1373 Jalil på Stinsen

Vår målarkompis Jalil från Afghanistan har utställning på Stinsen, biblioteket i Söderköping. Han har tidigare mest tecknat bilder med blyerts och kol - det var svårt med dukar och färger i Afghanistan. Men han har ritat sen han kunde hålla en penna i handen berättar Helena, mamman i familjehemmet där han bor.

Jalil har vernissage på Stinsen, biblioteket i Söderköping, lördag 7 januari. (Bilderna går att klicka större.)

"Mamma Helena" och Jalil på Stinsen i Söderköping.

Tavlor och teckningar är uppsatta på svarta vepor av papp. Kent tog fotot.

Jalil berättar, både i tecknade bilder och i ord, om hur han och hans familj flydde från Afghanistan. De flydde först till Pakistan, där människosmugglarna, som de betalt vägrade att ta med hela familjen över bergen till Iran, då de inte trodde att mamman och småsyskonen skulle klara av det. Jalil och hans pappa började vandra över bergen till Iran, en vandring som var mycket strapatsrik och som Jalil skildrat i flera teckningar.

Jali är trött och vill inte gå längre, men hans pappa pekar på vad som kan hända om han inte fortsätter. Kent tog fotot.

Jalils lillebror, som han saknar mycket.

Jalis hemby. Målning i akryl.

De tar sig genom Iran och kommer så småningom fram till gränsen mot Turkiet där bilar väntar på dem. Jalil och hans pappa placeras i olika bilar och han förlorar där kontakten med sin pappa. Han berättar om färden genom Turkiet och båt över till Grekland och sedan vidare upp genom Europa tills gruppen med ungdomar kommer fram till Malmö. Där sätter smugglarna dem  på ett tåg till Norrköping och försvinner.

Många av målningarna har mörka färger och mardrömslikt innehåll med minnen från det förflutna i Afghanistan.

  

Ett av det bästa porträtten enligt min mening.

I Norrköping är det ingen som möter dem. Men en av ungdomarna som är med vet att de ska bege sig till Migrationsverket. Jalil talar lite engelska, förutom dari som han talar i Afghanistan, och kan göra sig någorlunda förstådd. Han placeras först i ett boende i  Norrköping och därefter i Östra Ryd i några månader innan han kommer till familjehemmet i Söderköping och till "mamma Helena" som han kallar henne. 

Jalil som tolvåring med en sköld som han gjort av gamla plåtburkar. Kent tog foto.

Vi i gruppen Söderköpingsmålarna (Tidigare Måla i Söderköping), där Jalil numera ingår, har lärt känna honom som en trevlig kille som alltid är vänlig och artig. Han har även lärt sig mycket svenska på mycket kort tid! 

Jalil längtar mycket efter sin familj, sin mamma och sina småsyskon som fortfarande är kvar i Pakistan. Pappan vet han fortfarande inte var han finns. Jalil tycker att det bästa med Sverige är att det är lugnt här och att han får vara som han vill. Här är det ingen som lägger sig i hur och vad han målar och tecknar eller hur han går klädd.

 Ännu fler alster på bordet. Kent tog fotot.

Han ser fram emot att börja i den förberedande gymnasieklassen på Nyströmska gymnasiet i Söderköping för att så småningom komma in på det vanliga gymnasiet. Kanske blir det då estetiska programmet på De Geergymnasiet - för helst av allt vill han rita och måla i framtiden och att få ett yrke där han kan utöva sitt måleri.

1331 Min sista utställningsdag på Stinsen

De här tre veckorna som jag har haft mina tavlor upphängda i utställningslokalen på Stinsen i Söderköping har gått väldigt fort. Jag har förstås inte varit där varje dag men ganska ofta. Det har varit många och hälsat på och tittat på utställningen. För mig har det öppnat sig lite av en ny värld med alla aktiviteter som biblioteket bjuder på. Här kan man läsa om vernissagedagen.

Kent hjälper mig att ta ner tavlorna från väggen och bära ner dem till bilen. (Bilderna går att klicka större.)

När jag ändå var där kunde jag ju lika gärna delta i de trevliga evenemangen som biblioteket arrangerar. Jag har fått lyssna till Nisse Sandström som jag skrivit om här och jag har deltagit i några samtal med rubriken Filosofiskt Forum. De två gånger jag har varit med har man diskuterat ett ämne som utgått från ett särskilt ord t.ex. Intergration och Smärta. Många kloka och intressanta synpunkter har kommit fram från deltagarna under samtalen.

Jag har också fått nya vänner och nygamla genom min vistelse på Stinsen. Så kom t.ex. sonen Kalle i lördags i full knuttemundering och överraskade - han hade gjort en utflykt med sin MC för att titta på utställningen.

Kalle hälsar på.

Carola Bladh, som är konstnär och konsthantverkare, tittade också in. Jag träffade henne i somras på Forsemanska gården här i Söderköping när Marianne - alias Bloggblad - och jag var ute på en konstrunda. Carola berättade om den förestående utställningen i november som Ragni Wåtz och hon skall ha tillsammans på spanska sydkusten. Här kan man läsa mer om den.

Trevliga och rara Carola Bladh har ingen brådska utan stannar och pratar en stund. 

Jag är väldigt glad över att jag fick det stora nöjet att ställa ut här på biblioteket. Inte nog med att jag fått nya vänner och lite vidare perspektiv på tillvaron utan jag har även sålt sex tavlor. Det räcker till många nya färgtuber och burkar. Är det någon som har lust att titta in på vernissagen går det bra här.

Nästan tomt.

Tomt så när som på min rygga, jacka och papperskorg som jag hade med mig hemifrån. 

Nu tar jag en veckas bloggsemester, men återkommer när den är slut med nya och (förhoppningsvis) läsvärda inlägg. Ha det gott alla mina bloggläsare och dito vänner så länge!