1934 Musée de Masques i Limoux Del 2

Om Musée de Masques i Limoux i Frankrike berättade jag i mitt förra inlägg. Vem som gav upphov till detta muséum och om Chagalltavlan. I det här inlägget får bilderna tala för sig själva eftersom jag inte har någon proveniens att komma med vad gäller dockorna och maskerna.   

Efter entrékorridoren kommer vi in i ett rum som kallas Menageriet. I karnevalen är det ofta människor med djurmasker med och här ser man några av dessa.

Menageriet. (bilderna går att klicka större.)

Men när vi går vidare och kommer in i den stora salen med alla dockor och masker blir jag helt förstummad. Fantastiskt med alla färgerna...

Entrén till stora salen.

En av karnevalsdockorna i naturlig storlek.

Anna och Josie i stora salen.

Äldre masker.

Alla väggar i salen är fyllda med hyllor med olika masker.

En del sticker ut lite extra...

Anna och Josie igen vid en av väggarna,

En hel hög med olika mössor mitt på golvet finns också att beskåda. 

På vägen ut finns det fler karnevalsdockor att titta på.

Tyvärr vet jag ingenting om den här tavlan nedan men man ser ju att den föreställer ett karnevalståg för länge  sedan. 

Uppdatering:

Hittade originalet till denna tavla på Pradomuséet i Madrid. Det är den berömda målaren Francisco Goya som målat tavlan.

1933 - Musée de Masques Limoux Del 1

Sedan vi varit och tittat på elvaparaden drar vi oss hemåt. Eftermiddagen ska ägnas åt ett besök på Musée de Masques som jag inte visste existerade tidigare. Under lågsäsong är det bara öppet några timmar på söndagseftermiddagarna. Jag tycker att de ska bli spännande - i synnerhet nu när jag har sett några karnevalsparader.

Jag poserar med Blomman framför muséet. (Bilderna går att klicka större.)

Muséet huserar sedan några år tillbaka i det gamla Palais de Justice. Samlingarna i muséet har skänkts av Emile Taillefer, mångårig kommunalpolitiker i Limoux och vice karnevalpresident i 45 år. Redan 1956 grundade han bandet des Arcadiens. Han avled 2014. Det är hans dotter Sabine som ordnat så att samlingarna flyttats hit.

Emile Taillefer

Redan i entrén blir jag överväldigad av färger men det är inget emot vad som väntar. 

 I entrén till muséet.

 Emile Taillefer samlade masker från hela världen. 

Josie, granne till Anna och som vakar över huset när familjen är i Sverige är med och tycker att vi ska sno oss på lite eftersom det här inte är någonting mot det som väntar, säger hon. Men först stannar vi  en lång stund i Chagallrummet för att beundra en jättestor  målning av Marc Chagall, som är en av mina stora favoriter. 

Man har också byggt upp interiörer med dockor med motiv från Chagalls målningar. (Här är ett inlägg från 2011 där Kent och jag besökte Chagallmuséet i Nice).  

Vi vandrar vidare och kommer först till ett rum som visar hur man skapar maskerna. 

Sen blir jag slagen av häpnad över alla samlingarna i det stora rummet intill. Men det berättar jag mer om i mitt nästa inlägg. Här kommer ett litet smakprov:

1932 Karneval i Limoux Del 2

Mycket folk på Place de la République där de väntar på karnevalsparaden som ska gå av stapeln klockan 11. Det är inte snö på marken utan konfetti.  (Bilderna går att klicka större.)

Efter en ganska kylslagen morgon med bara några plusgrader stiger värmen till omkring 15 grader. Solen värmer från en klarblå himmel och vi kan  till och med ta av oss jackorna när vi slagit oss ner utanför restaurangen Le Commerce för att inta en Café Chantilly - min favoritdrink. 

Café Chantilly är kaffe med extra mycket vispgrädde. Anna, jag och grannfrun Josie, som vakar över Annas och Jörgens hus när de är borta. 

Anna målar tavlor med motiv företrädesvis från Limoux. Hon har gett en tavla till restaurangägaren Isabelle som hängt upp den på en framträdande plats. 

Isabelle har blivit uppvaktad med en jättebukett mimosa av någon beundrare. Ovanför tjejerna hänger Annas tavla från torget utanför. Fotot taget inifrån Le Commerce. Väskan som Anna bär har hon virkat själv.

