Promenad i Norrköping

Industrilandskapet i Norrköping är unikt i Sverige. När jag var liten dånade vävstolarna genom de öppna fönstren som jag passerade varje måndag på väg till min pianolärarinna som bodde på andra sidan Bergsbron. Där Skvallertorget fortfarande ligger och numera också Fräcka Fröken. Det luktade surt och det kom fräna dunster från fabriksfönstren när jag gick förbi och jag tänkte att det var synd om dom som jobbade därinne mitt i den sura lukten och i det öronbedövande dånet från maskinerna.

Det gamla väveriet "Strykjärnet" som numera är Arbetets museum

Under bron rann Motala Ström som man skrämde alla barn för. Strömmen var så kraftig, sa man, att även om man var duktig att simma så hade man ingen chans om man föll i. Vilket säkert var sant. Jag var liten och ensam och rädd där jag gick med de brusande vattenmassorna under bron och var glad när jag hade kommit över den. Det var väl halvannan kilometer från lasarettet där jag bodde till pianolärarinnan, men att någon skulle följt med mig eller hämtat mig var det inte tal om. Jag hade ju en lillebror som mamma måste ta hand om. Min pappa såg jag sällan till, han jobbade på lasarettet och var aldrig hemma förrän jag hade lagt mig på kvällen.

Motala Ström med Bergsbron i bakgrunden

När jag återvände till Norrköping med mina två barn efter min skilsmässa 1970 anmälde jag mig till en kurs som turistguide. Vi skulle guida turister på bussrundtur i Norrköping. Vi fick lära oss att tala i mikrofon och att stå med ryggen mot passagerarna när vi visade höger och vänster på vad som var sevärt i staden. Vi började vid Karl Johans Park, åkte förbi rådhuset gjorde en lov runt Idrottsparken och ut till Navestad - då ett alldeles nybyggt område enligt miljon-programmet. Där förevisades Guld- och Silverringen som höjden av arkitektonisk konst. När jag lite försiktigt frågade varför inte bussen åkte förbi Holmentornet och det som sedermera blev industrilandskapet fick jag bara till svar att det var minsann ingenting att se - det skulle förmodligen rivas inom kort.

Holmentornet från fabrikssidan

Som väl var tog politikerna sitt förnuft till fånga och numera är dessa renoverade byggnader som bland annat inhyser universitet och där man har gjort om gamla fabriker till moderna bostäder -oöverkomligt dyra för vanligt folk - Norrköpings absolut främsta turistattraktion.

Allt det här tänkte jag på medan Mirren och jag promenerade med Lillmirren från stadens centrum till Fräcka Fröken på Skvallertorget för att äta lunch. Lillmirren är 8 månader vid det här laget och mycket nyfiken och kolossalt förvånad över alla bussar och spårvagnar som han ser. Hemma finns det varken bussar eller spårvagnar på de trånga små gatorna där han brukar åka i vagnen. Allra mest intresserad blev han när vi gick över den lilla bron på det gamla Holmenområdet och fick syn på det imponerande vattenfallet som forsade nerför en fördämning. Han älskar nämligen vatten och att bada.

Lillmirren tittar intresserat på ett vattenfall

Vattenfallet som Lillmirren var så intresserad av

Trots att jag tillbringat nästan hela min barndom och ungdom i Norrköping har jag inte förrän de sista åren varit inne på detta stora industriområde. Vad som fanns innanför portarna till det ståtliga Holmentornet var förr en väl förborgad hemlighet för alla som inte arbetade där. Där åkte långa lastbilar med släpvagnar lastade med jättelika vita pappersrullar in och ut och försvann sedan. Några människor såg man heller aldrig till utom om man händelsevis kom på eftermiddagen när arbetspasset var slut och alla sprang ut från fabrikerna.

Jag är väldigt glad att det har blivit så fint och att man har tagit vara på alla gamla fabriksbyggnader och renoverat och byggt om. Det är en fröjd att kunna gå runt och strosa omkring i detta fina område. En fantastisk kongress-och konserthall, Louis de Geer, har vi också begåvats med på grund av att det fanns arkitekter som såg möjligheterna i de gamla nerslitna byggnaderna och som lyckades övertyga politikerna att satsa på området.

I väntan på lunch hos Fräcka Fröken

Promenaden avslutades med en liten shoppingronda där Mirren inhandlade två par byxor och en blus och jag inte kunde låta bli att köpa några bodies, en pyjamas och tre par strumpbyxor till LIllmirren. Eller som det heter "tights" numera. Även till bebisar. Jag blir shopaholic numera när jag kommer in på en barnavdelning. Det är inte klokt så mycket söta saker det finns till bebisar! Förr i världen var det mest vita omlottröjor och byxor som gällde. Och inte är det särskilt dyrt heller.