fredag 6 januari 2017

1373 Jalil på Stinsen

Vår målarkompis Jalil från Afghanistan har utställning på Stinsen, biblioteket i Söderköping. Han har tidigare mest tecknat bilder med blyerts och kol - det var svårt med dukar och färger i Afghanistan. Men han har ritat sen han kunde hålla en penna i handen berättar Helena, mamman i familjehemmet där han bor.


Jalil har vernissage på Stinsen, biblioteket i Söderköping, lördag 7 januari. (Bilderna går att klicka större.)


"Mamma Helena" och Jalil på Stinsen i Söderköping.


Tavlor och teckningar är uppsatta på svarta vepor av papp. Kent tog fotot.

Jalil berättar, både i tecknade bilder och i ord, om hur han och hans familj flydde från Afghanistan. De flydde först till Pakistan, där människosmugglarna, som de betalt vägrade att ta med hela familjen över bergen till Iran, då de inte trodde att mamman och småsyskonen skulle klara av det. Jalil och hans pappa började vandra över bergen till Iran, en vandring som var mycket strapatsrik och som Jalil skildrat i flera teckningar.


Jali är trött och vill inte gå längre, men hans pappa pekar på vad som kan hända om han inte fortsätter. Kent tog fotot.


Jalils lillebror, som han saknar mycket.


Jalis hemby. Målning i akryl.

De tar sig genom Iran och kommer så småningom fram till gränsen mot Turkiet där bilar väntar på dem. Jalil och hans pappa placeras i olika bilar och han förlorar där kontakten med sin pappa. Han berättar om färden genom Turkiet och båt över till Grekland och sedan vidare upp genom Europa tills gruppen med ungdomar kommer fram till Malmö. Där sätter smugglarna dem  på ett tåg till Norrköping och försvinner.


Många av målningarna har mörka färger och mardrömslikt innehåll med minnen från det förflutna i Afghanistan.

  
Ett av det bästa porträtten enligt min mening.

I Norrköping är det ingen som möter dem. Men en av ungdomarna som är med vet att de ska bege sig till Migrationsverket. Jalil talar lite engelska, förutom dari som han talar i Afghanistan, och kan göra sig någorlunda förstådd. Han placeras först i ett boende i  Norrköping och därefter i Östra Ryd i några månader innan han kommer till familjehemmet i Söderköping och till "mamma Helena" som han kallar henne. 


Jalil som tolvåring med en sköld som han gjort av gamla plåtburkar. Kent tog foto.

Vi i gruppen Söderköpingsmålarna (Tidigare Måla i Söderköping), där Jalil numera ingår, har lärt känna honom som en trevlig kille som alltid är vänlig och artig. Han har även lärt sig mycket svenska på mycket kort tid! 

Jalil längtar mycket efter sin familj, sin mamma och sina småsyskon som fortfarande är kvar i Pakistan. Pappan vet han fortfarande inte var han finns. Jalil tycker att det bästa med Sverige är att det är lugnt här och att han får vara som han vill. Här är det ingen som lägger sig i hur och vad han målar och tecknar eller hur han går klädd.


 Ännu fler alster på bordet. Kent tog fotot.

Han ser fram emot att börja i den förberedande gymnasieklassen på Nyströmska gymnasiet i Söderköping för att så småningom komma in på det vanliga gymnasiet. Kanske blir det då estetiska programmet på De Geergymnasiet - för helst av allt vill han rita och måla i framtiden och att få ett yrke där han kan utöva sitt måleri.

14 kommentarer:

Ronny sa...

Ja men tänk om folk kunde fatta att det är människor som kommer hit, inte "invandrare" och "flyktingar i horder" utan individer, var och en duktig på sina saker om bara de får tillfälle att visa det. Jalil har ju en enorm konstnärlig potetial. Jag hoppas det går bra med utställningen och att han får gå på 'estet' och utveckla det han helst vill göra!
Fint inlägg!

Ronny

Tove Olberg sa...

Fantastiska rit- och målningar! Begåvad kille!
Bra att du skriver om honom!
Hälsa honom med en kram från mig och en applåd :-)
Kram

Musikanta sa...