Klockan närmar sig 11 och paraden ska strax börja. Karnevalsdeltagarna gör sig redo för att tråda den långsamma dansen. De bär stora påsar med konfetti som de kastar ut över publiken. Barnen som står och tittar på får också en näve ibland som de kan kasta på någon.

Nu är det strax dags. Donald Trump vänder ryggen till. Han kan ses bättre i videon i slutet på inlägget. Som synes är även barnen engagerade. 

Även denne person får vara med utan att bli lynchad...

När karnevalsdeltagarna gått tre rundor runt torget med pauser emellan för att gå in i någon restaurang och bli bjudna på öl eller vin, drar vi oss hemåt. Eftermiddagen ska vi ägna åt Musée de Masques som endast är öppet några timmar varje söndag när det är lågsäsong.

Karusellen snurrar bara medan paraderna pågår. Den tas bort när karnevalen är slut

1931 Karneval i Limoux del 1

Limoux är en liten stad i södra Frankrike inte långt från spanska gränsen. Min äldsta dotter Anna och svärsonen Jörgen har ett hus där fem minuter från stadens hjärta - torget Place de la République - där bland annat den berömda karnevalen äger rum. Limouxborna berättar stolt att den är den längsta i världen. Det kan mycket väl vara sant eftersom den börjar den tredje söndagen i januari och inte slutar  förrän efter elva veckor i mars. I Limoux tillbringade vi förra veckan tillsammans med Anna och Jörgen.

Bilden är från lördagen den 11 mars när vi kommit ner till Limoux. Alla bilder och videon i slutet är tagna av Kent. (Bilderna kan klickas större.)

Karnevalen började redan för fyrahundra år sen efter att några mjölnare ( meuniers) erlagt sin skatt till munkarna. Detta skulle firas med sång och dans under en parad där mjölnarna, till ackompanjemang av blåsmusik, delade ut mjöl och godis till folk som samlats på torget. (Av de gamla maskerna att döma vid vårt besök på Musée de Masques söndagen därpå var deltagarna i karnevalen maskerade redan då.) 

Paraderna äger rum varje lördag, söndag och fettisdag  Klockan 11.00, klockan 16.00 och klockan 22.00. Vi kom ner till Limoux vid niotiden på lördagskvällen och kunde därför vara med om den nattliga paraden.

Jörgen, jag och Anna är förväntansfulla inför den kommande paraden.

De människor som går i paraden tillhör olika yrkesgrupper eller skrån, som visa förr i tiden. De representerar olika lokala eller närbelägna företag. De har alla sin speciella maskering. Les Limouxines har alltid masker med lång näbb, Las Coudenas har svarta kläder och hattar och vita masker. Le Paradou har svart-vit Pierrotdräkt. Här nedan foton av några av karnevalsdeltagarna.

Paraden börjar i ett hörn av torget och går långsamt genom arkaderna och stannar till slut vid någon av restaurangerna. Där går samtliga deltagare in och blir bjudna på dryck - företrädesvis den berömda champagnen  Blanquett från Limoux, som jag berättat om här. 

Blåsorkestern byter visserligen dräkter i de olika karnevalsgrupperna men jag är nästan säker på att det är samma gubbar varje gång. Här har de just avslutat en parad och ska gå in i restaurangen och få lite att dricka. 

Trots den sena timmen var det massor av folk - mest ungdomar - som samlats på torget och som även intog en blanquette eller en öl utomhus på restaurangerna runt om. Temperaturen hade gått ner till 10-12 grader så jag var glad över att ha min tjocka täckjacka på mig. När paraderna så småningom tagit slut - det visade sig vara ett par stycken olika - gick vi hemåt i den nu tysta staden.

Trots den sena timmen är det många som sitter utomhus på restaurangerna.

Kyrkan i Limoux är upplyst med de ukrainska färgerna. 

Karneval

Om man klickar på "Karneval" ovan får man fram en video från kvällen.

Här kan man läsa tidigare inlägg om  Limoux.

