Klädutställning på Mångkulturellt Centrum

MångkulturelltCentrum i Fittja i Stockholm är nog ganska obekant för de flesta etniska svenskar och Stockholmare. Det finns på Fittja gård nära T-centralen och den nya avdelningen ligger mitt emot den gamla huvudbyggnaden. I den nya byggnaden som invigdes 2003 finns den öppna verksamheten, bibliotek, disk med information och böcker på olika språk, Taverna, verkstad och utställningslokaler.

Den gamla huvudbyggnaden på Fittja gård. (Bilderna går att klicka större.)

Den egentliga anledningen att Mirren, farmor, Caspar, Clarissa och jag åkte dit första gången i mitten av april var att farmor hade rekommenderat Tavernans vegetariska buffé. Mirren är ju vegetarian som sin far. Mirren har skrivit om det besöket här.

Nya byggnaden - bilden från nätet.

Buffébordet motsvarade verkligen förväntningarna med råge – dessutom hörde en varm vegetarisk soppa till menyn. Även bröd och kaffe eller te ingick. Så när jag var uppe och hälsade på nu i maj åkte Mirren, Clarissa och jag dit igen för att äta lunch.

Ett fantastiskt rikt vegetariskt buffébord - inte undra på att Mirren ser glad ut...

Utanför Tavernan hade man precis hängt en utställning med mycket originella kläder för att uttrycka det milt. Jag visste ingenting om denna utställning, men tyckte vidhängande lappar med text till varför kläderna såg ut som de gjorde, var väldigt roliga. Tyvärr hade vi bråttom så jag hann inte stanna och skriva av texten – vernissagen skulle inte äga rum förrän dagen därpå och någon tryckt information hade man ännu inte fått fram.

Trevlig och glad kökspersonal.

Senare fick jag upplysningar per mejl av projektledaren Charlotte Åberg om utställningen, som är ett led i EU-projektet ”The Use of Art Where it’s Hard to Talk”. Konstprojektet berör utsatta grupper i Västra Balkan, som tortyroffer och personer med krigstrauman. Detta hade jag ingen aning om när jag gick och fotograferade de skojiga kläderna med ett leende på läpparna. Just den här utställningen kallades ”Clothes Workshop” men visades bara från 10 maj under en vecka.

Alla deltagarna i konstprojektet där workshop ingick hade med sig klädesplagg som de berättade historier om. Efter berättelserna förvandlades kläderna och sammanfogades till ”skulpturer” – d.v.s. till de kläder som hängde på väggen utanför Tavernan. Efter berättelserna började nämligen alla deltagarna plocka och låna från varandra och fick därmed idéer till nya ”skulpturer”, vilket bidrog till utbyte och samtal mellan deltagarna och till de fantasifulle plaggen.

Här är några exempel på texter till klädesplaggen:

Grå strumpa. Jag har fått den av en person som betytt mycket. Jag fick kläder av personen när jag var ensam utan familj. Min familj dödades av serbiska styrkor.

Röd tröja som min farmor tjatade om att jag skulle ta på för att det var kallt.

Morgonrock turkos. Jag var glad när jag köpte den men har bara använt den två gånger.

Grön munkjacka. Mycket viktig grej. Bott i finland i elva år. Min vän gav mig den som minne - har tillhört vännen.

Gult basketlinne. När jag var sex år reste min pappa till USA för jobb och kom aldrig tillbaka. När jag var tolv skickade pappan den tröjan till mig för att uppmuntra mig att hålla på med basket. Jag bar den jämt. Den var som en klänning för den var så stor. Jag började spela basket professionellt. Efter fyra år bröt jag benet och kunde inte fortsätta. Då hittade jag tröjan igen och kom på att min pappa aldrig sett mig spela. Jag har efter noga övervägande bestämt mig för att klippa sönder den och göra något fint till min pappa av den.

Kudde. Mycket viktig i mitt liv under kriget när vi lämnade vårt hem….Den blev min biktkompis och fick dela mycket oro… Jag har alltid tagit med den under exil.