Ronny:
Eftersom Jali dök upp bara några månader efter att han kommit till Sverige och vi den första tiden bara kunde kommunicera på lite engelska är jag otroligt imponerad av att han nästan talar flytande svenska efter så kort tid. Hans svenska fosterfamilj peppar honom också att måla och det är en imponerande samling teckningar och tavlor han har målat sen han kom till Sverige. Jag säger som du, tänk om fler svenskar begrep att det i de flesta fall bra och skötsamma människor som kommer hit. Synd att det är några som förstör! Men det finns det ju svenskar som gör också.
Ingrid
Ingrid

Musikanta sa...

Jag ska krama honom (lite lätt eftersom jag inte vet hur han tar det) från dig nästa gång vi ses. Han är ju bara 15 så han har tid på sig att utvecklas. Och det är inget fel på hans energi när det gäller målningen. Jag hoppas att det går bra för honom i fortsättningen och att han snart kommer in på gymnasiet. Det är bara språket som fattas men det kommer han snart ifatt med.
Kram tillbaka från Ingrid

Veiken sa...

E härlig och viktig berättelse. Så trevligt att få hit honom till Sverige. Jag hoppas innerligt att han kan förenas med sin familj så småningom!'
Drömmar är till för att uppfyllas. Hoppas att han kan leva på sin konst i framtiden... Kram

Anna/notonmusic sa...

Vilken gripande berättelse Ingrid, och vilken begåvad kille! Hoppas han får möjlighet att fortsätta måla äveninom ramen för skolan.

Ditte sa...

Tack för att du skriv om Jalil och visade så fina och rörande alster från hans liv och flykt. Och jag önskar honom varmt välkommen till Sverige.
Vilken begåvad kille! Jag önskar honom allt gott och hoppas han så småningom kan förenas med sin familj.
Kram!

Musikanta sa...

Veiken:
Han är väldigt flitig - fortsätter han så här kommer det säkert att gå bra för honom. Han bor också i en underbar familj som peppar honom i allt. Samtidigt kan man ju förstå att han längtar efter sin egen familj också.
Kram tillbaka från Ingrid

Musikanta sa...

Anna:
Ja, det gör ont när man förstår vilka strapatser han har varit utsatt för. En som inte orkade längre att gå över bergen sköt smugglarna helt sonika. Det är det pappan visar för Jalil på bilden han tecknat.
Kram från Ingrid

Musikanta sa...

Veiken:
Önskar att fler svenskar var som du! De flesta som har synpunkter på de ensamkommande ungdomarna har ju aldrig träffat några. Jalil kommer - tror jag - aldrig någonsin ligga vårt samhälle till last utan tvärtom. Han har på kort tid anpassat sig helt till det svenska samhället. Han är också väldigt artig och rar mot oss damer på målarcirkeln.
Kram tillbaka från Ingrid

Annika sa...

Akrylen på Jalils hemby tycker jag är otroligt snygg! Och den med trädet och ansiktet. Fint att han kan använda konsten att berätta och uttrycka en del av sina upplevelser och känslorna kring dem. Och bygga broar mellan sig och sitt tidigare liv.
Bildkonst är läkande!
Kram

Fjärde året i Hjo sa...

Bra att Jalil fått dig som vapensyster. Så han får lite publicitet världen över. Jag önskar honom lycka till i det nya landet!

Musikanta sa...

Annika:
Ja, han är en sann konstnär i den betydelsen att han vill uttrycka något med sina teckningar och målningar. En del av tavlorna var rätt otäcka och bloddrypande så dem ville jag inte lägga ut. Men det kan kanske vara skönt för honom att "måla av sig" sådana traumatiska upplevelser som han måste ha haft under sin flykt till Sverige.
Kram tillbaka från Ingrid

Musikanta sa...

Hans:
Det är en så rar pojke dessutom så honom vill jag gärna lägga ett gott ord för. Det blir säkert fler inlägg med honom när vi börjar måla igen i målargruppen. Han är väldigt produktiv till skillnad mot vissa andra där måleriet har gått i stå.
Ingrid