåser sommarvind och därefter sjöng hon ledmotivet från Tarzanfilmen (som barnen kände igen) till gitarrackompanjemang av sin pappa Kalle. Roligt att musikintresset gått i arv…

Bella sjunger Ute blåser sommarvind. Ida med psalmboken i knät på första raden lyssnar koncentrerat.
    

Psalmerna som Mirren hade valt var 201 – En vänlig grönskas rika dräkt och 386 – Upp ur vilda djupa vatten, en underbar doppsalm som man inte hör ofta på dop. Det var den enda fadäsen under dopakten, eftersom den går i Ass-dur och flera av tonerna inte finns med på den gamla Wisteniusorgeln från 1762 eftersom den har en kort oktav. Jag visste att jag måste transponera psalmen i en annan tonart, men hade glömt vilken i hastigheten…

Jag vid "min" gamla Wisteniusorgel i Skällviks kyrka

Jag började med friskt mod i C-dur, men eftersom den högsta tonen där blev tvåstrukna F, (högt t.o.m. för en körsopran!) var jag tvungen att efter första versen. snabbt transponera ner psalmen till F-dur, som jag trodde skulle bli lagom. Andra versen spelade jag alltså i F-dur. men det blev lite för lågt, tyckte jag, så jag transponerade återigen upp psalmen en tonart till G-dur. Det blev alldeles lagom, så de två sista verserna sjöng vi i den tonarten.

De små bröderna hjälper till att hälla vatten i dopfunten

Det mest fantastiska var att dopgästerna genast var med på alla turerna och snällt sjöng perfekt med i de olika tonarterna av hjärtans lust. Tala om musikalisk församling! Jag skriver detta för att de som var med om dopet och eventuellt läser det här ska förstå att jag inte är komplett galen eller ville excellera på något sätt…

Mirren och Mirrmaken ställer upp för fotografering efter själva dopakten

Innan jag spelade postludiet A Trumpet Tune av Purcell sjöng Marie Summertime ackompanjerad av Leif på bas och mig på piano.

Efter dopgudstjänsten gick vi alla till församlingshemmet för att avnjuta en buffé med potatisgratänger (Mirren hade gjort tre stycken på lördagsförmiddagen!) fem pajer av olika slag, rostbiff, lax, skinka köttbullar och ostbricka.

Eva, som brukar ordna med fester i församlingshemmet och med alla kyrkkaffen i Mogata och Skällviks kyrkor, hade dukat och vackert lagt upp allt kallskuret och ställt fram och värmt medtagna maträtter till buffén medan vi var i kyrkan. När vi äntligen skulle börja äta – alla var naturligtvis hungriga efter den långa dopgudstjänsten, upptäckte Eva att potatisgratängerna saknades.

MM avdelades att åka och hämta dem i Mogata, drygt tio minuters bilväg från Skällvik om man inte håller hastighetsbegränsningen på 70 km/h. Det tog alltså ytterligare över en halvtimme innan de stackars hungriga dopgästerna fick mat eftersom gratängerna också måste värmas...

Resultatet av detta blev i alla fall att all mat gick åt – fem pajer, tre potatisgratänger, allt kallskuret, två kilo köttbullar och nästan all ost och allt bröd. Barnen fick prinskorv och pasta, som det heller inte blev så mycket över av.

Potatisgratängerna äntligen på plats. Fr.v. Johan A. Åsas kusin Nettan, farfar Bosse och Mirrens morbror Gunnar...

Det var trångt i Skällviks församlingshem. Mirren längst till höger i bild med Clarissa i sjalen

Till efterrätt hade Eva gjort smarriga dajmtårtor som uppskattades av alla. Till kaffet och tårtan fortsatte Bella, Marie, Leif och jag att underhålla med sång och musik. Även några allsånger fick vi med.

Leif, Marie och jag - tre femtedelar av bandet Mina Vänner

Min lillebror Gunnar läste också upp ett långt brev som han skrivit enbart till Clarissa. Själv var den unga damen ganska oberörd av all uppståndelsen och tittade sig nyfiket om både i kyrkan och i församlingshemmet.

Lilla Clarissa i famnen på Mirrens morbror Göran. Andranamnet Ingrid föll sig naturligt eftersom både farmor och mormor heter det. Mirrens andranamn är Margareta så det fick bli Clarissas tredjenamn.