fredag 3 april 2020

1746 Vardagen med Corona.

Ibland känns det som om jag satt på första parkett på en teater och bevittnade ett sorgligt skådespel. För här i lilla Mogata går livet sin gilla gång och min vardag skiljer sig inte särskilt mycket från den vanliga. Det enda som kanske känns ovanligt och frustrerande är att jag inte KAN och inte SKA ge mig ut utanför hemmet utom på en promenad. Jag tillhör ju "den äldreäldre" riskgruppen.


Tillökning i fårfamiljen. Kent tog bilden på sin promenad i morse. (Bilderna går att klicka större.)

Inte för att jag har varit särskilt äventyrlig tidigare, men jag har i alla fall kunnat åka upp till Stockholm och hälsa på barnbarnen någon gång i månaden. Och de har kommit hit och hälsat på ibland. Men för övrigt känns tillvaron overklig på något sätt. Allting - i tidningar, på TV och på radion - handlar ju numera om detta dödliga virus som vi här på landet ännu är förskonade ifrån.


Nu när jag nu har köpt så många färger och penslar måste jag faktiskt sätta igång och måla...

Inte heller har jag någon större lust att ta itu med något som jag borde göra. Röja i mitt arbetsrum eller i garderober eller försöka avsluta den tavla som jag håller på med. Jag hade tänkt att det skulle vara en liten pojke eller flicka som går på vägen men det hela faller bland annat på att jag inte vet var skuggan kommer att hamna i så fall. Jag har också letat förgäves i mitt fotoarkiv efter gående barnbarn och till och med i sagoböcker utan att hitta en förlaga. Om det är någon av bloggvännerna som har ett foto på ett gående barn i profil tas det tacksamt emot!


Nere i högra hörnet hade jag tänkt mig att ett barn skulle promenera. Fast om Liljevalchs eventuellt skulle gillat tavlan hade det nog varit bättre med en krokodil i gräset. 

17 kommentarer:

Ingrid sa...

Man blir på något sätt handlingsförlamad när det blir så här, fast man skulle kunna utnyttja all den där tiden man har hemma numera till något vettig. Man väntar..... osäkert på vad!
Var rädd om dig och ha det så bra!
Kram, Ingrid

Karin sa...

Vilken härlig tavla! Jag tror att den är klar som den är.

När jag hade samma funderingar om den akvarell som jag håller på med (typ: borde jag inte måla dig något mer i förgrunden) kläde någon beslutsamt dit en förgrundsälg. Det avråder jag bestämt ifrån:)

Även här i stan kan verkligheten verka overklig. Jag håller mig hemma, får hjälp att handla av mina barn, går någon ensam promenad varje dag, men allt umgänge med andra, även barnbarnen är inställt. Det blir onekligen lite långtråkigt ibland, men då är det verkligen tur att akvarellfärgerna finns!

Karin sa...

Åh, att jag aldrig kommer ihåg att kontrolläsa innan jag klickar iväg mina kommentarer!

"...borde jag inte måla diT något" ska det ju stå. Och "kläde" ska vara klämde.

Ronny sa...

Jag är också av den åsikten att bilden inte behöver någon förgrundsfigur. Den är väldigt fin som den är och den har en "stillhet" som skulle kunna spolieras av att tillföra något. (Jag tycker för övrigt att skuggan skulle hamna nästan under figuren, med någon dragning åt vänster). Måste du tillföra något, skulle det vara en liten mås på taket, i bortre änden av skjulet. Men nej – signera tavlan nu! ;) (Fast, alltså: En krokodil i gräset hade varit väldigt svår att inte gilla! Kan du inte måla en separat krokodiltavla?)

Eleonora sa...

Jag ser att du har målat av ett hus från Öland. Jag har gjort samma sak. Jag tycker tavlan är fin utan ett gående barn så du kan nog vara nöjd. Kram

Musikanta sa...

Ingrid:
Ja, jag känner precis så ibland. Kanske för att man påminns om döden så starkt varje dag. Jag är ju så gammal, är det någon idé etc. etc. Men jag ska försöka rycka upp mig och göra något vettigt. Bara titta på TV eller mobilen en gång per dag för att uppdatera mig om läget.
Önskar dig allt gott!
Kram från Ingrid

Musikanta sa...

Karin:
Är det inte konstigt? Men jag såg inte felskrivningarna förrän du påpekade det. Haha, en älg hade kanske varit OK om jag hade kunnat rita den. Men jag ska ta rådet från dig och de andra kommentatorerna att låta tavlan vara som den är. Men jag ska måla den färdig.
Jag tittade in i din blogg igår och förvånades över (fast det visste jag förstås förut) hur jätteduktig du är. Jag ska kommentera lite så småningom.
Ha det gott så länge.
Ingrid

Musikanta sa...

