måndag 14 december 2015

1210 Julklappsdockan

Det är roligt när man slår upp lokalblaskan - Norrköpings Tidningar - och får se sig själv i tryck på tidningens andra sida. Även om man vet att den i morgon är helt glömd. Jag fick inspiration till den lilla artikeln av besöket på Nordiska Museet häromsistens när jag var där tillsammans med min bloggvän Eleonora

Tidningen har ibland en artikel om högst 1000 tecken som heter "Läsargo'morron" och där jag tidigare fått in en snutt. Liksom bloggvännen Bloggblad som har blivit publicerad där flera gånger. Mitt bidrag var från början 2000 tecken men efter att Bloggblad tipsat mig om att man bara fick ta med hälften fick jag stryka lika mycket. Det gick att få fram poängen ändå, konstigt nog. Kanske något att tänka på för framtiden på bloggen :-). Det går att klicka bilden större om man vill läsa.

22 kommentarer:

Bloggblad sa...

Just det här med att tvingas stryka är väldigt nyttigt. "Kill your darlings" kallas det. Man fäster sig lätt vid detaljer och förklaringar som man själv tror är nödvändiga, men som ingen saknar när de inte finns med. Jag har blivit allt mer uppmärksam på hur ofta bloggare och insändarskribenter skriver onödigt långt, och även amatörjournalister som skriver i t.ex. församlingsblad och typ "Lilla tidningen". Där skulle jag ofta vilja ta fram rödpennan...

Ditte sa...

Vad roligt! Grattis! Vilken trevlig artikel! Och det här med att "tvingas stryka" kan ibland vara nyttigt och att det ändå går att få med kärnan i innehållet.
Jag skulle också behöva ta fram pennan och stryka, ganska ofta faktiskt.
Men ibland skriver jag i kåseriform och då är det svårare att stryka.
Tack för att du delade med dig.
Kram!

Musikanta sa...

Bloggblad:
Du ska få se på Kyrkomusikernas tidning någon gång. Den är helt i stil med "Lilla Tidningen" om inte värre. Jag orkar knappt titta på artiklarna bara på bilderna. Ska försöka begränsa mig i fortsättningen - jag har blivit bättre med tiden i alla fall. Jag orkar knappt läsa mina egna inlägg de första åren som är alldeles fruktansvärt för långa. Olof Lagerkrantz skriver att man ska stryka vartannat ord och varannan mening i en text. Det ligger något i det...

Musikanta sa...

Ditte:
Jag ska verkligen försöka begränsa mig i fortsättningen. Jag tycker inte att du skriver för långa inlägg - det är trevliga och lagom långa enligt min mening. Det tar tid att kommentera hos dem som kanske skriver ett mycket kortfattat inlägg per dag. Därför gör jag det inte så ofta.
Kram tillbaka från Ingrid

olgakatt sa...

Visst ska man begränsa sig och stryka om det blir för långt. Jag skickar julbrev varje år med litet om vad som hänt under året. Det ska få plats på ett ark inklusiver bilder. Det första utkastet är långt och detaljerat, slutprodukten betydligt mera stringent. Nyttigt var ordet!
Historien om dockan är mycket bra. Klart att du inte behövde mer straff än att dockan gick sönder!

Musikanta sa...

Olgakatt:
Ja, inte blir det sämre av att man fattar sig kort :-). Men det är svårt att komma ihåg - i synnerhet när det går så lätt att skriva på datorn.
Det var ju inte förbjudet att aga barn på den tiden. Det var väl bara en eller två gånger jag bestraffades kroppsligt, men de gångerna glömmer jag aldrig. Men föräldrarna hade väl vett att skämmas, antar jag.
Ingrid

Annika sa...

Nej, men...tänker mer på innehållet än allt du fick stryka i texten...
Vilken historia med den fina dockan. Klart att du ville hålla i henne, klart att hon lockade där hon satt på hyllan. Nästan tortyr för ett barn att se en fina docka som man inte får röra.
Stackars dig, vilken jobbig natt du fick till råga på eländet..
OCH vilken tur att du inte fick stryk (fattas bara, tänker nutidsjag).

Ett tag skrev jag för en svensk resesajt, ett inlägg i veckan mot betalning. DÄR fick jag minsann lära mig stryka eftersom det skulle ner på 250 tecken.
PUST.
Skriver inte där längre. Men visst är det nyttigt att lära sig skära ner texten.

Kram

Tredje året i Hjo sa...

Oj, du måtte ha varit både rädd och ledsen för dockans skull. Man skulle vara rädd om sina leksaker. Stryk och stryk, det är min skrivfilosofi. Ju kortare dess bättre. Inte riktigt men nästan.

Musikanta sa...