Blomskjorta. Gåva till min man, Nu är den för liten. Vi var väldigt förälskade och var lite hippie och hade en annorlunda stil då. Nu är den ett minne från den ljuva tiden. För två veckor sedan gifte jag mig med honom i Paris.

Blå jeanskortbyxa. Gäster kom till mitt hem för första gången. Jag kokade kaffe. Baksidan sprack. (Även på framsidan var gylfen avriven, vilket inte syns på bilden. Någon hade virkat skyddet på framsidan av ”skulpturen” för att göra den intressantare. Min egen anmärkning.)

Kläder som man har ett speciellt minne av kanske kan bli ett fredagstema så småningom…

Besök på Spårvägsmuséet

Caspar vid tågbanan. (Bilderna går att klicka större.)

Efter det att Mirren och jag varit i Marabouparken åkte vi direkt till förskolan för att hämta pojkarna. Mirren hade nämligen i ett svagt ögonblick lovat dem att de skulle få åka till Spårvägsmuséet på Söder. Lite lättare att åka tunnelbana med tre barn under fem år plus en barnvagn om mormor eller farmor är med…

Ditresan gick bra och vi kom till muséet vid halvfyratiden. Där fastnade Caspar och Casimir vid tågbanan och eftersom det var väldigt få barn vid den tiden blev det ingen konkurrens om tågen. Det fanns också en buss som Casimir kunde klättra upp i och köra med simultantrafik i vindrutan.

Casimir har fått låna en riktig konduktörsmössa när han kör tåget.

En video med simultankörning av ett tåg tilldrar sig intresse från båda bröderna.

Clarissa som ännu inte går älskar att klättra...

Barnen framför den nya modellen av spårvagnen A 35. Mer om den kan man läsa här.

Höjdpunkten på besöket var det lilla tåget som gick varje timme. Klockan fyra bänkade sig Mirren, Clarissa, Casimir och Caspar i de små vagnarna medan mormor förevigade händelsen.

Höjdpunkten var resan med det lilla tåget. 10 kr per person kostar biljetten.

Något att tänka på kanske...

Hemfärden blev inte lika oproblematisk som ditfärden eftersom vi kom mitt i rusningstrafiken. Efter att har fått in barnvagnen i bussen ner till Slussen var vi tvungen att byta till tunnelbanan där. Vi lyckades få in barnvagnen i tunnelbanetåget men fick stå med de två gossarna och barnvagnen tills vi kom till Liljeholmen. Caspar blev tydligen stressad av alla människor som trängdes runtomkring honom så han drog plötsligt lillasyster hårt i håret. Effekten uteblev inte! Ridå…  

Vid Liljeholmens station troppade många av och vi fick sittplatser och allt var frid och fröjd igen.

Marabouparken med Mirren

Marabous fabrik i Sundbyberg innan de flyttade till Upplands Väsby. Bilden från nätet. (Bilderna går att klicka större.)

Varje gång jag är och hälsar på Mirren i Mälarhöjden hittar hon på något nytt att göra eller upptäcka i Stockholm. När pojkarna är på förskolan och bara lilla Clarissa är medföljande, kan vi ägna åt oss saker som inte behöver vara barnvänliga t.ex. att äta på någon trevlig restaurang eller gå på något museum.

När jag var uppe i Mälarhöjden för några veckor sedan, hade hon ett trevligt parkbesök på agendan - Marabouparken i Sundbyberg. Trots att jag bott nästan tre år i Stockholm hade jag aldrig hört talas om denna park. Kanske det har berott på att jag aldrig satt min fot i Sundbyberg tidigare och med undantag av Bromma inte varit norröver någonsin.

Jag framför en blommande magnolia (?).

Marabouparken har en intressant historia. Ursprungligen var det Sundbybergs gård som ägde marken, som Marabouföretaget köpte 1916. Gårdsparken fick förfalla, men när Marabouledningen ansökte om att få riva den gamla gården för att skapa en park för sina anställda, krävde kommunledningen att även allmänheten skulle få tillträde till parken. Mer om hur parken kom till kan man läsa här.