Utflykt till Limoux

Limoux i oktober 2021

1930 Marianne och Marianne, vem är vem?

Det är inte så ofta som mina tjänster som musiker tas i anspråk numera, men igår var det dags igen. Det var mina vänner Marianne Bokblad - alias Bloggblad - och Marianne Wik som värvats av Sankt Anna hembygdsförening för att kåsera och berätta om sig själva och om sina böcker och sångtexter i  Marianne och Marianne, vem är vem? I själva föreställningen ingick också att Marianne B. sjöng några av texterna och det är där jag kommer in som ackompanjatör på piano. 

Sankt Anna församlingshem var fylld till sista plats. (Kent tog alla bilderna som går att klicka större.)

Marianne B. Marianne W. och jag innan det hela satte igång.

Sankt Anna församlingshem var helt fullsatt när programmet började klockan två. Efter att Anne Malmstedt - mångårig lärare i Sankt Anna skola och huvudarrangören av evenemanget - hälsat välkommen, var det fritt fram för Mariannorna och mig. 

Anne Malmstedt hälsar alla välkomna.

Båda berättade om sin barndom. Marianne B. om sin uppväxt i Frälsningsarmén vilket hon har berättat om i sin bok Frälsis fick jag inte säga. Marianne W. om uppväxten i Sankt Anna som hon har hämtat mycket stoff från i sina diktböcker. Båda har dessutom skrivit barnböcker. 

Båda författarna hade med sig sina böcker som upptog hela det lilla bordet. Här förevisar Marianne B. sin senaste bok "Frälsis fick jag inte säga." 

Mot slutet av programmet sjöng Marianne B. några av de sånger som hon skrivit text till och Marianne W. läste en av sina sångtexter till mitt ackompanjemang. Det kändes att programmet var mycket uppskattat och det hela avlöpte utan några incidenter. För Marianne och Marianne var det urpremiär att uppträda tillsammans och förmodligen är det inte sista gången som de gör det. Jag hoppas få vara med då också. 

Jag blev mycket berörd av boken Frälsis fick jag inte säga. Förvånad också över att Marianne kommer ihåg så mycket från sin tidiga barndom som måste har varit så jobbig. Samtidigt som hon ser tillbaka på den med mycket humor. Hoppas boken finner fler läsare. Vill man köpa ett exemplar till mycket facilt pris går det bara att gå in på Mariannes blogg eller på Facebook. 

Jag citerar ur prologen:

"Den våren då jag fyllde tio år började mitt liv som vanlig människa. Jag hade aldrig kunnat förlika mig med att blir utpekad som "hon på Frälsis". Nu slapp jag det. Äntligen var jag fri från det liv som styrdes av högkvarteret, äntligen var pappa och mamma klädda som andra föräldrar och hade inte uniform längre. De hade arbeten som inte skilde sig från mängden och de hade tid för sina barn." 

Jag fick två diktböcker som present av Marianne Wik och som jag blev mycket glad över. Små fina ögonblicksbilder från en gången tid bland annat. 

Här är en av dikterna:

Som en tjuv

går jag runt och stjäl

dofter

Syrener som blommar i främmande trädgårdar

jasminer

lukten av kor och hästar

där jag inte längre hör hemma. 

Marianne Wik finns också med på Facebook. Annars bor ju båda författarna i Söderköping så det är inte  svårt att hitta deras telefonnummer om man villa köpa någon av deras böcker. 

1929 Januarinytt från Bonniers Veckotidning nr 4 1927

Omslag av V. Krogh-Ludvigsen. (Bilderna går att klicka större.)

Det verkar som flickan har en rakhyvel i handen. Antar att hon håller på med att ansa sin shingelfrisyr. I det här numret finns det en följetong med titeln Shinglad så det är kanske den som har inspirerat konstnären. En ny följetong introduceras, Fru Bergfelds pensionat, av Agnes von Krusenstjerna. En novell av Alexander Pusjkin finns också med, Begravningsentreprenören. 

Annars är det som vanligt en salig blandning av kåserier, resereportage, krönikor om konst, musik och teater. Mode förstås även om de sidorna inte finns med i det här inlägget. Inte heller veckomenyn som också är ett stående inslag.

Fortfarande är annonserna, som tidningen svämmas över av, handtecknade. Så t.ex. den här bilannonsen för Chrysler. Det är än så länge bara amerikanska bilar som säljs i Sverige. 

I varje nummer finns en spalt med juridiska spörsmål och en spalt med frågor om allt möjligt.