Annika:
Stryk är kanske att ta i - mina föräldrar var inga monster. Men några daskar därbak kunde det bli. Jag var ett väldigt snällt och lydigt barn så det hände inte många gånger.

250 tecken - det måste varit väldigt jobbigt att skriva något vettigt då. men du klarade de ju tydligen. Det får bli nästa nyårslöfte - att skriva korta texter i bloggen!
Kram från Ingrid

Musikanta sa...

Hans:
Du är ett levande bevis på att det går att skriva trevligt, intressant och kort. Ska försöka att ta efter. Du får ta igen tiden som du sparar på inläggen genom att svara på alla kommentarerna istället. Jag skriver längre inlägg och har färre kommentatorer så det jämnar väl ut sig :-).
Ingrid

Tove Olberg sa...

Ett fint men sorglig inlägg, som du fick i tidningen! Grattis så roligt! Arma lilla du och dockan!
har också ett dockminne från min bardom. Jag var 7 år och låg på sjukhus i Oslo eftersom jag hade polio. Jag fick väldigt många julklappar det året. Många från min hemby hade skickat samt att jag hade turen att få från 3 välgörenhetsföreningar fick. På min sal låg vi 6 barn. De övriga fick så få julklappar så jag delade ut mina - bland annat en jättefin docka.Personalen visste inte hur de skulle göra, men min mormor som kom på besök då sa att då är det det Tove vill.
Tittade över denna långa kommentar, men stryka ... :-) o nej, men ibland är det riktigt bra göra det.
Kram!

Klimakteriehäxan sa...

Alla texter kan strykas ner. Alldeles för många släpps igenom utan strykningar. Det är därför böcker nästan alltid är på minst 500 sidor nu för tiden: förlagsredaktörerna är fega, speciellt när skribenten är "känd" och "erkänd". Sedan finns det förstås en gräns för kortningar. Då blir det dags för total omskrivning, koncentration. Också nyttigt!

Musikanta sa...

Tove:
Du var verkligen värd en stjärna i himlen för din generositet när du var liten. Jag förvånar mig inte heller - jag tror du är likadan som vuxen.
Det är klart att du inte skulle stryka någonting i den här kommentaren - då hade den ju inte blivit begriplig. Jag blev så glad när jag läste den - det är ju roligt om ens inlägg kan väcka minnen hos andra :-).
Kram från Ingrid

Bloggblad sa...

Kul att kommentarerna handlar om två helt olika stryk-fenomen.

Musikanta sa...

Aina:
Så kul att du skrev det här om kända författare. Jag satt just och undrade varför alla romaner numera är så rysligt tjocka. Har just avslutat Jojo Moyes Livet efter dig - fin roman - men jag gissade hur den skulle sluta redan från början. Bara den svenska titeln talar ju om det. Det är i alla fall lustigt att mina 2000 tecken kunde krympas till 965 med blanksteg utan att innehållet tog någon större skada. Man lär sig...
Ingrid

Pettas sa...

Kill your darling! Så bra uttryck Bloggblad använder i sin kommentar.
En fin liten berättelse har du skrivit Ingrid.
Den dockan glömmer du aldrig och nu är den förevigad dessutom.

Ha en fin tisdag!

Kramar!

Eleonora sa...

Så onödigt stränga dina föräldrar var som satte den efterlängtade dockan så onåbar för dig. Kanske fick de litet dåligt samvete och därför sa de ingenting på morgonen. Eller trodde de kanske att dockan ramlat ner av sig själv? Jag det får du ju aldrig något svar på. Men händelsen har du aldrig glömt.
Ha det gott min kära vän och kram från
Eleonora

Musikanta sa...

Bloggblad:
Tänkte faktiskt på det också :-).

Musikanta sa...

PettasKarin:
Jag ska verkligen tänka på det i fortsättningen - Kill your...
Det är många minnen som poppar upp när man blir till åren. Men konstigt nog kommer man mest ihåg de sorgliga.
Kramar tillbaka

Musikanta sa...

Eleonora:
Det var nog mest pappa som var sträng - mamma brydde sig inte. Han var alltid mycket rädd om sina saker, mamma var inte så noga. Jag har nog ärvt det efter henne.
Nej, sådana händelser etsar sig fast i minnet. Min yngre bror fick en ångmaskin vid något tillfälle i julklapp och den tror jag heller inte han fick leka med utan att min pappa var med.
Ha det gott själv i det gråkalla vädret!
Kram tillbaka från Ingrid

mormor/farmor Hannele sa...

ren tortyr att ge sån docka till barn.

Musikanta sa...

Hannele:
Ja, så här efteråt kan man tycka det. De skämdes väl förstås eftersom ingen sa något dagen därpå.
God Jul och Gott Nytt År önskar
Ingrid