Mirren och Clarissa framför Lekande björnar av Gustav Vigeland

2006 köpte Sundbybergs kommun tillbaka parken från Marabou, som hade flyttat sin tillverkning till Upplands Väsby. Parken utsågs till Sveriges vackraste park 2008 och har även fått andra utmärkelser. Skulpturer är utplacerade på olika ställen i parken och på sommaren är plaskdammen vid Arvid Knöppels hjortdjur fylld med vatten.

I anslutning till parken fanns en trevlig restaurang med utsikt över parken, där vi intog vår lunch innan vi gav oss ut på strövtåg i parken.

Lunch på Marabouparkens restaurang.

Hjortdjur av Arvid Knöppel. Plaskdammen är ännu inte fylld med vatten...

Vi visste också att det fanns en särskild skulpturavdelning inom området men hade svårt att hitta dit från restaurangen. Efter många trappsteg som vi drog barnvagnen uppför, hittade vi denna till slut. Där fanns också en plaskdamm, men som ännu inte fyllts med vatten.

Många ställen fanns att pusta ut på...

Den förlorade sonen av Leonard Baskin

Hade vi inte gått fel  hade vi aldrig fått se Eric Grates Förvandlingarnas brunn.

Så småningom hittade vi till den intressanta skulpturparken. Tid att besöka konsthallen som låg bredvid hade vi inte. Det får bli nästa gång jag kommer till Stockholm eftersom jag efteråt har läst att konsthallen har en permanent utställning med ett stort antal verk av Hilding Linnqvist – en konstnär som jag är mycket förtjust i.

Bror Hjorts Margit var den första som mötte oss vid vår skulpturrunda.

Vi kanten av bassängen fanns de här två tjejerna - Undinerna av Henri Laurens.

Poseidon eller Zeus, snygg är han i alla fall. Vem som har skapat honom vet man inte.

Kvinna vid havet eller Sjömanshustrun av Ivar Johansson. Det är samma kvinna som större är placerad vid Sjöfartsmuseet i Göteborg.

Även denna skulptur - Isak - är skapad av Leonard Baskin.

Nils Möllerberg skapade denne machokille - Boxaren.

Från den här lilla skulpturparken gick det att komma rätt ut på den vägen som ledde till parkeringen, inga besvärliga trappsteg att forcera. Nu vet vi till nästa gång! När vi kommit hem och stärkt oss med en kopp te på stående fot var det dags att hämta gossarna från förskolan och åka till det utlovade Spårvagnsmuséet. Men det är en annan historia...

Inlägg nr 600 - Muminutställning på Arbetets Museum i Norrköping.

Mumintrollet, Snorkfröken, Snusmumriken och Sniff på språng. (Bilderna går att klicka större.)

Gårdagen tillbringades tillsammans med Mirren och de tre yngsta barnbarnen på Arbetets Museum, där det just pågår en Muminutställning. Utställningen är byggd på de tre böckerna av Tove Jansson, Vem ska trösta Knyttet, Hur gick det sen och Den farliga resan.

På väg till Muminutställningen. Arbetets Museum i bakgrunden.

Det är en mycket ambitiös utställning med fantastiskt vackra kulisser av uppförstorade bilder ur böckerna, verkar handmålade t.o.m. Men man ska nog ha läst sina Muminböcker för att ha full behållning av utställningen.

Dronten lägger nät.

Farliga hattifnattar.

Muminmamman med väskan.

Innan hon skrev Muminböckerna jobbade Tove Jansson också som illustratör och politisk satirtecknare.

En litet papper kunde barnen ta med där man skulle hitta fyra olika saker som exponerades i en liten ljussatt tunna. Varje gång man hittade en sak fick man en stämpel på papperet. Besvikelsen var stor över att det bara var fyra olika saker som man kunde hitta, på papperet fanns nämligen 10-11 olika saker ditritat. Varför kunde man inte kostat på sig att ha med alla?

Figurer att dra fram och tillbaka - förälder eller medföljande vuxen behövs för att förklara...