Här är några exempel på sådana frågor. 25 kr då är idag ca 800 kr. Böcker då som nu är som synes inte särskilt prisvärda 

En svensk skådespelare som under denna tid är mycket uppburen är Anders de Wahl. Han är numera mest ihågkommen som uppläsare av Alfred Tennysons Nyårsklockan som han läste 51 gånger!  Här är han på helbild i tidningen.

BVT anlitar ofta unga konstnärer för att illustrera kåserier och andra artiklar. Här är det Kurt Jungstedt som har gjort teckningarna till en teaterkrönika av författaren Erik Lindorm. Jungstedt illustrerade en mängd böcker bland annat Fänrik Ståhls sägner, Karolinerna, Candide och Evert Taubes visor. 

Den mest berömda svenska manliga skådespelaren vid den här tiden var Gösta Ekman. 

Skådespelerskan Pauline Brunius är den första kvinnan som blir chef för Dramaten i Stockholm. Det är hon mellan 1938 och 1948. 

I Göteborgs fiskhamn har det samlats hundratals fiskebåtar med "oerhörda massor av vadsill". På bilden längst ner till höger kan man se hur fiskarna vadar bland sillen. Fångsten lär slå alla rekord står det i bildtexten. Längst ner till vänster syns prins Wilhelm av Wied som är exfurste av Albanien. Hans fru verkar vara av svensk härkomst eftersom hon heter Vilhelmina Lidforss. 

Lite barnsliga och studentikosa men icke desto mindre roliga, är en del krönikor som den nedan. Författaren till artikeln uppehåller sig länge vid vikten och välsignelsen av sparsamhet och för hans sparplan för det nya året. Men han vill inte spara på det lilla trevliga som han möjligen kan få vara med om. "Man behöver värma sig på mångahanda sätt i norden, och både ved och kol och mat sprit och pälsar kostar pengar." Stycket är en del i nedanstående spalt men för långt att recitera i sin helhet. 

Här det åter den shinglade frisyren som är aktuell. 

Turkiet är en god kund för den svenska industrin, står det i bildtexten. Här besöker en turkisk kommission Bofors för underhandlingar om krigsmateriel. Mannen på bilden är direktör Gunnar W. Andersson.

Ljudfilmen har ännu inte slagit igenom i Sverige. Det är först 1929 som den första svenska talfilmen Säg det i toner har premiär på Palladium i Stockholm. Här är en annan sajt där man kan läsa mer om filmen och även om handlingen. Så man får anta att bilderna på filmsidan nedan är från stumfilmer. Den först amerikanska långfilmen - Jazzsångaren -  med tal hade visserligen kommit redan 1927 men det dröjer alltså tills 1929 tills en svensk sådan film skapas. 

 

Kvinnan i mitten är Chaplins fru Lita som "inlett skilsmässoprocess mot sin make och nu vill lägga beslag på 36 miljoner av hans förmögenhet samt söker förmå myndigheterna att utvisa honom." ( Enligt prisomräknaren är förmögenheten värd nästan 1,3 miljarder i dagens penningvärde.) 

Damen längst ner till höger är Rudolph Valentinos andra fru som blivit spiritist och "påstår sig stå i förbindelse med den bortgångne filmhjältens ande."

Det finns även några sportsidor i tidningarna. Mest handlar de om sådana sporter som de mer bemedlade  ägnar sig åt som segling, golf och tennis. Men här noterar man att de svenska amatörboxarna haft besök av engelska boxare. Huruvida även dessa är amatörer framgår inte. A. Hellstenius till höger i bild är segrare i tvåmilsloppet  i distriktsskidmästerskapet i Stockholm. Bilden längst ner till höger visar kupébilen som ska delta i "stjärntävlingen" till Monte Carlo. 

Även nästa sida ägnas åt sporten, dock inte i Sverige. Översta bilden visar hur ungdomar från New York undervisas i skidåkning. Instruktör är svenskfödde Michael Wettergren. Jag noterar att bara en enda av damerna har kjol. Platsen är Lake Placid i USA.

Sankt Moritz i Schweiz är den förnämsta turistorten när det gäller skidåkning i Europa. Till och med sotarna tar sig till och från jobbet på skidor. I mitten ser man en dansös som försöker sig på att dansa charleston på skidor. 

Som vanligt är sista omslaget en annons och i färg.