Ronny:
Jag hade faktiskt tänkt att du skulle få råda mig om skuggan om jag hade försökt att rita dit någon. Hade nog tänkt lite åt det hållet också. Solen måste stå väldigt högt på himlen i alla fall.
Jag vet inte om måsar sätter sig i träd. I så fall får det bli en mås där eftersom det faktiskt var en liten pinne som stod upp på ett ställe där på fotot så att det såg ut som en fågel. Det låg också en trädstam på gräset till höger i bilden. Jag målar dit den så får jag se vad du tycker sen :-).
Jag ska fundera på en extra krokodiltavla.
Ingrid

Musikanta sa...

Eleonora:
Nu har jag bestämt mig för att inte måla dit någon. Så bra att jag har bloggvänner som smakråd. Tack för din rara kommentar och ha det gott. Jag tänkte att jag var tvungen att skriva något om denna hemsökelsens tid så att jag inte glömmer bort den när allt (förhoppningsvis) blir normalt igen. T.ex. att man ska vara tacksam över varje dag i fortsättningen när allt fungerar som vanligt och inte gnälla över småsaker.
Kramar från Ingrid som önskar dig allt gott.

BP sa...

Har också märkt att det är en himla skillnad mellan att inte vilja/orka gå ut och att inte få gå ut. Ja, gå ut får vi ju fortfarande göra, men hur skoj är det i dessa tider? Man har liksom tappat lusten då "friheten" är borta.

Grannarna renoverar, bygger om, städar och röjer speciellt på balkongerna. Inte nåt jag skulle ägna mig åt frivilligt.

Din tavla är såååååå fin, nästan som ett fotografi. Vackert och somrigt. Tycker heller inte att den gående tjej behövs. Tror hon skulle ta bort stämningen om du förstår vad jag menar.

Pettas sa...

Jag upplever din tavla som färdig! Den är ju väldigt fin.
Håller med Karin lite längre upp här på kommentarstråden

ja, nu lever vi alla i en märklig värld. Ett vacuum på något sätt.
En lycka är att det finns internetmöjligheter så man kan ha kontakt med sina nära och kära på andra orter.
Vi får troligen inte träffa våra barn och barnbarn på månader ännu, tack vare stängda gränser osv men förstås för virusets skull.
Det känns märkligt att inte kunna fira Timothys student med den hippa som är tänkt. Allt blir framskjutet till oviss tidpunkt. Men så är det just nu.
Vi får göra vad vi kan på bästa sätt.

Lördagskram till er båda från oss båda

Musikanta sa...

BP:
Jag trodde inte att det skulle påverka mig psykiskt i så hög grad. Samtidigt är man ju också ängslig för att bli smittad även om det ter sig ganska omöjligt när man aldrig går ut bland folk eller träffar någon annan än käre maken. Men man hämtar ju posten och tidningarna i brevlådan...

Jag blir väldigt glad över alla positiva omdömen om min ännu ofärdiga tavla. Men jag är också glad över att jag tydligen slipper måla dit någon person eftersom det är så svårt, haha.
Ingrid som önskar dig allt gott!

Musikanta sa...

PettasKarin:
Väldigt bra det du skriver om att leva i ett vacuum. Det känns precis så ibland. För det mesta brukar man ju kunna påverka sin situation i någon mån men det går ju inte i detta fall. Det är bara att sitta hemma och vänta...

Jag är så tacksam över att jag har datorn så att jag kan hålla mig à jour med vad som händer mina nära och kära. Men inte är det samma sak som att träffa dem och krama om dem. Jag hoppas innerligt att jag får vara med om den dagen när livet blir normalt igen.
Önskar dig och Uffe en skön helg. (Jag hittade Allas igår när jag började röja i bokhyllan. Roligt att läsa igen.)

tanthuset.blogg.se sa...

Skippa krokodilen du och så hoppas jag du får en bild av ett barn, så du kan slutföra arbetet för tavlan är underbar <3
Ja, livet är annorlunda fast ändå inte...lite märkligt. Vi får helt enkelt acceptera att det är som det är men ibland känns det svårt, tycker jag.
Ha en fin söndag, trots allt <3

Klimakteriehäxan sa...

Det kommer att bli en fin tavla när du löst problemet! Är fin även utan barn, ju. Hoppas du håller dig virusfri. Läget är verkligen trist.

Musikanta sa...

tanthuset:
Just nu funderar jag på att gå ut på promenad trots att det ser ut att bli regn. Men man behöver lite frisk luft trots allt. Lite omväxling i tillvaron också.
Jag har nog bestämt mig för att inte ha någon person med på tavlan efter råd av flera bloggvänner. Det är ledsamt att inte kunna träffa barn och barnbarn, för övrigt gör det inte så mycket med den här isoleringen. Jag ser fram mot den dag när livet blir normalt igen.
Jag blir så glad över dina uppskattande ord om min tavla. Det behövs lite push ibland :-).
Önskar dig också en skön fortsättning på söndagen.
Kram från Ingrid

Musikanta sa...

Aina:
Jag ska försöka ta mig samman och måla tavlan färdigt nu när jag fått så mycket uppmuntrande tillrop. Inget barn blir det heller till min lättnad. Även om min bloggvän Ronny - http://www.inkspots.se/ skulle ha hjälpt mig med skuggan.
Ingrid