fredag 10 januari 2020

1723 - Bonniers Veckotidning nr 3 1926



Omslagsbilden till tidningen är gjord av Godtfred Rønning. (Bilderna går att klicka större.)

Dags för lite nyheter från Bonniers Veckotidning nummer 3 1926. Nu är det 94 år sedan tidningen gavs ut men det är fortfarande inga problem med att läsa den. Omslagen gjordes av den tidens kända illustratörer och konstnärer, men just denna illustratör har jag inte hittat något om på nätet.

Det har visserligen gått ett par veckor sedan det nya året firades in, men här finns ändå en sida med vad som kan hända efter årsskiftet 1925-1926. 


Allt blir sig likt så småningom utom kvinnan tycks det som. Jag ser att det är svårläst i synnerhet portvakten och portvaktens barn. Det är han och hans barn som får cigarrerna. Men sedan alla räkningar är betalda blir allt som vanligt. I buren är det krigets gud, Mars, som inte ska släppas in.

Tidningen riktar sig mot den del av den del av befolkningen som har det gott ställt, som bor på herrgårdar eller slott på landet, eller i våningar i städerna där husmödrarna har hjälp av tjänstefolk. Hur skulle man annars kunna förklara den ytterst omfångsrika Varje dags meny med två överdådiga lagade mål per dag med både varmrätt och efterrätt.


Här är ett exempel på vad man kan göra om sockerkakan har blivit torr. Den återfinns som efterrätt på tisdagen. Det gick ju inte att frysa in det som möjligtvis blev över på den tiden. Man kanske skulle pröva?


Einar Nerman, en av mina favoritillustratörer har även i denna tidning skrivit ett kåseri från London, där han bodde med sin familj under 20-talet. Han har som vanligt illustrerat artikeln med eleganta porträtt. Men inga som är kända numera så jag övergår till en annan kåsör som också själv illustrerat sitt kåseri. Nämligen Erik Lindorm. Han var en vänsterradikal journalist, författare och poet som tydligen även skrev kåserier.



Jag förvånar mig lite över att han fick skriva sin ganska respektlösa artikel om de gamla dammiga klassiska författarna plus Strindberg, som enligt honom inte lästes av vanligt folk. Det kanske vore något för Svenska Akademien att ta till sig? Jag citerar:

"Men vilka författare läser man? Jo, de klassiska och höglitterära som kanske blott ha haft en trång ring av finsmakare till publik, eller om de trängt ut i vidare kretsar, dock aldrig kommit ner i folkdjupet riktigt."

Sen räknar han upp ett flertal författare där bland annat Heidenstam, Strindberg och Pär Lagerkvist ingår och som inte kan mäta sig i popularitet med t.ex. Frank Heller eller Emil Norlander.

"Och ändå äro de sistnämnda betydligt mer lästa och njutna, och de sysselsätta folks fantasi mycket starkare än de "riktiga", de "stora" författarna. Är det verkligen demokrati att så förbigå folkets tydligt uttryckta smak, den litterära folkviljan så att säga?"

Roligt är det också att läsa Iwar Donners kåseri om när han var med sin tant Laura hos Antoine - Paris förnämsta damfrisör enligt artikelförfattaren. Donner var journalist, konstnär och illustratör och illustrerade också han sitt kåseri.


De stackars damerna fick sitta på rad en hel timme i en sorts torkhuv. 

Salongen är stor. "Mitt i det hela rör sig Monsieur Antoine, han är ytterst elegant och soignerad med ett stänk av kvinnlighet över sin apparition och när han ger sina order ligger rösten sjungande uppe i falsetten".


Här kan madame följa med i klippningen i en spegel, som tydligen är utdragbar.



Interiör från den eleganta salongen. Bara manliga frisörer som synes.


Det skrivs mycket om teater, musik och film i tidningen. Och vad rika människor hittar på på sin semester. På vintrarna är man i Sankt Moritz och på somrarna ute och seglar. I det här numret finns det inga bilder på kvinnliga bilförare som det brukar. Det var väl mest på sommaren de var ute och körde i sina öppna bilar.

Att tidningen främst riktar sig till kvinnor förstår man både av annonser och porträttgalleri, där det för det mesta visas bilder på kvinnor. Några sidor om det senaste dammodet finns också alltid med.

En sida med kändisar och deras vänner får avsluta det här inlägget.


I mitten Mary Pickford med sin Sankt Bernhardshund. 

3 kommentarer:

Geddfish ♥ sa...

Kul att se bilderna från en nästan hundraårig tidning! Jag tror att man hade det gott ställt inom den världen som tidningen visar upp. Ja, som du skriver, titta bara på veckomatsedeln.
Torkhuven på i en timme. Ojoj. Nuförtiden används väl aldrig torkhuv, det är väl hårblås som gäller eller varmborste.
Kram, Gerd

Musikanta sa...

Gerd:
Synd att alla artiklar i tidningen är så långa - den här är faktiskt väldigt rolig. Det var väl just vid den här tiden då det långa håret föll för saxen och shingelmodet slog igenom. Jag begriper förstås inte att det fordrades en timme i en torkhuv för att det skulle bli torrt :-).
Kram från Ingrid

Mia Halvarsson sa...

Ooooooohhhh vilket underbart inlägg!!!! Jag har njutit av varje rad och illustration!! Tusen tack <3