Därmed sagt att utställningen inte precis är anpassad för barn – det fanns nästan ingenting de kunde sysselsätta sig med när de fyra sakerna på papperet hade hittats. En sagohörna med kuddar och muminböcker hade varit enkelt att fixa eller något krypin med långsam sagoläsning samtidigt som man visade bilder ur böckerna på någon skärm. Barn är inte intresserade av att bara titta…

En stämpel till...

Nu fanns det en visserligen en grotta, som barnen kunde krypa in i och där någon med monoton röst läste högt.  Eftersom ingenting hände mer att det ”brann” en liten eld därinne var de inte särskilt intresserade.

Den lilla grottan med "elden". Caspar stämplar sitt papper i hörnet.

Mymlan och Muminmamman /(?) och Lilla My beundrar den vackra rosen.

I en ateljé på en annan våning kunde barnen rita och klippa Muminfigurer, men den var endast öppen lördagar och söndagar. Förhoppningsvis utökar man öppningstiden där i sommar när man väntar sig många turistbesök.  

Något som är klart positivt är att Museibesöket är gratis. Arbetets Museum berömmer sig av att aldrig någonsin ha tagit ut någon entréavgift. Men medhavd matsäck får man äta utanför muséet. I det trevliga caféet är det inte tillåtet.

Spännande tycker Casimir att det kommer riktig "rök" (vattenånga) ur loket.

Caspar leker i caféets lilla tågrum.

Där fanns i alla fall ett tåg med ”rök” som man kunde klättra upp och köra i och ett litet krypin med en tågbana och diverse leksaker.  Där tillbringade barnen längre tid än uppe på utställningen medan Mirren, Clarissa och jag drack te och åt bakelser. Clarissa bara bakelse…

Strax ska Mirren och barnen åka tillbaka till Mälarhöjden. Clarissa har just lärt sig peka...

Min livmoder och jag 1.

Jag har alltid haft ett gott förhållande till min livmoder – den har aldrig bråkat med mig och den har snällt ställt upp och låtit fyra barn växa därinne, av vilka tre lever idag. Jag har aldrig tänkt på att jag överhuvudtaget hade en livmoder sen jag födde mina barn, förrän en dag i februari när jag upptäckte en liten lätt brunaktig flytning på trosskyddet.

Även nästa dag fanns samma tecken när det inte slutat efter fjorton dagar ringde jag till vår vårdcentral och fick en tid ganska omedelbart hos gynekologen, som var ganska ny där. Vi har inte haft någon utbildad gynekolog på vår vårdcentral tidigare. Jag trodde de missfärgade flytningarna hade något samband med torra slemhinnor så jag var inte det minsta ängslig.

Läkaren, en vänlig och mycket proffsig ryska, tog ett vanligt cytologprov, som visade sig vara helt normalt. Men hon remitterade mig för säkerhets skull till gynekologavdelningen i Norrköping. Där fick jag träffa en annan duktig rysk gynekolog, som talade utmärkt svenska trots att hon bara varit några år i Sverige.

Efter att hon undersökt mig bestämde hon att jag skulle få en operation med narkos, alltså en skrapning av livmodern. Hon hade hittat något som inte stämde i ultraljudsundersökningen tyckte hon.

Jag opererades någon vecka därpå och fick lämna sjukhuset efter några timmar. Allting såg bra ut, hade man sagt vid uppvaket och jag åkte hem och tänkte inte mer på det.

En dryg vecka senare ringde en sköterska klockan halv sex på kvällen och ville att jag skulle komma in till gynekologen i Norrköping dagen därpå för samtal med en läkare. Golvet sjönk under mina fötter, det kändes precis som en hand hade kramat mitt hjärta och jag förstod omedelbart att någonting var på tok.

Trots att Mirren försökte muntra upp mig med att det kanske var något återbud och att det bara var ett formellt samtal, var jag helt säker på att jag skulle få ett cancerbesked.

MM och jag åkte således in dagen därpå till sjukhuset, jag med min almanacka i handen. Så när doktorn talade om att jag hade en begynnande livmodercancer sa jag att jag inte var särskilt överraskad. Han berättade att det var en god prognos och att cancern förmodligen inte hade spritt sig eftersom alla prov tidigare hade varit normala.

Nu väntar jag på att bli röntgad för att se om cancern spritt sig eller ej. Inom tre till fyra veckor ska jag opereras i Linköping och ta bort både livmoder och äggstockar. Förhoppningsvis kommer jag att bli helt botad genom denna operation om inte komplikationer tillstöter. För den som funderar på – liksom jag - vad livmodercancer innebär finns det en mycket informativ artikel att läsa här. Fyra av fem kvinnor blir botade enligt statistiken – jag får hoppas att jag kommer att finnas med bland de fyra…

Illustrationen kan man hitta på sista länken till nätet.

Illustration: Roland Klang
1: äggledare, 2: äggstock, 3: livmoderkropp, 4: livmoderhåla, 5: livmoderhals, 6: slida.
Livmoderkroppen täcks av starka väggar, uppbyggda av muskulatur. På de inre väggarna kan cancer uppstå.

Jag kommer inte att trötta mina bloggvänner med detaljer, men jag tänker uppdatera inlägget om livmodercancern då och då, mest för att det känns bra för mig själv och att det kanske kan vara till hjälp eller tröst för andra bloggare med samma sjukdom. Förmodligen är mitt inlägg ett sätt att bearbeta den information jag fått eftersom jag ännu riktigt har förstått att jag drabbats av cancer. Jag kommer att ha samma rubrik på inläggen som behandlar detta ämne, bara ändra siffrorna i rubriken. Därför är det lätt att låta bli att läsa inlägget om man tycker det är obehagligt.

Jag känner att jag bland annat behöver prata och diskutera med andra som har samma problem. Jag har förgäves sökt efter en blogg där någon berättar om sin livmodercancer men inte hittat någon tyvärr. Kanske jag hittar någon ”syster” på det här sättet.  Min profil stämmer för övrigt in exakt på den grupp av kvinnor som får livmodercancer. Jag är över 70, överviktig, menstruationen slutade sent och jag har ätit östrogentabletter sedan den upphörde. Om någon vill mejla mig direkt är adressen är ikanta@telia.com. Annars är kommentarer välkomna som vanligt.

Andra läsvärda artiklar i samma ämne finns här och här.

Oväntat besök

Helt oplanerat fick vi besök av svärsonen Jörgen, barnbarnet Johan, svärdottern Mari och sonen Kalle på söndagseftermiddagen. Johan var nämligen på ett tennisläger vid Himmelstalund med sin pappa Jörgen som medföljande funktionär. Himmelstalund är ett stort grönområde i Norrköping i närheten av Motala Ström.

När de hade en paus i tennistränandet passade Jörgen på att ta bilen hit till Mogata. Det blev en glad överraskning – helt oväntat. Visserligen var det inte så längesen vi sågs, senast på Johans konfirmation, men tiden går fort.

Johan och Jörgen mumsar prinsesstårta. (MM tog alla bilderna i inlägget. De går att klicka större.)

Mari hade ringt på förmiddagen och sagt att hon och Kalle skulle ta en tur på nya motorcykeln till Mogata. När Kalle skrev på Facebook att han inhandlat en MC trodde jag först att han skämtade. Men det visade sig vara sant – femtioårskris, trodde Mari. Han fyller visserligen inte femtio år förrän 2014 men i alla fall…

Kalle i lyssnarpose.

Min underbara svärdotter Mari tillika Kents favoritmodell.

Som väl var hade jag liten prinsesstårta i frysen och dito hemgjorda muffins att bjuda på till kaffet. Efter att ha beundrat motorcykeln gav sig Jörgen och Johan iväg. Mari och Kalle stannade ännu en liten stund innan de äntrade nyförvärvet och susade iväg hem.

Mari väntar på skjuts

Hej då!

Söndagskvällen avslutades med att vi besökte Börrums gamla vackra kyrka där Eva predikade och min gamla kör, Sankt Annakören sjöng vackert. Trevlig stund vid kaffebordet framme i koret efter gudstjänsten.